Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sabatier [-tie], Louis Auguste - Sabatier [-tie], Paul - Sabon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sabatier
244
stor del på grund af S:s energiska arbete upprättades
1877, såsom ersättning för den upplösta franska
fakulteten i Strassburg, i Paris en till Sorbonne
anknuten protestantisk teol. fakultet, vid hvilken
S. från början knöts som professor i reformert
dogmatik. Här intog S., särskildt efter utgifvandet
af det i Frankrike med utomordentligt bifall hälsade
arbetet Esquisse d’une philosophie de la religion
d’aprés la psycho-logie et Vhistoire (1897, 8:e
uppl. 1910; "Utkast till en religionsfilosofi efter
psykologien och historien", öfv. af N. Söderblom,
1898), en alltmer framskjuten ställning och ut-öfvade
både som professor och kanske än mer som direktör
för den religionshistoriska afdelningen af École
des hautes études en synnerligen inflytelserik,
för hela Frankrikes andliga lif betydelsefull,
lärarverksamhet. Bland hans skrifter märkas utom den
nyss nämnda Essai sur les sources de la vie de Jesus
(1866), L’apötre Paul, esquisse d’une histoire de
la pensée (1870, 4:e uppl. 1912), De la vie intime
des dogmes et de leur puissance Revolution (1890),
La critique biblique et V histoire des religions
(1900; "Bibelkritiken och religionshistorien", i
"I vår tids lifsfrågor", 20, 1901), La doctrine
de Vexpiation et son evolution historique (1901)
samt det postumt utgifna arbetet Les religions
d’autorité et la religion de VE sprit (1903;
"Auktoritetsreligionerna och andens religion",
1904). Äfven som journalist utöfvade S. flitig och
inflytelserik verksamhet: i "Journal de Geneve"
publicerade han alltifrån 1875 söndag-ligen "Lettres
de dimanche", och från 1882 var han daglig medarbetare
i "Le temps". Mångla af dennas mera beaktade artiklar,
äfven i politiska frågor, härrörde från S. Vid den
första religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm
1897 var S. den mest centrala personligheten och
höll där ett uppmärksammadt föredrag, La religion
et la culture möderne (tr. s. å.). - I teologiskt
hänseende kan S., som urspr, intog en ganska
bestämd konfessionell ståndpunkt, men sedan allt mer
utvecklade sig i "liberal" riktning, i allmänhet
betecknas som en lärjunge till Schleiermacher,
men röjer i det sätt, hvarpå han utvecklar dennes
grundtankar, inflytanden å ena sidan från A. Eitschl,
å andra sidan från teologer sådana som A. Schweitzer
och E. A. Lipsius. Den behärskande tendensen i S:s
hela senare teologiska produktion är sträfvandet
efter en försoning mellan det moderna kulturella och
vetenskapliga medvetandet å den ena, den religiösa
trons anspråk å den andra sidan. Härvid torde han
knappt kunna helt frikännas från att alltför mycket
ha, såsom de enda "vetenskapliga", absolutiserat
vissa, på hans tid med särskild styrka framträdande
moment i det vetenskapliga tänkandets metoder. Sin
utgångspunkt söker han, i anslutning till Kants
distinktion mellan det teoretiska och det praktiska
förnuftet, i den djupa
antinomien mellan människans ställning
som en led i natursammanhanget och hennes
personlighetsmedvetande. Denna antinomi skarpes
till det yttersta genom vetenskapen, som enligt
S. med nödvändighet utgår från rent deterministiska
förutsättningar och därför, ju längre den fortskrider,
dess mer låter verkligheten framträda som ett
i sig slutet, alltigenom af strängt nödvändiga
lagar be-härskadt helt. Häremot reser sig
emellertid individen med sina lifsanspråk och
sitt frihetsmedvetande, och denna reaktion når
sin afslutning och sin hvilopunkt i den således
närmast på rent praktisk grund hvilande religiösa
tron. Den här framträdande faran för en religiös
subjektivism söker nu S. af värja genom betonandet
däraf, att i den religiösa känslan, hvilken han med
Schleiermacher bestämmer såsom känslan af absolut
beroende, en verklig gudsupplefvelse omedelbart är
innesluten: religionen är tillika uppenbarelse. Då
emellertid S. å andra sidan väsentligen reducerar
uppenbarelsen till att beteckna blott denna den
religiösa upplefvelsens hemlighetsfulla objektiva
sida och således i hufvudsak stannar vid ett
rent "psykologiskt" uppenbarelsebegrepp, blir
hans förhållande till kristendomens historiska
uppenbarelsetanke osäkert, och hans försök att
trots detta åt Kristus på grund af hans religiösa
upplefvelses och medvetandes kvalitativa fullkomlighet
och oöfverbjud-barhet vindicera en obetingadt
normerande karaktär får ej någon rätt organisk
plats i hans system. Härigenom skiljer han sig från
A. Kitschls i mycket besläktade religionsteori. Det
starkare subjektivistiska inslaget i S:s åskådning
framträder ock i hans karakteristik af den religiösa
kunskapens art. Då vi i våra utsagor om den andliga
verkligheten öfverallt äro hänvisade till för den
sinnliga verkligheten präglade begrepp, måste dessa
alltid förbli inadekvata och ha alltid en "symbolisk"
karaktär. Sanningsvärde tillkommer dem, blott
försåvidt de äro och kunna igenkännas såsom uttryck
för den subjektiva religiösa upplef-velsen. Lösgöras
de härifrån, förvandlas de till objektiva dogmer,
går deras sanningsvärde förlo-radt. På grund af denna
tankegång har S:s och den till honom och E. Ménégoz
sig slutande s. k. "parisskolans" ståndpunkt
blifvit betecknad med slagordet "symbolofideism". -
I Frankrike betraktades S:s religionsfilosofi som
rent af epokgörande, ja, jämfördes i betydelse
med Gal-vins "Institutio". Utanför Frankrike torde
S:s största betydelse ligga däri, att hans arbeten,
med sin utomordentligt sköna och klara form, till en
större allmänhet förmedlat den nyare tyska teologiens
tankar. Jfr Lasch, "Die theologie der Pa-riser schule"
(1901), Ménégoz, "La theologie d’A. S." (s. å.),
Viénot, Puaux, Roberty och Monnier, "A. S. Sa vie,
sa pensée et ses travaux" (1903), och Liittge,
"Keligion und dogma. Ein jahr-hundert innerer
entwicklung im französischen protestantismus" (1913).
E-Bg. Sabatier [-tié], Paul,-fransk kemist, f. 5
nov. 1854 i Garcassonne, studerade vid Ecole normale
i Paris 1874-77, hvarefter han ett år var lärare vid
lyceet i Nimes, för att 1878 taga anställning som
amanuens (préparateur) hos Berthelot vid College de
France. 1880 förvärfvade han doktorsgraden i Paris
medelst afh. Sur les sulfures me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
