Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samkhya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
581
Samkhya
582
och med större intensitet och djupare
innebörd lagt dessa begrepp till grund för sin
världsuppfattning. Enligt denna är allt lif lidande,
som ej upphäfves genom döden, då denna endast öppnar
nya af lidandet fyllda tillvaror (existenser). Till
befrielse (moksa) tjäna icke offer till eller
tillbedjan af gudar, som förkastas. Enda frälsningen
ligger i kunskapen (jnana) om, att själen (purusa,
purusha) är evig och totalt väsensskild från materien
(prakrti), en kunskap, som kan ernås genom fullständig
tankekoncentration (dhyäna), hvars element äro
lärande (pravana), reflexion (manana)} speciell med
fullständig försänkning (yoga) förbunden meditation
(nididhyäsana). Bland medlen härför må nämnas
omedelbar perception (pratyaksha, drshta), konklusion
(anumanana) och auktoritet (äptavacana). Likgiltighet
(viräga) med hänsyn till världen, med frivillig
försakelse däraf, är det viktigaste praktiska
elementet vid frälsningen. Samkhya nekar tillvaron
af en gud eller gudar, är alltså ateistisk
(niripvara). Den är utprägladt dualistisk (dvaita),
i det den antar två väsensskilda urprinciper: 1)
den oändliga materien 1. naturen (prakrti eller
pradhäna)y 2) mångfalden af själar (purusha, purusa,
se d. o.), hvilka båda principer funnits till
från evighet. Systemet grundas nu på förhållandet
mellan dessa grundprinciper, hvarur härledas de 25
grundelementen (tattva). - Det första grundelementet
är nu (1) prakrti, urmaterien, hvaraf de följande
23 äro utvecklade. Urmaterien är odifferentierad
(avyakta) och utan medvetande, men innehåller 3
konstitutiva element materieartade kvaliteter (de
s. k. guna, se d. o.), nämligen sattva (verklighet,
godhet), rajas (lidelse), tamas (mörker). Dessa
element uppbygga och genomtränga allt, fastän i olika
blandning; af denna olikhet betingas själstillstånd,
såsom glädje, smärta, likgiltighet o. s. v. -
Från urmaterien utvecklas spontant (2) buddhi
(intellekt), (3) ahamkära (subjekt, subjektivitet,
medvetande) samt (4-8) de 5 tanmätra (eg. "blott
det"), finare materiella element för ljud, beröring,
färg, smak, lukt med (9-13) de 5 sinnesorganen
som bärare däraf (hörselorganet, beröringsorganet
o. s. v.), och (14-18) de 5 sinnesverksamheterna
(hörandet, gripandet, o. s. v.), hvilka alla ha
(19) manas (tänkandet) som centralorgan. Till
sist komma (20-24) de 5 gröfre elementen: eter,
luft, eld, vatten, jord, som äro ledare för ljud,
beröring, färg, smak och lukt. Etern hör ljudet;
luften likaså, men kan dessutom kännas; elden kan
kännas, men dessutom ses o. s. v. Alla 24 tattva
äro materiella, men bli tillgängliga för sinnena,
först när de uppträda i den rätta blandningen såsom
de 5 gröfre elementen. - Det enda immateriella
elementet i världstillvaron är (25) purusha
(purusa, se d. o.), d. v. s. själen (själfvet),
urspr, omedveten, men medveten genom förening
med materien. Denna förening ger just substansen
ahamkära ("jag-het", själfmedvetande). Detta
själf-medvetande synes innebära, att det är själen,
som har sinnesförnimmelser; men egentligen hvarken
har denna något annat till ursprung, ej heller är den
ursprung för något annat; ty alla föreställningar
och intryck komma från materien. Denna frambringar
världen. I urmaterien äro de tre guna i jämvikt;
stores denna, uppstår genom en lång om-
blandningsprocess (sarga) världen. Början till
denna process är buddhi, slutet är de 5 gröfre
elementen. Därefter kommer en ny period (visarga),
då den skapande naturkraften utvecklar individerna;
därefter en motsvarande upplösningsperiod (pra-laya)
. och så växla olika perioder i det oändliga. - Den
ömsesidiga mekaniska påverkan mellan materien och
själarna - med själarnas däraf härrörande beroende af
materien - har sin grund i karman (handlandet) från
en föregående period, som sålunda är den ständiga
orsaken till världsförnyelse, världskretsloppet
(saw-sära). Kunde hvar och en af individsjälarna
genom fullständig och absolut insikt frigöra sig från
karmans band, skulle grunden för världsförnyelse
vara undanröjd. Materiens utveckling har till mål
att åt själarna skapa ett tillstånd, då de kunna
njuta (lust och smärta; bhoga) och f. ö. finna
tillfälle till kunskap af det riktiga sammanhanget. -
SamfcÄ?/a-filosofien, som i dialektisk tankeskärpa
torde nått längst af de indiska filosofiska systemen,
har haft stort inflytande ej blott på det indiska
tänkandet i olika perioder - så har buddismen,
som nämndt, däri sin teoretiska grundval, och en
särskild form af den indiska filosofien, nämligen
yoga (se d. o.), har med tillsats af praktiska
element från andra håll framgått ur sämkhya -,
utan också sträckt sina verkningar utom Indien. Så
har den grekiska filosofien, ej blott i sina äldsta
kosmogoniska grundtankar (jfr läran om elementen),
utan ock i speciella former (Pythagoras o. s. v.) rönt
inflytande från sämkhya.
- Dylika påverkningar kunna konstateras äfven
i fråga om gnosticismen och nyplatonismen samt andra
eklektiska riktningar (manikeismen o. s. v.).
- Som sämkhya-filosofiens grundläggare anges en
viss Kapila från omkr. 600 f. Kr. Sannolikt är,
att det funnits någon lärobok under Kapilas
namn, som nu gått förlorad eller uppgått i
senare bearbetningar. Den äldsta mera
sammanhängande framställningen af sämkhya - fastän
i sin nuv. form kombinerad med element af vedänta
- är "Mahäbhärata" (särskildt dess 12:e bok)
och i all synnerhet den äfven i "Mahäbhärata"
(dess 6:e bok) förekommande filosofiska
dikten "Bha-gavadgitä" (se d. o.).
En gammal lärobok af Pancacikha, som synes
ha varit mycket berömd, har icke blifvit bevarad.
Från efterkristen tid härstamma Icvara-Krishnas
Sämkhyakärikä (utg. och öfv. af Colebrooke och
Wilson 1837 och 1887), den äldsta fullständiga
lärobok, som finns i behåll, på 500-talet öfv.
till kinesiska, kommentaren af Gaudapäda
(omkr. 700 e. Kr.) och Väcaspatimicra (1100-talet).
De s. k. Sämkhya-sutra af Kapila härstamma
från tiden omkr. 1400. Jfr Garbe,
"Sämkhya-pravacana-bhäsya by Vijnänahhikshu"
(1895) och "Die Sämkhya-philosophie"
(1894), "Sämkhya und Yoga" (i Biihlers "Grundriss
der indoarischen philologie", III, 1896),
densammes öfv. af "Bhagavadgitä" (1904), "Indien und
das christentum" (1914), M. Muller, "Six
systems of Indian philosophy" (1899), Jacobi,
"Der ursprung des buddhismus aus dem Sämkhya-Yoga"
(i "Nachrichten der göttingischen gesellschaft
der wissenschaften", 1896) samt Oldenberg i
"Buddha" (6:e uppl. 1909), där litteraturen om
buddismens förhållande till sämkhya behandlas,
K. F. .L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
