773 Sjöartilleri 774 29 Tt o. s. v.). För inörsare och för bomber voro afvikelserna mycket större, enär benämningarna kvarstått oförändrade sedan den tid, då man till mörsare använde stenkulor (en 56-pundig mör-sarprojektil af järn vägde således omkr. 150 &). - Ue ombord använda kanonerna förbättrades väl något mecl tiden, men bibehöllos i stort sedt oförändrade ända till senare hälften af 1800-talet liksom deras lavetter, de s. k. fyrarullalådorna (se d. o.). I slutet af 1700-talet hade man vid sidan af de vanliga kanonerna infört s. k. karronader, mycket korta kanoner, hufvudsakligen afsedda för strid på nära håll; å en del skärgårdsfartyg användes jämväl mörsare, och mot midten af 1800-talet tillkommo de s. k. bombkanonerna (general Paixhans' uppfinning 1841), hvilka anses ha gett upphof till fartygens bepansring. På grund af de lyckade resultat, som vunnits med det rafflade gevärets införande, började man ungelär samtidigt med införandet af den slätborrade bombkanonen anställa försök med rafflade kanoner. Frankrike gick härvid i spetsen (1842), ehuruväl flottans bestyckning där ännu under ett par årtionden blef oförändrad. I England införde man (1855) s. k. Lancasterkanoner, pjäser med spiralformigt vridet lopp, men först i slutet af 1850-talet lyckades Armstrong konstruera användbara rafflade bakladdningska-n o n e r med spetsprojektiler. Deras mekanism lämpade sig emellertid icke för de större kalibrar och laddningar, som erfordrades för att genomslå de franska pansarfartygens sidor. Man öfvergick därför till rafflade mynningsladdningskanoner, af hvilka småningom infördes allt gröfre pjäser, ända till 40-cm. (å "Inflexible" 1876). I Förenta staterna fortsatte man, egendomligt nog, med slätborrade kanoner och rundkulor af ända till 55 cm. kaliber, vägande närmare en half ton och afsedda att krossa (icke genomtränga) fiendens pansar. Under tiden hade man inom andra mariner infört rafflade bakladdningskanoner med fullt betryggande mekanismer (den franska skrufven och den tyska kilen), och i början af 1880-talet voro sådana öfverallt antagna (i Sverige 1869). Sedan den tiden har sjöartilleriet undergått en oafbruteu och storartad utveckling. Nutidens sjöartilleri utmärkes i jämförelse med gångna tiders hufvudsakligen genom våldsam kraft, oerhörd räckvidd, stor träffsäkerhet och högt upp-drifven eldhastighet. Efter storleken plägar man indela fartygskanonerna i svåra (med öfver 20 cm. kaliber), medelsvåra (20-12 cm.) och lätta pjäser (under 12 cm.). Den ofvan antydda och alltjämt pågående "striden mellan kanonen och pansaret" ledde redan under 1870-talet till en häftig ökning af de svåra fartygskanonernas storlek. Sitt kulmen nådde denna ökning å de italienska slagskeppen "Duilio" med 4 st. 45 cm. 103-tons mynningsladdare (1876) samt å "Dandolo", "Italia" och "Lepanto", hvardera med 4 st. 43 cm. 106-tons bakladdare (omkr. 1880), äfvensom å de engelska "Benbow", "Sans Pareil" och "Victoria", hvardera med 2 st. 41 cm. 112-tons bakladdare (omkr. 1886). Man hade emellertid nu lyckats konstruera vida lättare kanoner med samma eller större effekt än de nyssnämnda s. k. monsterkanonerna. Under det att dessas längd icke uppgick till mer än 20 -30 "kalibrar" och projektilernas utgångshastig- het icke öfversteg 500-600 m., nådde man tack vare starkare gols, förstorade krutkammare, för-bättradt krut och efter hand ökade pjäslängder (till 35, 40, 45 och 50 kalibermått) allt större utgångs-hastigheter för projektilerna - upp till 900 m. för do "svåra". I samband härmed minskades öfverallt kalibrarna och pjäsvikterna. Under ett par årtionden ända till 1910 utgjordes alltså det svåra artilleriet å de större marinernas slagskepp nästan undantagslöst af 30,5 cm. (12 tums) kanoner (se pl., fig. 7 o. 8). Inom de smärre marinerna likasom i allmänhet å pansarkryssarna nöjde man sig med svåra kanoner af 21-25 cm. kaliber. I samma mån, som man för att vinna ökad effekt nödgades förlänga eldrören, tilltogo gifvetvis äfven kanonvikterna. Medan sålunda exempelvis engelska flottans 30,5 cm. kanoner i början af 1890-talet voro af 35 kalibers längd och vägde 46 ton samt gåfvo en utgångshastighet af 720 m. och utvecklade en mynningsenergi af omkr. 10,000 meterton, äro motsvarande tal för de nyaste pjäserna med samma kaliber 50, 69, 917 och 16,5'JO. För pansarbåten "Sveriges" 28 cm. kanoner äro siffrorna respektive 45, 42, 900 och 11,300. - Sträfvandet efter allt större förstörelseförmåga har under innevarande årtionde ånyo ledt till införande af gröfre pjäser: 34, 36, 38 och troligen äfven 40 cm. pjäser (jfr fig. 5 o. 6). Härvid har man emellertid, hufvudsakligen för att undvika alltför hastiga urbränningar i eldrören och sålunda vinna ökad "lifslängd" hos pjäserna, något minskat utgångs-hastigheterna samt därför äfven kunnat något minska pjäslängden (till 45 kal.). Effekten är dock afsevärdt stegrid - upp till 30,000 mt. vid mynningen. Pjäsvikten uppgår för de gröfsta pjäserna till närmare 100 ton. Det medelsvåra sjöartilleriet har under en lång följd af år utgjorts företrädesvis af 15 och 12 cm. kanoner. Under 1890-talet utvecklades detta artilleri framför allt med hänsyn till eldhastigheten, hvilken hos det lätta artilleriet redan dessförinnan var mycket högt uppdrifven. Samtidigt har man öfverallt ökat pjäslängden och efter hand vunnit nästan fördubblad mynningseffekt. Skjuthastigheten uppgår för 15 cm. kanoner (den största, hvars projektil bekvämligen kan handteras af en man) till omkr. 6 skott i minuten och för 12 cm. kanoner ända till 10. Det lätta sjöartilleriet, som urspr, tillkommit och utvecklats som snabbskjutande artilleri för att afvärja torpedbåtsanfall och på grund häraf allmänt kallats antitorpedkanoner, utgöres merendels af 5,7 och 7,5 cm. (hos oss oftast benämnda 57 och 75 mm.) samt äfven af 9 och 10 cm. kanoner. Till denna kategori höra äfven de allra nyaste för bekämpande af flygskepp och andra luftfarkoster afsedda "antiluft"- eller "luftkanonerna" (fig. 2 o. 3). Dessa pjäser och i all synnerhet de förra ha i allmänhet vida större längd än motsvarande pjäser inom landartilleriet (50-55 kalibrar och 800-900 m. utgångshastighet) samt utmärkas alla - äfven de på 1880-talet konstruerade - för mycket stor eldhastighet (20 skott i minuten eller ännu mera), vunnen bl. a. genom användning af enhetspatron och genom mekanismens automatiska Öppnande vid skottlossning. Svenska flottans kanoner utgöras f. n. hufvud-