Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salpetersjuderistaten - Salpetersyra - Salpetersyradt natron, kem. Se Chile-salpeter - Salpetersyreanhydrid - Salpetersyrlighet - Salpeterväxter, bot. Se Nitrofyter - Salpêtrière - Salpi - Salpiglossis - Salpikon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
artilleridepartement. Sedan salpeter icke längre
behöfdes för statens kruttillverkning, upphörde
den ytterligare reducerade salpetersjuderistaten
vid 1895 års utgång att finnas till.
Kbg.
Salpetersyra, HNO3, kem., som på grund af sin forna
användning att skilja guld från silfver ofta kallades
skedvatten (af skeda, skilja), är den mest bekanta och
viktigaste af kväfvets syror. Dess framställande af
salpeter och svafvelsyra var kändt redan på 1200-talet
af alkemisterna, hvilka gjorde flitigt bruk af dess
förmåga att lösa metaller. Cavendish (se d. o. 4)
bevisade 1781 salpetersyrans sammansättning genom att
syntetiskt framställa densamma af kväfve, syre och
vatten. - Under 1800-talet framställdes den nästan
uteslutande genom destillation af chilesalpeter med
svafvelsyra, enligt reaktionsformeln:
Na NO3 + H2 SO4 = NaHSO4 + HNO3
Destillationen, som i allmänhet utföres i retorter af
gjutjärn (hvilket icke angripes af den koncentrerade
syran), går betydligt lättare och bättre, om den
sker under luftförtunning. Annars sönderdelas gärna,
i följd af den högre temperaturen, en del salpetersyra
i kväfvedioxid och syre, enligt reaktionsformeln:
2HNO3 = 2NO2 + O + H2O. Salpetersyra, som i följd af
dylik sönderdelning blifvit förorenad af kväfvedioxid,
är mer eller mindre gulröd till färgen och benämnes
röd, rykande salpetersyra. För tillverkning af
salpetersyra ha i senare tider förbrukats omkr. 15
proc. af den från Chile exporterade salpetern, och
ensamt i Tyskland ha årligen tillverkats omkr. 100,000
ton. Sedan början af 1900-talet har man emellertid
begynt öfvergå till framställning af salpetersyra ur
luft, genom att med vatten behandla nitrösa gaser,
framställda enligt Birkeland-Eydes, Schönherrs
m. fl. metoder (se Kväfve, sp. 430), hvarjämte
numera syran äfven kan erhållas genom oxidation af
ammoniak. - Ren salpetersyra är en färglös, i luften
rykande, tung (eg. v. 1,53), flyktig (kokpunkt 86°),
skarpt sur och ytterst frätande vätska. Den färgar
hud och naglar gula samt angriper häftigt organiska
ämnen, så att trä, halm m. m. t. o. m. kunna antändas
af den koncentrerade syran. Denna är nämligen ett
särdeles kraftigt oxidationsmedel, som lätt afger
syre åt brännbara l. oxiderbara ämnen. Genom syrans
utspädning med vatten minskas dess oxiderande och
frätande egenskaper, hvarvid den eg. v. sänkes,
så att t. ex. eg. v. 1,40 motsvarar 65,3 proc.,
l,20 motsvarar 32,06 proc. ren syra. Salpetersyran
ger med metaller eller metalloxider salter, som
kallas nitrat och i allmänhet äro lösliga
i vatten. De flesta metaller lösas af syran
under bildning af nitrat, men tenn och antimon
förvandlas endast till oxider, utan att lösas;
guld och platina angripas ej, hvilket är orsaken
till, att salpetersyran kan användas för att skilja
guld från silfver och andra metaller. Salpetersyran
används i sprängämnes- och färgämnesindustrierna,
t. ex. för tillverkning af bomullskrut, nitroglycerin,
nitrobensol, trinitrotoluol (trotyl) och pikrinsyra,
till etsning af metaller och sten, för framställning
af silfvernitrat och andra nitrat, o. s. v.
K. A. V-g.
Salpetersyradt natron, kem. Se Chile-salpeter.
Salpetersyreanhydrid l. Kväfvepentoxid, N2O5,
kem., kan erhållas genom borttagande af
vatten från koncentrerad salpetersyra medelst
fosforpentoxid eller genom inverkan af klor på
silfvernitrat. Anhydriden bildar färglösa kristaller,
som smälta vid 30° och ej kunna förvaras, emedan de
stundom sönderdelas af sig själfva under explosion.
K. A. V-g.
Salpetersyrllghet, kem., stundom detsamma som
kväfvetrioxid (se d. o.) eller
kväfveseskvioxid, N2 03, är kväfvetrioxidens hydrat,
HN02, som bildas vid lösning af trioxiden i vatten
vid låg temperatur och är föga beständig. Däremot
äro salterna, nitrit l. salpetersyrliga salter,
beständiga och kunna lätt erhållas genom reduktion
af alkalinitrat. Den viktigaste bland dem är
natriumnitrit (se d. o.). Det används i stor mängd
vid tillverkning af azofärgämnen (se d. o.). -
Salpetersyrligheten upptäcktes 1768 af Scheele.
K. A. V-g.
Salpeterväxter, bot. Se Nitrofyter.
Salpêtrière, fr., eg. salpetersjuderi,
en i Paris vid Boulevard de l’Hôpital, i närheten
af Jardin des plantes befintlig vårdanstalt för
kvinnor. Denna anstalt, hvars fullständiga namn
är Hospice de la Salpêtrière, grundlades redan af
Ludvig XIII (d. 1643), men afsågs då till tyghus
för arméns räkning och salpetersjuderi, hvaraf
namnet. Först långt senare omändrades byggnaderna
för sitt nuv. ändamål. Hela komplexen utgöres af
45 byggnader med sammanlagdt något öfver 3,800
vårdplatser, af hvilka 2,996 äro afsedda för
ålderstigna fattiga kvinnor och 722 för obotligt
sinnessjuka; återstoden utgör klinik för nervösa
sjukdomar. Vid denna anstalt verkade Ph. Pinel,
som gaf anledning till pinoredskapens afskaffande
i sinnessjukvården, J. M. Charcot, den egentlige
grundläggaren af läran om hypnotismen som vetenskap,
m. fl. kända läkare på sinnes- och nervsjukdomarnas
område. R. W.
Salpi, Lago di, sjö på östra kusten af italienska
prov. Foggia, genom en smal landtunga skild från
Manfredoniaviken af Adriatiska hafvet, med hvilket
den likväl är förbunden genom kanaler. Längd 11
km. Saliner finnas vid dess södra spets. Då sjön
alstrar malaria, söker man fylla den genom slam från
floderna Ofanto och Carapella, hvilka ledts dit.
(J. F. N.)
Salpiglossis R. & P., Trumpetblomma, bot.,
ett till fam. Solanaceæ hörande örtsläkte från
Syd-Amerika, med stora trattlika blomkronor,
hvilkas 5 flikar äro tvåläppigt delade. Blommornas
färg hos de odlade arterna växlar på mångfaldigt
sätt i alla möjliga skiftningar, från hvitt eller
gult till scharlakansrödt och violett med mörkare
ådror. Stjälken är klibbhårig och uppnår en höjd
af 60-90 cm. samt delar sig i en gles, månggrenig
blomställning. Flera arter och i synnerhet hybrider
odlas ofta som prydnadsväxter i trädgårdarna
under namn af S. variabilis. Tillsammans med
Schizanthus, Browallia, Duboisia, Brunfelsia
m. fl. bildar Salpiglossis en egen grupp bland
solanacéerna, som, utmärkt af de zygomorfa
blommorna och de 2-4 (ofta tvåväldiga) ståndarna,
bildar en öfvergång till Scrophulariaceæ.
O. T. S. (G. L-m.)
Salpikon (sp. salpicón), kokk., är en ragu af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
