Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sackville [sä'kvil],engelsk adelssläkt - Saco - Saco de Maracaibo [sa'kå -ka'jbå]. Se Maracaiboviken - Sacra - Sacra congregation sancti officii. Se Inkkvisition, sp. 681 (där oriktigt står del sancto offici i st. f. sancti officii) - Sacra conversazione 8-satsiåne], it., detsammasom santa conversazione (se Heligt samtal) - Sacramentarium - Sacramento
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1770 titeln lord George S., därpå till 1782 titeln
lord George Germain (antagen af arfsskäl) och
upphöjdes 1782 till viscount S. Han deltog 1745
med utmärkelse i slaget vid Fontenoy, blef 1755
generalmajor och 1758 befälhafvare öfver de engelska
trupperna i Ferdinands af Braunschweig armé. För
sin vägran i slaget vid Minden (1 aug. s. å.) att på
Ferdinands order låta det engelska kavalleriet rycka
fram, hvarigenom en afgörande seger skulle ha vunnits,
ställdes han inför krigsrätt och ströks ur arméns
rullor (1760). Han misstänktes 1769 utan skäl för
att vara Junius-brefvens författare och var 1775-79
kolonialminister i lord Norths ministär.
7. Lionel Sackville-West, 2:e baron
Sackville, sonsons dotterson till S. 5, diplomat,
f. 1827, d. 1908, inträdde 1847 på diplomatbanan,
blef 1868 ambassadsekreterare i Paris och vårdade
modigt ambassaden under kommunen 1871, blef 1873
envoyé i Argentina, 1878 i Madrid samt 1881 i
Washington. Genom en mystifikation lockades han
under presidentvalskampanjen 1888 att i bref
till en fingerad valman uttala sig gynnsamt om
presidenten Clevelands politik gentemot England,
hvarefter brefvet publicerades för att beröfva
Cleveland irländska röster. Amerikanska regeringen
lät, sedan S. intervjuats om saken, tillställa
honom hans pass (30 okt.) i hopp om att genom
denna kraftåtgärd stärka Clevelands utsikter till
återval veckan därpå. S. ärfde s. å. sin broders
baronvärdighet och pensionerades 1889. Han hade i
en förbindelse med en spansk dansös, Pepita de Oliva
(d. 1871), flera barn, af hvilka en son 1909 gjorde
anspråk på faderns gods och titel, förebärande
ett hemligt äktenskap mellan föräldrarna. Efter
en sensationell rättegång tillbakavisade
1910 de engelska domstolarna detta anspråk.
1-7. V. S-g.
Saco [så’kåu]. 1. Flod i Nord-Amerika, rinner upp
på White mountains, flyter i sydöstlig riktning
genom staterna New Hampshire och Maine samt
faller ut i Atlantiska hafvet. Längd 250 km. Den
bildar många för industrien viktiga fall. –
2. Stad i nordamerikanska staten Maine, vid
floden S., 6 km. från densammas mynning. 6,122
inv. (1900). Betydande bomullsspinnerier och
sågverk. Liflig kusthandel; hafsbad. På motsatta
flodstranden, förenad med S. genom åtskilliga broar,
ligger staden Biddeford.
1-2. (J. F. N.)
Saco de Maracaibo [sa’kå -ka’jbå]. Se
Maracaiboviken.
Sacra, lat. (af sacer, helig), betecknade
hos romarna heliga bruk, religiösa handlingar,
gudstjänst. Offentliga sådana handlingar, sacra
publica, bestodo i böner och offer, som förrättades
af prästerna på olika ställen och tider, till en
eller flera gudomligheter – folket deltog ej i dylika
förrättningar, utom vid utomordentliga tillfällen,
då böne- och tacksägelse- eller försoningsfester voro
anordnade – samt i slutna kretsar, t. ex. kurier
och gillen (collegia). Större fester af religiös
betydelse voro ofta förenade med offer och gudstjänst
samt gästabud i hemmen eller i enskilda lag. Så var
Saturnusfesten en allmän folkfest, Minervafesten
(Quinquatrus) en fest för handtverkare och
konstnärer, Parilia en fest för landtbefolkningen
o. s. v. Äfven skådespel (ludi) och
festliga föreställningar voro ofta förbundna med
religiösa högtider. Till de flesta sådana knöto sig
sägner om deras ursprungliga anledning och första
firande samt om den symboliska betydelsen af särskilda
förrättningar.
Enskilda religiösa förrättningar, sacra
privata, omfattade likaledes böner och offer,
dels för den enskilde, dels för släkter (gentes)
och familjer. Vissa sacra utgjorde i många fall en
bestämd förpliktelse för familjerna, såsom följande
med arf och testamenten.
Den romerska gudstjänsten fordrade sträng noggrannhet
i form och ord. Det minsta fel kunde föranleda
gudarnas misshag, och förrättningen måste därför ofta
göras om. Störande inflytelser måste undvikas, så att
tystnad skulle ega rum (favete linguis, "låt tungan
hvila", sades till deltagarna i offer- och andra
religiösa handlingar), obehöriga personer aflägsnas
och hufvudet betäckas. Yttre renhet var föreskrifven,
och fordringar framställdes äfven på en viss inre
sådan, ehuru naturligtvis verkligheten ej svarade
mot fordringarna. Offerväsendet sammanhänger på det
närmaste med den egendomligt romerska uppfattningen
af förhållandet till de högre makterna. Man ansåg sig
mot dessa ega vissa plikter, som måste uppfyllas, om
man icke skulle ådraga sig deras vrede. Det gällde
för staten, liksom för den enskilde, att i allt
sitt görande och låtande försäkra sig om himmelens
välbehag eller af vända dess misshag. Däraf de många
renings- och försoningsfesterna, däraf den punktliga
noggrannheten i de föreskrifna brukens iakttagande,
däraf nödvändigheten att låta prästerna meddela
fullständiga anvisningar, huru gudomligheterna
skulle behörigen åkallas. Jfr Romerska riket,
sp. 764 ff.
R. Tdh.*
Sacra congregatio sancti officii. Se
Inkvisition, sp. 681 (där oriktigt står del sancto officio
i st. f. sancti officii).
Sacra conversazione [-satsiåne], it., detsamma som
santa conversazione (se Heligt samtal).
Sacramentarium (lat., af sacramentum, helig handling)
kallades ända långt in i medeltiden den liturgiska
bok, som innehöll bönerna vid sakramentens
och sakramentaliernas utdelande. De romerska
sakramentarierna ha bevarats i tre hufvudformer:
1) S. leonianum, uppkalladt efter Leo den store
(d. 461), men antagligen härrörande från midten af
500-talet; 2) S. gelasianum, uppkalladt efter påfven
Gelasius (d. 496), men härstammande från Gregorius
den stores tid; 3) S. gregorianum, grundvalen för
det nu gällande romerska missalet, uppkalladt efter
Gregorius den store (d. 604), men härrörande från
tiden efter honom. Jfr Duchesne, "Origines du culte
chrétien" (1889). Se Agenda, Kyrkohandbok
och Mässa.
E. M. R.
Sacramento [säkromentåu]. 1. Flod i nordamerikanska
staten Kalifornien, upprinner på Mount Shasta, flyter
i sydlig riktning förbi staden S. och faller ut i San
Francisco-viken. S. är guldförande. Floden har en
längd af 651 km. och är segelbar för större fartyg
under 80 km. till staden S., för mindre under 296
km. Bifloder äro Pitt, Feather, American, San Joaquin
m. fl. – 2. Hufvudstad (sedan 1854) i nordamerikanska
staten Kalifornien, 216 km. från San Francisco,
belägen på en vidsträckt slätt vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
