Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Segling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1461
Segling
1462
i sin ordning har framkallat en bestämmelse, att
icke blott segelarean och skrofvets längd skola
vara bestämmande för, under hvilken klass båten bör
inrangeras, utan äfven längd och bredd i vattenytan
m. m. En särskild mätningsregel har också uppstått för
fastställande af båtarnas relativa kappseglingsvärde
(se Mätningsregel, sp. 296).
Som regel vid konstruktion af ett segelfartyg gäller,
att ju mer man delar på seglen, desto sämre seglar
fartyget i förhållande till sin segelmassa. Därför
bygges en kappseglare helst med blott en mast, men
å andra sidan spar man manskap för seglens skötsel
genom att dela seglen, i det att samma besättning
kan handtera först det ena seglet, därefter det
andra, o. s. v. Lustfartyg förses därför ofta med
två master, gifvetvis i någon mån på bekostnad af
snabbseglingsförmågan. - Då fartyget sålunda är
mera manöverdugligt, ju fler segel det för, men
på samma gång sträfvan-dena måste inriktas på att
så vidt möjligt få alla seglen vid en enda mast,
är spriseglet 1. den s. k. loggerttacklingen (se
L o g g e r t) icke lämpligt för kappseglare. Icke
heller kattriggen (se d. o.) är förmånlig, utan först
i och med "sloop-tacklingen" (fig. 1) har man nått
den för yachter lämpliga gränsen. Kuttertacklingen
(fig. 2) är dock den vanligaste. Yawltacklingen [jål-;
fig. 3] och ketchtacklingen (fig. 4) användas dock
rätt mycket på lustfartyg och på större kappseglare
äfven skonerttacklingen. Yawltacklingen skiljer sig
från ketchtacklingen däri, att den lilla aktersta
masten är placerad bakom rodret. Vid ketchtacklingen
står aktre masten framför rodret, men är fortfarande
mindre än stormasten. Vid skonert-tacklingen (fig. 5)
har aktre masten placerats ännu längre fram och är
nu den största samt bär upp storseglet.
En yacht karakteriseras, utom af tacklingen,
äfven af båtkroppens form. Härvidlag kunna vissa
karakteristiska grundprinciper - utom beträffande
storleken - fastslås. Båtformen bestämmes dels
af spantformen samt djup och bredd i förhållande
till längd, dels äfven af stäfvens och häckens
form. Vidstående afbildningar visa de tre
huf-vudtyperna för stäfvens form, nämligen den
raka stäfven (fig. 6), klipperstäfven (fig. 7)
och skedbogen (fig. 8). Den förstnämnda typen är
karakteristisk för äldre fartyg och för moderna
båtar endast i fråga om småbåtar, där billigheten
är det förnämsta villkoret vid byggandet. På
1880-talet blef det på modet att förse yachterna
med klip-perstäf, hvilket skedde egentligen för de
vackrare linjernas skull, men man upptäckte äfven,
att denna stäfform ökade båtens seglingsegenskaper. Då
amerikanen Herreshoff genom byggande af "Gloriana"
1890 anvisade en ny väg, öfvergaf man dock, om ock
motvilligt, den vackra klipperstäfven och öfvergick
till skedbogen. Denna typ har framgått ur sträfvandet
att med bibehållandet af så liten vattenlinje
som möjligt i horisontalt läge åstadkomma så stor
vattenlinje som möjligt under krängning i fart för
att därigenom göra båten mera bärkraftig för en stor
segelarea. Samtidigt utvecklades aktern till en starkt
öfverhängande hack (d. v. s. akterns ofvervattensdel),
så att fartygets öfvervattenskropp blef så stor som
möjligt, och sålunda skaffade man genom en ona-
turligt utdragen öfvervattenskropp ett
reservdepla-cement. Genom den långt framspringande
skedbogen vanns visserligen en stor undervattenskropp
under segling, men en del nackdelar uppstod vid
fart i hög sjö, hvarför denna bogform sedermera
modererats. De olika typerna för hackformen
illustreras af fig. 9-12. De kunna vara dels spetsiga
(en rätt allmän typ i Skandinavien), dels med
stor spegel, dels utan spegel samt slutligen (den
numera mödorna typen) med liten spegel. I fråga om
spantformerna kan såsom hufvudregel anges, att extrema
kappseglingsyachter i allmänhet ha flata och fylliga
spantformer, medan långfärdsyachter ha mera V-formade
sektioner, som ge en rymligare och djupare båtkropp.
Yachtbyggnadskonsten har, som förut nämnts, urspr,
utgått ur sträfvandena att åstadkomma snabbgående
handels-, lots-, tull- och smugglar-fartyg. En
förträfflig typ för fraktförande mindre segelfartyg
är roslagsskutan (se d. o. med fig.), konstruerad för
omkr. 100 år sedan af Fr. H. af Chapman och allmän
både i svenska och finska skärgården. Den besitter,
genom att alla seglen äro anbragta på en mast, god
seglingsförmåga och manöverduglighet samt är på samma
gång last-dryg och tämligen grundgående. Härigenom
blir den synnerligen lämplig för segling i vår brutna
skärgård. Dess riggning har mycket gemensamt med
den moderna yachtens, och den har liksom denna en
utpräglad förmåga att gå högt i vind.
- Eätt tidigt började man i utlandet bygga
lustfartyg. 1640 byggdes sålunda för dåv. prinsen
af Wales en lustyacht, och 1661 seglade
engelske konungen Karl II i en regatta med en till
honom af det holländsk-ostindiska kompaniet
skänkt yacht emot sin broder hertigen af York.
1704 lät den praktälskande preussiske konungen
Fredrik I bygga en lustyacht i Holland för
det på den tiden enorma priset 100,000 thaler.
Hans efterföljare, den sparsamme Fredrik Vilhelm
I, skänkte denna yacht till tsar Peter
I, som hade lärt skeppsbyggnadskonsten i
Holland och genom att skänka två hundra
lustfartyg till sina gunstlingar framkallade
ett lifligt seglarlif i Petersburg. Men vid
Peters död försvann denna yachtflotta. Starkare var
ej ryssarnas intresse för segling på den tiden.
Segelsporten där såsom annorstädes tog först fart,
när seglarna började samla sig i seglarföreningar
(se S e g e l s ä 11 s k a p).
- De franska smugglarfartygen voro i slutet af
1700-talet föredömet för de engelska yachter-n a,
hvilka utmärkte sig för välformad rak bog och
slanka akterskepp. Typen för ett sådant fartyg är
den engelska kuttern "Shortfoot" (fig. 13). Genom
uppträdandet af den amerikanska skonar-yachten
"America" (fig. 14) timade dock en fullständig
omkastning inom yachtbyggnadskonsten. "America"
seglade 23 aug. 1851 i en regatta rundt
ön Wight mot fjorton af de engelska yachterna
och vann öfverlägset samt inledde därmed den
världsberömda striden om America-pokalen,
som det sedan aldrig lyckats engelsmännen
att återeröfra. Konstruktören var en ung
amerikansk skeppsbyggnadsingenjör George Steers,
som redan dessförinnan gjort sig ett namn genom
konstruktionen af en snabbgående lotsskonare.
"America" utmärkte sig genom utomordentligt
skarpa linjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
