Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 1069-1070 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schlegel. 1. Johann Elias S 2. Dorothea S 3. Johan Frederik Vilhelm S 4. August Wilhelm von S 5. Karl Wilhelm Friedrich von S

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

arbeten om S. af V. Söderhielm (1884) och Rentsch (1890).

2. Dorothea S., författarinna, dotter till
Moses Mendelssohn (se d. o.), f. 1763 i Berlin,
d. 1839 i Frankfurt am Main, vardt tidigt gift med
bankiren Simon Veit och moder till målaren Philip
Veit (se d. o.). Skild 1798, ingick hon 1804 nytt
äktenskap med Friedrich Schlegel (se S. 5), i hvars
litterära arbeten hon deltog och som utgaf
sin hustrus vittra verk, den ofullbordade romanen
Florentin (1801), sagan om Merlin, "Sammlung
romantischer dichtungen des mittelalters" (2 bd,
1804) och riddareposet Lothar und Malier (1806).
Se arbeten af Raich (1881), Hirth (1901), Deibel
(1905) och ett urval af hennes och Carolina S:s
bref 1914.

3. Johan Frederik Vilhelm S., son till
Johann Heinrich S. (se under S. 1), dansk
rättslärd, f. 1765, d. 1836, sedan 1789 professor vid
Köpenhamns universitet. Hans förnämsta arbeten äro
Naturrettens grundsætninger (1798; 2:a uppl. 1805),
Danmarks og hertugdommenes statsret (endast d. I,
1827) samt afhandlingar, bl. a. Om de gamle danskes
retssædvaner og autonomie (1827) och om Grågås
(1832). Vidare utgaf han 1797–1805 tidskr. "Astræa"
(5 bd), där han författade Frimodig prövelse af den
engelske admiralitetsretsdom ... i den svenske
convoysag (1800) och skickligt häfdade teorien
om "fritt skepp, fritt gods" och om konvojerade
fartygs befrielse från visitation. Skriften
öfversattes till engelska och franska och väckte stor
uppmärksamhet i England. Dessutom författade han
1816 flygskriften Aperçu sur la liaison politique
entre les duchés de Slesvig et de Holstein emot
den då uppdykande slesvig-holsteinska läran.

4. August Wilhelm von S., tysk författare,
f. 8 sept. 1767 i Hannover, d. 12 maj 1845 i Bonn,
son till Johann Adolf S. (f. 1721, d.
1793, broder till S. 1, andlig talare,

estetisk författare), började med teol. studier,
men öfvergick under inflytande af Chr. G. Heyne
till filologiska. Skalden Bürger och estetikern
Bouterwek gynnade och påverkade hans studier och
författarskap. 1791–95 vistadss han som huslärare i
Amsterdam, vardt 1796 docent och 1798 e. o. professor
vid universitetet i Jena, där han föreläste estetik,
grekisk, romersk och tysk litteraturhistoria,
fornforskningens metodik m. m. Lifligt understödd af
sin hustru, Karoline, f. Michaelis (se Schelling 2),
utvecklade han samtidigt en lika alsterrik
som betydande kritikerverksamhet, utmärkt genom
vidsträckta kunskaper, skarp iakttagelse och gediget
omdöme, i Schillers "Die hören" och "Allgemeine
litteraturzeitung" i Jena. Sedan S. 1798 lärt känna
Tieck, bildades af dem och S:s yngre broder Friedrich
ett vänskapsförbund, till hvilket Schleiermacher,
Novalis, Bernhardi och Schelling m. fl. sedermera
slöto sig och

som ledde till skapandet af den äldre romantiska
skolan (jfr Nyromantik). Dess organ var tidskriften
"Athenäum" (3 bd, 1798–1800), som utgafs af bröderna
S. och innehåller viktiga bidrag af S. Kanske ännu
större erkännande rönte S:s öfversättarverksamhet,
som med åren tog allt större omfattning:
Camões, Cervantes, Dante, framför allt Calderón
(1803–09) och Shakspere (1797–1810) tolkades af
S. med utomordentlig förmåga. De regler för vitter
öfversättning han därvid uppställde och följde torde
få anses ega allmängiltighet. – Från Jena begaf
sig S., hvars personliga förbindelser med flera af
meningsfränderna undergått förändring, till Berlin,
där han höll lifligt besökta föreläsningar och
gaf den första sammanfattningen af romantikens
teorier. Från 1804 vistades han under flera år i
utlandet, uppehöll sig hos fru von Staël på Coppet och
följda henne på resa till Italien, Frankrike, Sverige
(1812–13) och England. 1808 föreläste han i Wien öfver
dramatik. 1813–14 var han under fälttåget sekreterare
åt kronprinsen Karl Johan, hvars proklamationer han
författade till största delen. S. skall i Sverige ha
vunnit förnyelse af det adelskap en af hans förfäder
erhållit, men som släkten ej brytt sig om. Därefter
flyttade han tillbaka till Coppet och kallades 1818
till professor i Bonn. Han införde i Tyskland studiet
af den sanskritiska litteraturen och kom därigenom
att verka befruktande på den indiska filologien
och den indoeuropeiska språkvetenskapen, om han
också med sin stridbara natur i språkfrågor kom i
konflikt med sin store samtida Fr. Bopp. Som professor
främjade han sanskritstudiet, utom genom sin lärar-
och författarverksamhet, äfven genom att inrätta ett
tryckeri för sanskrittryck med sanskrittyper. Hans
förnämsta arbeten på det indologiska området
äro Indische bibliothek (3 bd, 1823–30) samt
upplagor af "Bhagavadgita" (med lat. öfv. 1823;
2:a uppl. af Lassen 1846), "Ramayana" (1829–46;
ofullb.) och "Hitopadeça" (med lat. öfv. 1829). –
S. var verksam äfven som skald. Hans Gedichte (1800),
det af Goethe i Weimar gifna antika skådespelet Ion
(1803) och hans öfriga vittra verk (Poetische werke,
2 bd, 1811) sakna lefvande lif; de äro skrifna med
öfverlägsen formskicklighet, men S. visade endast i
reflexionsstycken (elegien Rom, sonetter och epigram),
särskildt i satirer (främst den dråpliga Ehrenpforte
und triumphbogen für den theaterpräsidenten von
Kotzebue, 1800), själfständighet och kraft. Af
S:s mångfaldiga kritiska och historiska arbeten
må här nämnas Charakteristiken und kritiken (1801;
tills. med brodern), Ueber dramatische kunst und
litteratur (3 bd, 1805–11), Comparaison entre la
Phèdre de Racine et celle d’Euripide (1807), som sökte
påverka fransmännen och på samma gång från romantikens
ståndpunkt angrep den fransk-klassiska riktningen,
Observations sur la langue et la littérature
provençales (1818), Über theorie und geschichte
der bildenden kunste (1827), Kritische schriften
(2 bd, 1828) och de af J. Minor utgifna Vorlesungen
über schöne litteratur und kunst (3 bd, 1884). –
S. var en högst betydelsefull, men icke vinnande
personlighet. Allt, hvad han författade, hade form
och karaktär; han hade nåbara, praktiska mål, var
den romantiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>