Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sainte-Beuve [sätbö'v], Charles Augustin - Sainte-Claire Deville [sätklär devi'll]. 1. Charles S. 2. Henri Étienne S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Sainte-Claire Deville
376
1857-72), Nouveaux lundis (13 bd, 1863-70),
Premiers lundis (3 bd, 1874-75. Till åtskilliga
af dessa essaysamlingar föreligger Table genera
le af Troubat, Pierrot och Giraud); Notice sur
M. Littré (1863); hans tre tal i senaten: Å propos
des bibliothéques populaires (1867), De la loi sur
la presse (1868), De la liberté de Venseigne-ment
(s. å.); Le comte de Clermont et sa cour (s. å.)3
Le general Jomini (1869), M:me Des-bordes-Valmore
(1870), M. de Talleyrand (s. å.), /. P. Proudhon
(1872), Souvenirs et indiscrétions (s. å.), Lettres
å la princesse (1873), Chroniques parisiennes
(1876), Les cahiers de S. (s. å.), Le clou d’or; La
pendule (1881), Correspondance (2 bd, 1877-78) och
Nouvelle correspondance (1880). S. var en outtröttlig
arbetare. Hans oerhörda arbetsbörda lättades i någon
mån af sekreterare (0. Lacroix, J. Levallois, Pons,
J. Troubat m. fl.), som företogo undersökningar
för honom på biblioteken och skrefvo efter hans
diktamen. Som skald och romanförfattare uppnådde
han aldrig riktigt allmänhetens bevågenhet. Denna
brist på framgång var oförtjänt. Som kritiker är
S. däremot erkänd mästare. Han intar i denna egenskap
plats som en af alla tiders förnämsta författare; han
grundlade en särskild metod och efterlämnade vid sin
död sin konst i ett nytt skick, hvilket omedelbart gaf
anledning till nya utvecklingsformer. Under 1700-talet
hade kritiken ännu undersökt och bedömt poesien efter
vissa abstrakta regler. Engelsmännen bröto först
mot detta system, sedan tyskarna. Denna nya kritik
var en speciell form af det nyvaknade historiska
uppfattningssättet. Man sökte förstå diktverket och
bedöma det ur dess egna förutsättningar, den tid och
den miljö, hvarur det framgått. I Frankrike hade
redan Villemain slagit in på denna väg, men S. är
dock den förnämste representanten där för denna
nya art af litteraturkritik. Han fann icke heller
sin metod färdig, utan måste mödosamt kämpa sig
till den. Han började entusiastiskt och polemiskt
som romantikens försvarare, sökte utveckla skolans
idéer, pekade hän på Plejaden som dess naturliga
föregångare, gaf vid sidan om starka loford råd åt
de unge ämnessvennerna, som han ville leda efter sina
personliga synpunkter. Men redan omkr. 1835 gjorde han
upp sitt bokslut med romantiken, blottade obarmhärtigt
dess utväxter och orimligheter, kritiserade skarpt
de misslyckade försöken och sträfvade att försona
romantiken med klassiciteten. Snart nog gick han
längre. I porträttet af P. Corneille (1832) kan
man redan spåra hans försök att med dokument och
texter rekonstruera en personlighet; i "Port-Eoyal"
och "Chateaubriand" bryter maneret fullt igenom. Det
förra arbetet erbjuder ett utomordentligt rikt galleri
af porträtt och biografier, tecknade med utsökt
psykologisk konst och utförda på grundval af oerhörd
beläsenhet, sofrad med skarpsinnig kritik. I den
senare monografien uppsöker han bakom den bild, som
Chateaubriand så att säga gjort färdig af sig själf
för eftervärlden, den verklige Chateaubriand. Det
bör dock medges, att han därvid liksom mången gång
senare går för långt. Han dröjer för länge och med
för stor förkärlek vid de små sidorna hos de store
männen. Det kan t. o. m.
icke nekas, att S., liksom mången annan kritiker,
visar mera sinne för att uppskatta medelmåttan än
det stora nyskapande geniet. Hans omdömen om Vigny,
Lamartine, Hugo och Balzac äro mången gång synnerligen
oförstående. Rättvist bör det dock erkännas, att
detta ej beror uteslutande på personlig ovilja och
en viss skaldisk afundsjuka, utan därpå att hans
ideal i grunden var klassiskt -. Vergilius var kanske
hans älsklingsförfattare -, hvarför han hade svårt
att förstå vissa moderna företeelser. Efter 1848
utvecklar sig detta historiska betraktelsesätt fullt
i hans porträtt och kritiker. Hvad han nu i "Lundis"
söker ge, är uteslutande sanningen; han känner
inga skäl, hvarför man skulle behöfva dölja den,
trycker hänsynslöst allt af bref och indiskretioner,
som han kommer öfver, och när han vet, att han ej
får säga sin mening osmyckadt, tiger han hellre (som
då han ej ville skrifva om Napoleon IILs "Histoire
de Jules César"). Formen i dessa relativt korta
artiklar passade utmärkt för hans metod. Hvarje
artikel utgjorde ett helt för sig, ett porträtt
af en viss individ;, som han undersökte utan alla
förutfattade meningar endast för att så att säga
konstatera de karakteristiska egenskaperna, utan något
behof att försköna eller fördölja. Taine har träffande
yttrat, att S. på detta sätt samlade ett herbarium af
intressanta exemplar på intellektuella och moraliska
typer. I själfva verket gjorde han det alltmera
till sin fullt medvetna uppgift att skildra den
mänskliga själens naturalhistoria. Han intresserade
sig uteslutande för att finna sambandet mellan verket
och individen. I temperamentet, i uppfostran, i yttre
och inre lefnåds-omständigheter sökte han ursprunget
och förklaringar på de litterära fenomenen. Under
hans händer förvandlades kritiken från filosofisk
till psykologisk och t. o. m. fysiologisk. Det är
också karakteristiskt, att ju äldre han blef, desto
mera fördes han också bort från de rent litterära
fenomenen, i det han väl så gärna fördjupade sig i
reseskildringar, memoarer och bref soffi i dikter samt
lika gärna tecknade vetenskapsmän och generaler som
romanförfattare. Han studerade uteslutande själarna;
han var historiker, biograf och psykolog. Det
är icke minst på grundvalen af dessa psykologiska
monografier, som Taine sedan uppbyggt sin miljöteori
och Brunetiére sin litterära evolutionsteori. I sin
ungdom skref S. en ganska tillkrånglad prosa. Det
forcerade tidningsarbetet tvingade honom sedan att
skrifva naturligt. Han fick, som han själf säger,
ej tid att förstöra sin prosa. Hans senare stil är
enkel, men sluter sig med beundransvärd smidighet
kring tanken. S:s staty (mod. af Denys Puech)
restes 1898 i Jardin du Luxembourg i Paris. - Se
om S. Levallois, "S.-B." (1872), D’Haussonville,
"S.-B." (1875), Pons, "S. et ses inconnues" (1879),
Brunetiére, "Evolution de la critique" (1890), Faguet,
"Politiques et moralistes" (III. 1899), Spoelberch
de Lovenjoul, "S.-B. inconnu" (1901), Michaut,
"S.-B. avant les lundis" (1903) m. fl. arbeten, Séché,
"S.-B." (1904), och Simon, "Le roman de S.-B." (1906).
J-M.
Sainte-Claire Deville [sätklär dovi’11]. 1. Charles
S., fransk geolog, meteorolog, f. 26 febr. 1814 på
S:t Thomas, d. 10 okt. 1876 i Paris,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
