Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saint John [si'ndJen], gammal engelsk adelsätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
Saint John
390
personlig vän till de parlamentariske ledarna
J. Pym och J. Hampden, hvilken senares sak han
1638 förde, då denne åtalades för sin vägran att
erlägga de s. k. skeppspenningarna, samt gifte
sig s. å. med en kusin till Oliver Cromwell. Som
medlem af Långa parlamentet öppnade S. 1640 i
underhuset anfallet mot skeppsafgiften; 1641-43
var han solicitor general. Under inbördeskriget
var S. en af parlamentspartiets ledare, blef 1648
öfver-domare ("chief justice of the common pleas") och
drog sig därefter småningom alltmer från Crom-wells
politik, hvilken han förut alltid understödt. Efter
restaurationen utgaf han en försvarsskrift för sin
politiska bana, The case of Oliver S:t John (1660),
uppvisade där, att han ej medverkat till rättegången
mot Karl I, och slapp undan med förlust af sitt
ämbete. Från 1662 vistades han utomlands. 2. Henry
S., viscount Bolingbroke, den föregåendes dotterson,
statsman, f. 1678 i Batter-sea, d. där 12 dec. 1751,
tillhörde på fädernet en yngre ättgren, gjorde
sig som ung man känd både genom sin glänsande
begåfning och genom sitt hejdlöst utsväfvande
lefnadssätt. Han fick 1701 plats i underhuset för
en familjen tillhörig valkrets, anslöt sig där till
Harley och tory-partiets moderata flygel och vann
hastigt genom sin vältalighet och stora skicklighet
i intriger en framstående ställning. Samtidigt
med att Harley 1704 blef utrikesminister, blef
S. krigsminister och beskyddades som sådan af
den mäktige fältherren Marlborough. Liksom Harley
utträngdes S. 1708 ur ministären, och de intrigerade
därefter gemensamt i syfte att undergräfva makarna
Marlboroughs inflytande vid hofvet och göra slut
på whiglorder-nas inflytande, hvarvid S. hade
god hjälp af drottningens hofdam Abigail Masham
(se d. o.). Folket hade börjat bli trött på det
långvariga kriget, och den med whigpartiet samverkande
ledande ministern Godolphins okloka inskridande mot
den politiserande prästen Sacheverell (se d. o. 2)
bidrog äfven att göra ministären impopulär och
underlätta S:s sträfvanden. Dessa omständigheter
möjliggjorde för drottning Anna att 1710 låta
Harley grundligt ombilda ministären, hvarvid
S. blef utrikesminister. Då Harley 1711 upphöjdes
till peer (earl af Oxford), blef S. efter honom
underhusets ledare. Han inledde redan 1710 genom
abbé Gaul-tier hemliga förhandlingar med Frankrike,
hvilka hösten 1711 ledde till en preliminär, tills
vidare hemlighållen öfverenskommelse. Han väckte
genom sitt svekfulla öfvergifvande af de allierades
sak mycken harm bland dem, men fullföljde obekymrad
däraf sin franskvänliga politik, beordrade (maj
1712) Marlboroughs efterträdare som engelska arméns
öfverbefälhafvare, Ormonde, att ej vidare anfalla
fransmännen, och oppositionen i öfverhuset gjordes
maktlös genom utnämningen af 12 trogna anhängare af
regeringspolitiken till peerer. Själf
hade S. som viscount Bolingbroke juli 1712 tagit säte
i öfverhuset. Formligt stillestånd mellan England
och Frankrike ingicks aug. s. å., och 6 april
1713 afslöts freden i Utrecht mellan Frankrike och
samtliga de allierade utom kejsaren. - Ministären
var vid denna tid betydligt försvagad
genom växande oenighet mellan dess båda ledande män,
Oxford och S. Bägge stodo de i hemliga förbindelser
med den Stuartske pretendenten, därtill förmådda
af öfvertygelsen om, att huset Hannovers
tronbestigning skulle betyda regeringsmaktens
omedelbara öfvergång till whigpartiet. S. gick
längre än Oxford i dessa intriger, utan att man
dock kan veta, om han på allvar önskade en Stuartsk
tronföljd, allraminst sedan pretendenten af visat
hvarje tanke på att genom afsvärjande af katolicismen
för sig jämna vägen till tronen. S:s inre politik
blef på sista tiden alltmer reaktionärt toryistisk;
1712 hade han genoindrifvit en stämpelskatt på
tidningar i syfte att skada oppositionspressen,
och
1714 följde Schism act, som kräfde biskoplig licens
för tillträde till skollärarsyssla och därmed
utestängde dissenters från folkundervisningen.
Konflikten mellan Oxford och S. ledde 27 juli
1714 till den förres nödtvungna afgång; S. var
nu allrådande, men drottning Annas plötsliga
frånfälle fem dagar senare (l aug.) bröt med
ens hans maktställning. Georg I kunde utan
motstånd bestiga tronen, och S. erhöll omedelbart
sitt afsked. Wal-poles förberedelser för anställande
af räfst i fråga om fredsunderhandlingarna med
Frankrike förmådde S. att (28 mars 1715) fly
till Frankrike. Han ställdes därpå frånvarande inför
riksrätt och förklarades hösten s. å. i rikets akt. -
I Frankrike blef S. (juli 1715) pretendenten
Jakob Edvards statssekreterare och bemödade sig som
sådan bl. a. om att vinna Karl XII för väpnadt svenskt
understöd åt en Stuartsk resning i Skottland. Det
öfver-ilade resningsförsöket i Skottland s. å. hade
han af-rådt, och vid pretendentens återkomst till
Frankrike blef S. 1716 afskedad. Han närmade
sig nu försiktigt engelska regeringen och
afsvor (mars s å.) formligen pretendentens sak,
men först 1723 lyckades han (genom köpt förmedling
af konung Georgs älskarinna, hertiginnan af Kendal)
få tillstånd att återvända till hemlandet. Från sitt
landt-gods Dawley invid Uxbridge ledde han under de
följande åren en lång rad politiska intriger mot
Walpole, därvid särskildt samverkande med de
missnöjde whigpolitiker, som samlades kring Wal-poles
forne förtrogne, Pultecey (se d. o.). I tidskriften
"The craftsman" skref han häftiga artiklar mot
Walpoles politik, och i underhuset var torypolitikern
sir \V. Wyndham hans språkrör. 1735 nödgades
han ånyo för några år bosätta sig i Frankrike, men
han återkom på ett längre besök 1738 och anknöt då
förbindelse med tronföljaren, prins Fredrik af
Wales, som han hyllade i sin berömda skrift
The idea of a patriot king. Först 1744 bosatte
han sig ånyo för beständigt i England ; under
sina sista lefnadsår sysslade han mycket
med filosofiska studier. - S. var förtrogen vän
med Swift och Pope samt underhöll äfven litterära
förbindelser med Voltaire. Som filosof var han en
tämligen ytlig deist, i sin frivola ton föregångare
till Voltaire och encyklopedisterna. Genom sina
angrepp på partiväsendet (t. ex. i A disserta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
