Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 1399-1400 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seckendorff, gammal frankisk, i Tyskland, Österrike och Ungern utbredd adelssläkt - Seckenheim - Seckomåleri - Seckorecitativ (jfr. Secco), mus. Se Recitativ - Secolo - Seconda volta - Secnd-hand books - Secondigliano - Secondo - Second sight [se'knd sai't], eng. Se Andeskådning, sp. 956 - Secrétan [sekretã'], Charles

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dess stamfader nämnes Ludwig von S. i midten af
1200-talet.

1. Veit Ludwig von S., statsman och
lärd, f. 1626 i Herzogenaurach nära Erlangen, d. 1692,
var son till öfversten i svensk tjänst Joachim
Ludwig von S. (afrättad som misstänkt för

förräderi), trädde 1645 i hertig Ernst den
frommes af Sachsen-Gotha tjänst, blef 1652 hof-
och justitieråd, 1656 president i domstolen i
Jena och 1664 kansler, men blef s. å. kansler
hos hertig Morits af Sachsen-Zeitz. 1692 kallades
han af kurfursten af Brandenburg till kansler för
universitetet i Halle. Bland hans skrifter märkas
Der deutsche fürstenstaat (1655),
Der christenstaat (1685),
Commentarius historicus et apologeticus de lutheranismo (3 bd, 1692,
riktad mot Maimbourgs "Histoire du luthéranisme").
Biogr. af Schreber (1733).

2. Friedrich Heinrich, riksgrefve von S., den
föregåendes brorson, österrikisk militär och diplomat,
f. 5 juli 1673 i Königsberg i Franken,

d. 23 nov. 1763 i Meuselwitz, nära Altenburg,
trädde 1695 i markgrefvens af Ansbach tjänst samt
förde 1698–1709 befäl öfver ansbachska trupper,
dels i kejserlig, dels i holländsk sold. Under
Spanska tronföljdskriget utmärkte han sig bl. a. vid
Höchstädt (1704), Ramillies (1706), Oudenaarde
(1708) och Malplaquet (1709). Vorden generalmajor i
sachsisk tjänst (1709), deltog S. som sachsisk-polskt
sändebud i fredsunderhandlingarna i Utrecht (1713);
som befälhafvare för den sachsiska kontingenten
bidrog han 1715 till det af Karl XII försvarade
Stralsunds fall. 1717 utnämndes S. till kejserlig
fältmarskalklöjtnant och kämpade därefter under
prins Eugens befäl i Ungern och i Italien. Ehuru
af konung August af Sachsen-Polen utnämnd till
geheimeråd, general och guvernör i Leipzig (1721),
stannade S. i kejserlig tjänst, blef 1719 riksgrefve
och 1723 fälttygmästare samt skickades 1726 som
sändebud till Berlin. Han lyckades där besticka den
inflytelserike general Grumbkow och med dennes hjälp
åvägabringa de båda fördragen i Wusterhausen (1726)
och Berlin (1728), i hvilka Preussen iklädde sig
garanti för pragmatiska sanktionen (se d. o.). Det
starka österrikiska inflytande öfver Berlinhofvet,
som han därigenom grundlagt, höll han vid makt under
flera år, tack vare det obegränsade förtroende,
som konungen fattade för honom. Det dröjde länge,
innan denne insåg, hur grundligt den skicklige och
förslagne S. fört honom

bakom ljuset. Äfven vid andra nordtyska hof verkade
han framgångsrikt för de habsburgska intressena. Under
Polska tronföljdskriget besegrade S. i spetsen för
en del af riksarmén fransmännen vid Clausen (20
okt. 1735). 1737 utnämndes S. till fältmarskalk och
kejserlig öfverbefälhafvare i kriget mot turkarna,
eröfrade s. å. fästningen Niš, men nödgades retirera
till Donau, ställdes under krigsrätt och hölls i
fängelse, tills Maria Teresia frigaf honom 1740. Han
trädde 1741 som fältmarskalk och geheimeråd i tjänst
hos Österrikes fiende kurfursten af Bajern och
anlitades än som diplomat, än som militär. Slagen
af österrikarna vid Simbach (7 maj 1743), måste han
prisge större delen af Bajern åt segrarna, men 1744
lade han genom unionen i Frankfurt grunden till en
ny bajersk-preussisk förbindelse och utdref därefter
de kejserliga trupperna ur landet. Sedan han nedlagt
sitt befäl, medverkade han vid fredsslutet mellan
Bajern och Österrike i Füssen (1745). Af kejsar
Frans I återinsattes S. i de värdigheter han förut
innehaft; 1758 hölls han en tid fängslad af Fredrik
II i Preussen som misstänkt för att med hofvet i Wien
ha fört en brefväxling till Preussens skada. Litt.:
"Versuch einer lebensbeschreibung des feldmarschalls
grafen von S." (4 bd, 1792–94), och Seeländer,
"Graf von S. und die publizistik zum frieden von
Füssen 1745" (1883).

1–2. ^{N. H–tz.}

Seckenheim [-hajm], by i kretsen Mannheim,
storhertigdömet Baden, vid Neckar. 9,684
inv. (1910). Cigarrtillverkning, tegelbruk och annan
industri; tobaksodling. Här vann kurfursten Fredrik
I den segerrike af Pfalz 1462 en afgörande seger
öfver badensare och württembergare och tillfångatog
deras anförare markgrefve Karl af Baden, hans broder
biskop Georg af Metz och grefve Ulrik af Württemberg.

^{J. F. N.}

Seckomåleri (it. al secco), målning med vatten- eller
temperafärger på torr kalkgrund. Se Freskomåleri, sp. 1367.

Seckorecitativ (jfr Secco), mus. Se Recitativ.

Secolo [sekålå], Il ("Århundradet"), italiensk daglig
aftontidning i Milano, uppsatt 1866. Den är radikal
och har bekämpat trippelalliansen samt förordat
anknytning till Frankrike. Dess förste redaktör var
T. Moneta (se d. o.).

Seconda volta [-kå’nda vå’lta], it., mus. (förk. 2^da),
"andra gången", de sista takterna af en repris, som
skall tas om, hvilka spelas vid omtagningen och leda
öfver till den följande delen.

Second-hand books [se’knd hä’nd bu’kṡ], eng.
("böcker i andra hand"), antikvariska böcker.

Secondigliano [-diljanå], köping i italienska
prov. Neapel, vid spårvägen Neapel–Aversa. 14,743
inv. i hela kommunen (1911). Bomullsväfveri; handel
med svin.

^{J. F. N.}

Secondo [-kå’ndå], it., mus., (i fyrhändig pianomusik)
andra stämman, basen (förk. II^do). Jfr Primo 2.

Second sight [se’knd sai’t], eng. Se Andeskådning, sp. 956.

Secrétan [səkretã’], Charles, schweizisk filosof,
f. 1815 i Lausanne, d. där 1895, hade som ung åhört
Schellings och Baaders föreläsningar i München
samt blef 1838 e. o. och 1841 ord. professor i
Lausanne. Under de politiska striderna måste han
nedlägga sin professur och var under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>