Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saint-Louis - Saint-Louis [sälwi], fr., Ludvig den helige. Se Ludvig, franska konungar 9 - Saint Lubbock's days [sent la'beks dei's], eng. Se Bankhelgdagar - Saint-Maxient - Saint-Malo - Saint-Mandé - Saint-Marceaux [sämaraså], Charles René de - Saint-Marc Girardin [sämarJirardä'], eg. Marc Girardin, FranÁois Auguste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karavanhandeln är fortfarande betydlig. – 2. Stad på
franska ön Réunion, på dess sydvästra kust och vid
kustjärnvägen. 13,346 inv. (1912). 1–2. J. F. N.
Saint-Louis [sälωī], fr., Ludvig den helige. Se
Ludvig, franska konungar 9.
Saint Lubbock’s days [sont Ia’b9ks déYs], eng. Se
Bankhelgdagar.
Saint-Maixent [sämäksä’], stad i franska
dep. Deux-Sévres (Poitou), vid Sévre-Niortaise
och järnvägen Poitiers-Niort-La Rochelle. 4,780
inv. (1911). Kadettskola; ylleväfveri.
J. F. N.
Saint-Malo [sämalå], arrondissemangshufvudstad
i franska dep. Ille-et-Vilaine (Bretagne), på
klipp-ön Aaron i floden Rances mynningsbäcken
i Engelska kanalen (La Manche) och förenad med
fastlandet genom en 200 m. lång damm. 12,371
inv. (1911, i hela kommunsn). Bekväm och säker hamn,
hvars inlopp med sina klippor och grund är mycket
svårtillgängligt och som försvaras af forten Lavarde,
Harbour och de la Cité samt batteriet Denard. S.,
som förr var fästning, är ännu omgifvet af sin
gamla enceinte, nu dock bestämd att slopas. Som
badort är det berömdt. Gatorna äro trånga och
krokiga. Märkligare byggnader äro kyrkan S:t Vincent
(delvis från 1100-talet), slottet (nu kasern) och
stadshuset. Handeln och skeppsfarten, i synnerhet
på England, äro särdeles lifliga. Staden idkar
lönande fiske på Newfoundlands bankar, ostronfångst
och sjöfart. Den har navigationsskola, bibliotek
och museum. Genom spårväg är S. förenadt med det
närliggande Saint-Servan, med hvilket det äfven delar
hamn. - S. grundlades på 700-talet af invånare från
Aletum (nuv. S:t Servan), som på den tiden var utsatt
för angrepp af sjö-röfvare, och fick sitt namn efter
Aletums helgon Maclovius (fr. Maclou 1. Malo). Under
1500-1700-talen voro S:s sjömän kända som djärfva
smyghandlare och fribytare. 1693 blef det bombarderadt
af engelsmännen och delvis förstördt. Åtskilliga
berömda fransmän äro där födda: Cartier,
Mau-pertuis, Chateaubriand (som ligger begrafven
där), Duguay-Trouin, Lamennais, Labourdonnais,
La-mettrie, Surcouf och Broussais. Jfr Saint-Servan.
(J. F. N. L. W:sonM.)
Saint-Mandé [sämädé], villastad ö. om Paris, på andra
sidan af Vincennesskogen, med flera sjukhus och någon
industri. 18,014 inv. (1911; i hela kommunen 19,227).
Saint-Marceaux [sämarså], Charles René de, fransk
skulptör, f. 1845 i Reims, d. 1915 i Paris, studerade
vid Ecole des beaux-arts för Jouffroy, debuterade
1868 med Den unge Dante (marmor, Luxembourgmuseet),
vann 2:a medalj 1872 för en staty af abbé Miroy,
som af politiska hänsyn ej fick utställas på
salongen (Miroy hade blifvit fysiljerad af
tyskarna under kriget 1870, statyn pryder hans
graf i Reims). 1879 vann han hedersmedaljen för
det formädla marmorverket Genie, som bevarar graf
vens hemlighet (Luxembourg). Mycket populär blef en
spirituell Harlekinstatyett (1880). Bland S:s följande
större arbeten märkas Bailly (staty i Bollhuset i
Versailles, 1883), grafmonument öfver Dumas d. y. på
Mont-martrekyrkogården (1897) och densammes staty med
flera sockelfigurer på Place Malesherbes (1906), staty
af A. Daudet (i Paris, 1902) och världspost-monumentet
i Bern (1910). Många förträffliga por-
trättbyster: Dagnan-Bouveret (Luxembourg), Förarn
(1913) m. fl. S. blef medlem af Institutet 1905.
G-g N.
Saint-Marc Girardin [sämarjirardä’], eg. M
a re Girardin, Frangois August e, fransk
författare, f. 22 febr. 1801 i Paris, d. l april
1873 i Morsang-sur-Seine, tillhörde som ung
be-gåfvad journalist och lärare vid en högre
undervisningsanstalt liberalismen, tills han
efter julirevolutionen fick åtskilliga ämbeten,
blef professor vid Sorbonne 1830 i historia, 1834
i fransk litteratur, deputerad s. å. och medlem
af undervisningsrådet. Dessutom var han ända till
kort före sin död en af de förnämste medarbetarna i
’Journal des débats". Medlem af Franska akad. blef
han 1844. Han skref ett icke ringa antal arbeten,
hufvudsakligen af litteraturhistoriskt och pedagogiskt
in nehåll, af hvilka kunna nämnas Tableau de la
litteratur e francaise au XVI :e siécle, för hvilket
han 1828 erhöll pris i Franska akad., men som är
vida underlägset Sainte-Beuves samtida arbete öfver
samma ämne, Notices politiques et littéraires de
VAllemagne (1834), De Vinstruction intermédiaire et
de son état dans le midt de VAllemagne (1835- 38),
Cours de littérature dramatique ou de l’usage des
passions dans le drame (5 bd, 1843; ny uppl. 1868),
Essais de littérature et de morale (2 bd, 1845),
De Vinstruction intermédiaire et de ses rapports
avec Vinstruction secondaire (1847), Souvenirs de
voyage et d’études (2 bd, 1852-53), Souvenirs et
reflexions politiques d’un journalist e (1859),
La Fontaine et les fabulistes (2 bd, 1867), De la
formation du public en France (1869), /. /. Rousseau,
sa vie et ses ouvrages (2 bd, 1870) och La chute du
second empire (1874). Efter 1848 drog han sig tillbaka
från deputeradekammaren och politiken, och först 1871
uppträdde han åter som deputerad, men då på högra
centern, och som vicepresident i nationalförsamlingen
bidrog han till att störta Thiers. Han bröt med
"Journal des débats", som uttryckt sig gäckande om
Thiers’ motparti, och skref på sistone i "Journal
de Paris". S. var en liffull och älskvärd skribent,
men utan djup och större betydelse. Hans förnämsta
arbete är "Cours de littérature dramatique", där han
följer en metod, som Chateaubriand först infört. Han
studerar först i följd människosjälens väsentliga
känslor och därefter det sätt, hvarpå antiken, den
franskt klassiska konsten och den moderna litteraturen
uttryckt dem. Detta arbete är hufvudsakligen en
polemik, ofta litet trångbröstad, mot romantikens
öfver-drifter. Icke minst betydelsefulla äro S:s
skrifter i uppfostringsfrågor, där han var betydligt
före sin tid och påpekade i anslutning till sina tyska
studieresor, att fransmännens undervisningsväsen
var föråldradt och borde reformeras efter nya
principer. Se Tamisier, "S. M. G. Etude littéraire"
(1876), och för öfrig litteratur, Thieme, "Guide
bibliogra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
