Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sankt Eugeniakyrkan - Sankt Ferdinands orden. Se Ordnar, sp. 838 - Sankt Florian - Sankt Gallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
705
Sankt Ferdinands orden-Sankt Gallen
706
egendomen otillräckligt, och efter skolans
förflyttning till fastigheten 46 Götgatan företogs
1866 en utvidgning af kyrkan, som då samtidigt
skulle förses med ett torn. Arbetet var i det
närmaste afslutadt, när plötsligt 1867 tornet
instörtade, hvarefter planen af en tornbyggnad icke
ånyo fullföljdes. Förutom platser å två tribuner,
närmast högaltaret, af hvilka den ena var af sedd
för drottningarna Desideria och Josefina, rymmer
kyrkan omkr. 500 personer. Bland sevärdheter
däri (jfr fig.) må nämnas: ett konstnärligt
skulpteradt tabernakel, utfördt i italiensk marmor
och skänkt af påfven Pius IX, en stor altartafla,
föreställande Kristi förklaring på berget Tabor,
skänkt af drottning Josefina och målad af fröken
S. Adlersparre efter Kafael i Vatikanen, en prydlig
dopfunt af Älfdalsporfyr, gifven enligt en å locket
inhuggen inskription af konung Karl XIV Johan och
drottning Desideria, och vid ingången till kyrkan en
vacker Mariabild i marmor af Byström. J- M-r.
Sankt Ferdinands orden. Se O r d n a r, sp. 838.
Sankt Florian [flårian], by i Öfre Österrike
(1,358 inv. 1900), säte för ett berömdt
augustin-korherrestift med teologisk
läroanstalt, bibliotek (öfver 100,000
bd), arkiv, myntsamling m. m. Klostret
är uppfördt 1686–1751 i nyitaliensk stil.
J. F. N.
Sankt Gallen. 1. Kanton i nordöstra Schweiz, gränsar
i n. till Thurgau och Bodensjön, i ö. till Vorarlberg,
Liechtenstein och Graubünden, i s. till Graubünden,
Glarus och Schwyz samt i v. till Zürich, hvarjämte
den omsluter kantonen Appenzell. Areal 2,014
kvkm. Hela kantonen består af i en ring liggande
dalar, i hvilkas midt Appenzells högland höjer sig. I
v. löper Thurdalen (Toggenburg), i ö. Rhendalen samt i
s. v. Walensjöns och Linths dalgång, mellan hvilka
senare Thuralperna höja sig, hvilka sönderfalla
i Sentisgruppen, nående en höjd af 2,504 m., och
Churfirstenkedjan (2,309 m.). Söder därom, afskildt
genom Sargansslätten och Walensjön, f ylles landet af
Glarneralpernas östligaste förgrening, Graue Hörner
(2,849 m.) och Ringelspitz (3,251 m.). I n. har landet
icke alpkaraktär; det är kuperadt, men bördigt;
högsta punkten är Tannenberg (901 m.). De djupast
belägna delarna, Zürich- och Bodensjöarna, ligga
409 och 399 m. ö. h. Genom passen öfver Hulftegg,
Hummelwald, Wildhaus, Kunkel m. fl. stå kantonens
områden i förbindelse med hvarandra. Klimatet
rättar sig efter höjden ö. h., är mildt i n. och i
Rhendalen, i de högre delarna rått. Hutvudstaden
(673 m.) har ett årsmedium af 7,2°, Altstätten
i Rhendalen (470 m.) 8,6°. Af arealen äro 1,787
kvkm. (88,7 proc.) produktiv jord, nämligen 423,5
kvkm. skog, 318 har vinland och 1,360 kvkm. åker, äng,
trädgårdar och beten. Af det improduktiva området äro
61 kvkm. sjöar (andelar af Bodensjön, Zürichsjön och
Wallensjön). Jordbruket lämnar ej tillräckligt
med säd för kantonens behof; vin odlas nästan endast
i Rhendalen, frukt produceras däremot i betydande
mängd. Boskapsskötsel drifves i rätt stor skala,
äfvensom silkesodling i Sargansområdet. Skiffer,
sand- och kalksten brytas, hvarjämte kvarnstenar
huggas. Af mineralkällorna äro de vid Ragaz-Pfäfers
mest betydande. Industrien har nått stor utveckling;
särskildt blomstra
tillverkningen af broderier och spetsar, som är kantonens
hufvudindustri, bomullsväfverier, tryckerier och
färgerier i Toggenburg och Rhendalen. Handeln
främjas genom en mängd ångbåtslinjer på
Boden- och Zürichsjöarna samt genom de förenade
schweizerbanornas järnvägsnät. De förnämsta
handelsstäderna äro S:t Gallen, Rorschach, Wattwyl,
Rapperswyl, Wesen, Walenstadt, Wyl, Lichtensteig och
Altstätten. För den andliga odlingen är sörjdt genom
två lärar- och lärarinneseminarier, en kantonsskola
i S:t Gallen, delad på ett gymnasium och en teknisk
skola, 42 sekundärskolor, 287 folkskolor (1911),
två högre handelsskolor och en handelsakademi. De
offentliga biblioteken ha 70,000 bd; det största
är stiftsbiblioteket i S:t Gallen. – Invånarnas
antal var 1910 302,896 (150 på 1 kvkm.) och
beräknades 1912 till 310,400. 93,2 proc. hade 1910
tyska till modersmål, 61 proc. voro katoliker,
38 proc. reformerta. Författningen (af 1861 med
förändringar 1875 och 1890) är demokratisk. Stora
rådet (kantonsrådet), hvars medlemmar väljas
kommunvis, 1 på hvarje 1,500-tal invånare, är den
lagstiftande makten, regeringsrådet, sammansatt af 7
för 3 år af folket i en valkrets valda ledamöter, den
verkställande myndigheten. Deras för ett år utsedde
ordf. har titeln landammann. Dock måste lagförslag
underställas en folkomröstning, om 4,000 medborgare
fordra det. Med afseende på administrationen
är kantonen delad i 15 bezirke, hvart och ett
med sin kretsdomstol, hvilken subordinerar under
kantonsdomstolen i S:t Gallen som högsta instans. I
kyrkligt hänseende lyda katolikerna under ett katolskt
administrationsråd och under biskopen af S., hvars
område bildades 1824 af delar af biskopsdömena Chur
och Konstanz samt konstituerades som själfständigt
1847. Den reformerta kyrkan styres af en synod och
ett evangeliskt kyrkoråd. Vapnet visar en spöknippa
af silfver i grönt fält.
Historia. Staden S., som bildar kantonens kärna,
uppstod omkring den plats, som den irländske
missionären Gallus sökt sig till eremithem (613) och
där 720 ett kloster anlades af den helige Othmar. Det
var redan på 800-talet den viktigaste kulturhärden i
södra Tyskland, och ända in på 1000-talet utgingo ur
detta många af den tidens andliga stormän. Särskildt
var klosterskolan i S. vida berömd. Under klostret,
hvars abboter sedan 1210 hade riksfurstlig värdighet,
lydde staden S. äfvensom Appenzell och det i
n. belägna s. k. Fürstenland; de öfriga områdena
voro fördelade mellan grefvarna af Toggenburg,
Werdenberg m. fl. I början af 1400-talet frigjorde
sig dock Appenzell, hvarpå staden S., själfständig
från 1415, tillika med abbotstiftet ingick i
Schweiziska edsförbundet 1454 såsom "zugewandter
ort". Då stiftet, som inköpt grefsk. Toggenburg 1468,
gjorde anspråk på S., utbröt Toggenburgkriget 1714,
hvilket slutade 1718 med erkännande af klostrets
rättigheter. Vid edsförbundets upplösning 1798 blef
stiftet emellertid upphäfdt; dess områden tilldelades
Helvetiska republikens kantoner Linth och Sentis. Den
nuv. kantonen S. bildades genom mediationsakten
af 1803, hvarvid äfven en strängt representativ
författning infördes. 1831 reviderades denna i liberal
anda, men de konfessionella skiljaktigheterna inom
kantonen medförde häftiga strider. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
