Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 447-448 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salamanca - Salamancaskolan - Salamander, eld-ande. Se Elementarandar - Salamanderdjur, zool. Se Amfibier, sp. 829 ff - Salamander reiben - Salamandersläktet, zool. Se Amfibier, sp 830 ff - Salamandra maculosa (maculata), Eldsalamandern, zool. Se Amfibier,sp. 831 - Salamandridæ, zool. Se Amfibier, sp. 829 - Salamat. Se Memnostoderna, sp. 84 - Salami - Salamin - Salamis - Salamnius, Matthias - Salamvria, flod. Se Peneios - Salander, Erik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

447 Salamancaskolan–Salander 448

3. Stad i Mexico, staten Guanajuato, 1,757 m.
ö. h. 13,583 inv. (1911). Betydande bomullsindustri.
– 4. [säləmä′nkə] Ort i nordamerikanska
staten New York. 4,251 inv. (1900). Mekaniska
verkstäder, ångsågar.
1–4. (J. F. N.)

Salamancaskolan, en skaldeskola i den spanska
litteraturen, som i slutet af 1700-talet utgick från
Salamanca. Dess stiftare och främste representant var
Juan Meléndez Valdes (se denne), och bland öfriga
dithörande skalder kunna nämnas José Iglesias
(1753-91) och Nicasio Alvarez de Cienfuegos
(1764-1809). Salamancaskolaus sångare lyckades
sammansmälta den moderna (franska) andan med de
bästa traditionerna från den spanska litteraturens
guldålder, hvarigenom de fördelaktigt skilde sig från
tidens öfriga poeter, som antingen voro slafviska
efterbildare af de gamla spanska mönstren (och
icke alltid de bästa) eller tillverkade torra,
färglösa dikter efter fransk-klassiskt snitt.
Å. W:son M.

Salamander, eld-ande. Se Elementarandar.

Salamanderdjur, zool. Se Amfibier, sp. 829 ff.

Salamander reiben [-ra′j-], ty., kallas i det tyska
studentspråket att i ett godt lag röra dryckeskärlen
(ölsejdlarna) i cirklar på bordet, därefter tömma dem
i botten, till ära för någon, och slutligen, efter
att ha trummat med dem några tag, med ens sätta
dem ner. Detta egendomliga bruk uppkom troligen
i Heidelberg på 1830-talet. Namnet förekommer i
litteraturen första gången 1846 i Vollmanns ordbok
öfver studentspråket.

Salamandersläktet, zool. Se Amfibier, sp. 830 ff.

Salamandra maculosa (maculata),
Eldsalamandern, zool. Se Amfibier, sp. 831.

Salamandridæ, zool. Se Amfibier, sp. 829.

Salamat. Se Memnonstoderna, sp. 84.

Salami, it., ett slags hårdt stoppad, starkt
rökt och med hvitlök kryddad korf, som tillverkas
hufvudsakligen i Italien, egentligen af åsnekött,
men äfven på andra ställen af magert svinkött.
Sådan korf kan länge förvaras.

Salamin (fr. salamine), ett slags tungt, skillrande
sidentyg med små färgade prickar.

Salamis (grek. Σαλαμίς). 1. (Nu äfven Kuluri)
Ö vid västra kusten af grekiska landskapet Attika,
med hvilket den bildar ett förvaltningsområde (eparki)
inom nomos Attika-Beotien framför Eleusisviken och
genom smala sund skild från Attika i ö. och Megaris i
v. Omkr. 100 kvkm. 6,033 inv. (1896). Ön, som består
af två genom

Bronsmynt från Salamis, med stadsgudinnan Salamis’ bild på åtsidan, sköld och svärd på frånsidan.

ett lågt näs förbundna bergåsar, är föga
fruktbar. Dess namn (af Schalam, frid) anger, att den
i äldre tid varit besatt af fenicier. Att den likväl
redan tidigt fått grekisk befolkning, bevisas
af där gjorda graffynd från en tid, som synes ha
följt närmast efter den mykenska perioden. (Se Wide,
"Gräberfunda aus Salamis", i "Mittheilungen des
kais. deutschen archäologischen instituts", 353
1910.) I de homeriska sångerna omtalas den som
härskarsäte för Telamon och hans söner Ajas och
Teukros. Den kom sedan under Megaras välde och var
länge ett tvistefrö mellan denna stat och Aten, till
dess den (enligt sägnen på Solons tillskyndelse)
togs i varaktig besittning af atenarna kort efter
600 f. Kr. (enligt en annan åsikt något senare,
omkr. 570). I sept. 480 f. Kr. stod i närheten
af denna ö det bekanta sjöslag, då grekerna under
Themistokles vunno en lysande seger öfver persiska
flottan (jfr Kynosura 3). På ön finns en liten stad
med namnet S. – 2. Fordom befäst och mycket betydande
stad på östra kusten af ön Cypern, urspr. en fenicisk
koloni, såsom grekisk stad enligt sagan grundlagd af
Teukros. Under historisk tid behärskades S. likasom
de öfriga städerna på ön (se Cypern, sp. 1017
f.) af småkonungar, bland hvilka Euagoras (410–374)
var den förnämste. 306 belägrades S. af Demetrios
Poliorketes, sedan han i ett stort sjöslag därutanför
besegrat den grekisk-egyptiska flottan. Med anledning
af ett upplopp af där bosatta judar förstördes staden
delvis af Trajanus och sedan ännu fullständigare
af en jordbäfning under Konstantin den store, men
uppbyggdes ånyo af Konstantinus II under namn af
Konstantia. Slutligen förstördes den af sarasenerna.
1 o. 2. A. M. A.

Salaninius, M a 11 h i a s, finsk präst och andlig
skald, troligen härstammande från Österbotten,
d. i Pargas som ännu obefordrad prästman 1691. Hans
Ilolaulu Jesuksesta (Glädjesång om Jesus; tr. 1690;
16 uppl.), en i sant folklig stil på runometer
affattad beskrifning af Jesu lif i 29 sånger, är
tidehvarfvets bästa finska skaldestycke och ernådde
mycken popularitet. K. B. W.

SalamvrFa, flod. Se P e n e i o s.

Salander, Erik, nationalekonom, f. 1699 eller
1700, d. 21 okt. 1764, framträdde tidigt som
ifrig förfäktare i litteraturen för den nya ultra
merkantilistiska stämning, som på 1730-talet med
hattpartiets uppsving blef rådande. Han belönades
med den nyinrättade tjänsten som kommissarie i
Manufakturkontoret 1739 och befordrades senare
till öfverkommissarie. 1742 blef han led. af
Vet. akad. S. deltog äfven praktiskt i arbetet för
industriens uppsving som grundare af och delegare
i några fabriker, hvilka han skaffade både lån i
Manufakturkontoret och lånets afskrifvande. S. åtnjöt
på sin tid stort anseende som nationalekonomisk
skriftställare och var den mest konsekvente och
fanatiske målsmannen för den lagstiftning, som
genom skyddstullar, statsunderstöd, privilegier af
hvarjehanda art och reglementen sökte uppamma en
inhemsk industri såsom den främsta grunden till
nationell rikedom. Till hans främsta skrifter
höra Tilförlåtelig Gårdsfogdeinstruction (1727),
Systematiske nödhielpstankar etc. (1730), hvilket
arbete anses vara hans bästa, Gensagor och uplysningar
öfver systematiske nödhielpstankarnes grundsatser
(1731), Salus patriæ eller Sveriges välfärd
etc. (1741), S:s vidlyftigaste arbete, samt den
bekanta skriften Genväg till slöjder (1754), urspr.
ett tal vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>