Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 1321-1322 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schützercrantz, svensk-finsk adlig ätt - Schächenthal - Schäfer, P., svärmare. Se Schaefer, P - Schäfer (Schaefer), Arnold Dietrich - Schäfer, Karl - Schäfer, Dietrich - Schäferhatt - Schäferhund, ty., zool. Se Hunden, sp. 1314 - Schäferi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1727–59 var stadskirurg i Stockholm, 1741–57 därjämte
öfverdirektör i kirurgiska societeten och dog
1760. Hans son Herman (se S. 1) adlades 1769 med
namnet S. Ätten immatrikulerades 1818 på finska
riddarhuset samt utgick på svärdssidan i Finland 1850,
i Sverige 1913.


1. Herman S., läkare, f. 24 dec. 1713 i
Stockholm, d. där 3 aug. 1802, hette
urspr. Schützer (se ofvan), studerade i
Uppsala och företog 1738–42 en utländsk resa samt
utnämndes till regementsfältskär vid Lifgardet. 1743
kallades han till lifkirurg hos konung Fredrik I,
fick 1744 samma befattning hos tronföljarparet samt
befordrades 1753 till arkiater, 1758 till "öfverdirektör
öfver kirurgien i riket" och 1759 till stadskirurg
i Stockholm. Han blef med. hedersdoktor i Lund 1768
och adlades 1769. Han var led. af Vet. akad. (1748).
S. var framstående kirurg och obstetriker. Bland de
skrifter han utgaf i dessa ämnen märkas
Svenska konungars olycksöden (1775),
Märkvärdiga händelser i praktiska förlossningsvetenskapen (1785),
Om förlossningsvetenskapens theoretiska del (1786),
Sundhetsreglor för dem, som vilja behålla en god helsa (1791),
Compendium om sår (1798),
Afhandling om kräftan (1800) m. fl.

2. Adolf Ulrik S., den föregåendes sonson,
tecknare, f. 25 mars 1802 i Stockholm, d. där 9
okt. 1854, ingick vid Andra lifgardet, tog 1851
som major afsked från regementet, men stannade
kvar i armén. Ifrån ungdomen egnade han sig äfven
åt konsten, dels som målare, dels, och hufvudsakligen,
som tecknare för litografi. Först gjorde han sig
känd genom de humoristiska planscherna
Scener utur soldatlifvet (1831–32),
efterföljda af
Teckningar af de svenska kongl. ordens costymerna (1832),
liksom de föregående bilderna litograferade af
honom själf och färglagda. Hans mest betydande
arbete är emellertid
Svenska krigsmaktens fordna och närvarande munderingar (1849–53).
Af honom finnes dessutom en prydlig volym med
handtecknade och färglagda dräkter,
Konung Carl XIV Johans hof- och ordens-costumer (1844, i k. biblioteket).
S. är rikt representerad i Nationalmuseums teckningssamling.
I olja målade han sådana motiv som
Romersk osteria,
Pifferari,
Morakulla,
Rättviksfamilj o. d.

2. ^–rn.*

Schächenthal, en för naturskönhet, särskildt
för sina vattenfall bekant, långsträckt dal i
schweiziska kantonen Uri. Den är omkr. 16 km. lång
och genomflytes af vattendraget Schächenbach, som
mynnar ut i Reuss. Hufvudorten för turister är byn
Unterschächen, 1,015 m. ö. h., vid ingången till den
måleriska Brunnidalen.

(^{J. F. N.})

Schäfer, P., svärmare. Se Schaefer, P.

Schäfer (Schaefer), Arnold Dietrich,
tysk historiker, f. 1819 i Seehausen vid Bremen,
d. 1883 som professor i Bonn, författade bl. a.
Demosthenes und seine zeit (3 bd, 1856–58; 2:a uppl. 1885–87) och
Geschichte des siebenjährigen kriegs (2 bd, 1867–74).

Schäfer, Karl, tysk arkitekt, f. 1844 i Kassel,
d. 1908 i Karlsfelde (vid Halle), professor i
medeltida byggnadskonst 1884 vid tekniska högskolan
i Berlin och 1894–1907 i Karlsruhe, Han utförde
bl. a. universitetsbyggnaderna i Marburg och
privathus i Berlin, restaurerade en del af slottet
i Heidelberg (Friedrichsbau 1897–1903) och domen
i Meissen (1903 ff.) samt skref bl. a.
Die bauhütte, entwürfe im stil des mittelalters (3 bd, 1883–95) och
Die holzarchitektur Deutschlands vom 14. bis 18. jahrhundert (1884–1903).
Postumt har utkommit en samling uppsatser med titeln
Von deutscher kunst (1910).

(^{G–g N.})

Schäfer, Dietrich, tysk historiker, f. 16 maj
1845 i Bremen, blef 1871 e. o. professor i historia
i Jena samt ord. professor där 1883, i Breslau 1884,
i Tübingen 1888, i Heidelberg 1896 och i Berlin
1903. Han har skrifvit bl. a.
Dänische annalen und chroniken von der mitte des 13. bis zum ende des 15. jahrhunderts (1872),
Die hansestädte und könig Waldemar von Dänemark (1879),
Geschichte von Dänemark
(omfattande tiden 1523–1648, utgörande bd 4 och 5
af Dahlmanns danska historia; 1893–1902), där han i
motsats till exempelvis Allens starkt apologetiska
framställning af Kristian II närmar sig den äldre
uppfattningen och där han framställer Danmark som i
främsta rummet vållande Nordiska sjuårskriget och ger
en träffande teckning af de båda täflande konungarna
Kristian IV och Gustaf II Adolf,
Die Hanse (1903; 2:a uppl. 1914),
Weltgeschichte der neuzeit (2 bd, 1907; 7:e uppl. 1914),
Deutsche geschichte (2 bd, 1910; 4:e uppl. 1914) och
Aufsätze, vorträge und reden (2 bd, 1913).
S. har utgett 3:e afd. (åren 1477–1530) af
"Hanserecesse" (9 bd, 1881–1913),
"Das buch des lübeckischen vogts auf Schonen"
(4:e bandet af "Hansische geschichtsquellen", 1887) och
"Abhandlungen zur verkehrs- und seegeschichte" (7 bd, 1908–13).
Under världskriget utgaf S. bl. a. de politiska
stridsskrifterna
Sein oder nicht sein? (1914;
"Vara eller icke vara. Det tyska rikets ödestimma", s. å.) och
Deutschland und Frankreich (s. å.).
Han tog 1916 ifrig och bemärkt del i den mot
rikskansleren Bethmann-Hollwegs moderata politik
riktade agitation, som i anslutning till storamiral
von Tirpitz påyrkade hänsynslöst undervattenskrig
och framställde tysk hegemoni öfver Flandern som ett
oeftergifligt krigsmål. S. är led. af Vitt. hist.
o. ant. akad. (1902) och Vet. soc. i Uppsala (s. å.).

Schäferhatt (af ty. schäfer, herde), halmhatt i
schweizerstil med stort och framtill något nedvikt
brätte, som kom på modet inom fruntimmersvärlden
i senare delen af 1700-talet, då man svärmade för
"herdelifvet", och omkr. midten af 1800-talet åter
kom i bruk. Schäferhatten pryddes gärna med blommor
och nedhängande band. Under rokokotiden var kullen
ganska hög, senare mera låg och bred.

Schäferhund, ty., zool. Se Hunden, sp. 1314.

Schäferi (af ty. schäfer, herde), husdjurssk.,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>