723 Sjuksköterskornas allmänna pensionsförening-Sjukvård 724 K.", är redan nämndt. Södra Sveriges sjuksköterskehem gör likaledes, såväl för de vid hemmet utbildade som för andra med af styrelsen godkänd utbildning. Fredrika-Bremer-förbun-dets sjuksköterskebyrå i Stockholm mottar sköterskor, som nöjaktigt genomgått minst 2-årig kurs, och förmedlar arbete för dem. Skötersketaxorna vid arbete i privatvård äro för alla dessa byråer lika, 3 kr. per dag jämte fri kost eller ersättning därför efter särskild taxa. Taxorna för fasta platser å sjukhus äro mycket växlande, i allmänhet låga. Med ganska få undantag kan en fullt skolad sköterska ej beräkna mer än 500 å 700 kr. per år jämte bostad, kost och tvätt. Pensioneringen är i flertalet fall öfverlämnad åt sköterskan själf. Dräkten ses i fig. 4. I Svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening kan hvarje välfrejdad sköterska, som ej uppnått 42 år och som fått teoretisk-praktisk utbildning å större sjukhus under minst 6 månader med efterföljande väl vitsordad tjänstgöring af ytterligare 6 månader, vinna inträde. Rätt att ingå i pensionsklassen inträder vid 50 års ålder och minst 8 års sjukvårdstjänst, skyldighet vid 55 års ålder. Den årliga insatsen är frivillig, dock minst 25 kr.; staten bidrar med 25 kr. per år, dock blott för sköterskor i statens, landstings eller kommuns tjänst. Pensionen utgår med minst 6 proc. (f. n. 9 proc.) af pensionärens till-godohafvande, hvilket dock ej får öfverstiga 6,000 kr. Pensionsföreningen bildades på initiativ af personer tillhörande Fredrika-Bremer-förbundet och Röda korset, hvilka 1895 utfärdade ett upprop till allmänheten med begäran om bidrag till en pensionsfond och utarbetade stadgar, som K. M:t stadfäste 25 sept. 1896. Kassan öppnades för insättningar l jan. 1897. Pensionsföreningen är en själfhjälpsförening, som söker öka de medel, som sjuksköterskorna kunna afsätta för ålderns dagar; men då lif räntan af det kapital, som de själfva kunna hopbringa, skulle bli alltför knapp, är föreningens garantifond afsedd att med sin ränteafkastning höja pensionerna. Föreningens huf-vudfonder äro: den af gåfvor bildade garantifonden, som, då föreningen 1897 började sin verksamhet, utgjorde 25,500 kr. och vid 1915 års slut uppgick till 581,188 kr.; den af delegarnas egna insättningar bildade besparingsfonden, som 31 dec. 1915 belöpte sig till 632,942 kr.; pensionsfonden, som består af delegarnas vid uppnåd pensionsålder hop-bragta kapital med erforderligt tillskott från garantifonden och som vid 1915 års slut utgjorde 132,210 kr. Utom dessa 3 fonder har föreningen andra fonder, skänkta för särskildt uppgifna ändamål, såsom till invaliditetshjälp åt sjuksköterskor och till tilläggspensioner. Yid 1915 års slut var antalet delegare 1,107. hvaribland 48 pensionärer. Föreningens sammanlagda kapital utgjorde 1,779,365 kr. Hj. F. Sjuksköterskornas allmänna pensionsförening, Svenska. Se Sjuksköterskor, sp. 723. Sjukstugor, smärre kommunala eller enskilda sjukhus, i regel afsedda för mindre bemedlade eller medellösa personer. Enligt sjukstugestadgan af 18 okt. 1901 förstås med sjukstuga en sådan mindre, med högst 24 sjuksängar försedd och gällande lasarettsstadga ej underkastad sjukvårdsin- rättning, som har likartad uppgift med lasarett och till h\ars underhåll landsting lämnar bidrag. Sådana sjukstugor finnas f. n. (1916) omkr. 80 med ung. 1,200 vårdplatser. &. W. Sjuktransport, under krig. Se S j u k v å r d, sp. 728-729, 734-735. uktäg. Se Sjukvård, sp. 728. uktält. Se Sjukvård, sp. 727-728. Sjukvård är dels civil, dels militär. I. Civil sjukvård meddelas åt samhällets icke i armén eller flottan tjänstgörande invånare. Den handhas dels af vissa tjänsteläkare, d. v. s. civila läkare, anställda i statens eller kommunernas tjänst, såsom förste provinsial-, provinsial- och extra provinsialläkare (se om dem art. Provinsialläkare), stadsläkare, (stads-)distriktsläkare (förr kallade fattigläkare), köpings- och muni-cipalläkare, lasaretts-, sjukhus-, hospitals- och sanatorieläkare samt järnvägs- och fängelseläkare, dels af enskildt praktiserande läkare, som vid inträffande sjukdomsfall meddela råd och föreskrifter samt i öfrigt vårda sådana sjuka, som särskildt hänvända sig till dem. Utom dessa kunna äfven till den civila sjukvårdspersonalen, för vissa begränsade områden inom läkaryrket, räknas tandläkare, sjukgymnaster, fältskär er, barnmorskor och sjuksköterskor (se dessa ord). För civil sjukvård kunna slutligen, inom vissa gränser, under fredstid påräknas de vid armén och flottan anställde eller vederbörligen för rdnade läkarna. Genom nu gällande stadga för den civila sjukvårdens hand-hafvare af 30 dec. 1911 regleras provinsial- och extra provinsialläkarnas, stads-, stadsdistrikts-, köpings- och municipalläkarnas samt de enskildt praktiserande läkarnas skyldigheter och rättigheter. För lasaretts- och hospitalsläkare, järnvägs-och fängelseläkare finnas särskilda författningar eller instruktioner utfärdade. De kostnader, som äro förenade med ofvannämnde läkares anställning, bestridas dels af staten (förste provinsial-, provinsial-, hospitals-, järnvägs- och fängelseläkare), dels af landstingen (lasaretts- och flertalet sanatorieläkare) eller kommunerna (en del extra provinsialläkare, stads-, stadsdistrikts-, köpings-, municipal-och sjukhusläkare), dels slutligen gemensamt af staten, landstingen och kommunerna (en del extra provinsialläkare). Anställda i statens eller kommuners tjänst funnos vid 1915 års början 289 provinsial- eller extra provinsialläkare samt 152 stads-, stadsdistrikts-, köpings- och municipalläkare; läkare vid lasarett och därmed likställda sjukhus voro 262; antalet öfriga praktiserande läkare uppgick till 719. Hela antalet läkare, hvilka utöfvade civil sjukvård, var alltså 1,422. Tandläkare funnos vid samma tid 494, barnmorskor 2,860 och sjuksköterskor, anställda af landsting eller kommuner, 586. Denna sjukvårdspersonal var på det sätt fördelad på land och stad, att på landsbygden funnos 224 tjänsteläkare, 30 sjukhusläkare, 93 enskildt praktiserande läkare, 59 tandläkare, 2,263 barnmorskor och 441 sjuksköterskor; de öfriga voro bosatta i städerna. Enligt officiella uppgifter funnos vid 1913 års början 510 civila sjukvårdsinrättningar i riket, nämligen 85 länslasarett eller mot dessa svarande större sjukhus, 78 sjukstugor, 186 epidemisjukhus samt 161 andra anstalter, såsom sanatorier, barn-