som han tillegnade en dotter till prosten
K. Thyselius (se d. o.); i henne hade han under
sin informatorstid hos Thyselius förälskat sig, och
hon är hans poesis Hilma och Laura. - Han debuterade
på samma gång som skolkamraten och vännen Nicander
1819 i "Kalender för damer" med en samling dikter,
som äfven utkom själfständigt s. å. (2:a, tillökta
uppl. 1821), och utgaf 1S20 två häften Senare
dikter samt 1825 Nyare dikter, allt under märket
Vitalis, valdt efter namnet på den dag (27 nov.),
då han lämnade sina första dikter till tryckning
och som en bitter ordlek (Vitalis = lat. vita lis,
lifvet en strid). Som lyriker står han h. o. h. på den
romantiska idealismens grund, och han har trots skarpa
polemiska angrepp åt olika håll (mot fosforisterna,
göterna och Svenska akademien) ingenting i åskådning
eller väsentlig form skiljaktigt från denna riktning,
ömtålig och lättsårad, med en envis och gärna en smula
grälsjuk böjelse att icke vilja bli misstänkt för
beroende af eller ens förbindelse med någon annan,
en stolt och omedgörlig oafhängig-hetssökare, kom
S. snart i strid med Uppsalagruppen af romantikerna,
särskildt Palmblad, hans förläggare, och egnade
en del af sin sparsamma alstring (Rustningar till
Ragnarök m. m.) åt angrepp på dessa. Han mottog
anbud att medarbeta i Hans Järtas "Odalmannen" och
Dahlgrens "Kometen", men afslog och tryckte i stället
sina senare dikter i en obetydlig Stockholmsskrift,
"Brage", där han var den egentligen ende skalden. -
Hans diktning består af två fullkomligt skilda
delar, den lyriska med allvarligt, oftast elegiskt
stämningsläge, och den satiriskt komiska, som
vanligen är parodierande. Hänfördt besjunger han
Sverige, vinterns och kraftens land; med allvar och
mandom talar han i flera dikter om lyckan och äran
att strida för detta fädernesland. Väsentligen är
emellertid hans lyrik personlig bekännelse. Den högre
kärleken, Den bäste vännen, Försakelse m. fl. dikter
visa hans religiöst tålmodiga sinne under lidandets
och betryckets börda. En rad dikter (Erotiska sånger
m. fl.) tolkar hans kärlek till Laura med svärmisk
innerlighet. Talrikast och mest kännetecknande för
S. är likväl den grupp af hans skaldestycken, som
egnas den jordiska tillvarons otillfredsställande
gestaltning och människolifvets karghet med deras
glimtar af lycka och sinnebilder af skönhet, eller
som i glödande trängtan tala om det saliga och sköna
hinsides, som väntar bortom döden. I natursymboliska
poem (Anderöster, Blomsterklagan m. fl.) få dessa
åskådningar gång på gång uttryck. Hans personliga
ensamhetskänsla är den kärna, kring hvilken de
svårmodiga stämningarna gruppera sig; i Enslingens
sång i den stora öknen och E. slingens klagan ger
han spänningen i sin själ ohämmadt lopp. Med hånfull
skärpa, stundom grobianskt och burleskt hänsynslösa
såsom i ett antal travestier på bibelberättelser,
stundom ironiska mot hans egna tycken, gaf han i de
komiska dikterna prof på den oförsonlighet, hvari
han befann sig mot verkligheten. Hans förebråelser
och anklagelser mot allt och alla: Sveriges klimat,
skalderna och poesien själf, vänner och vänskap,
uppenbara ett sinne, där bitterheten är rotfäst,
och en själ, där slitningarna aldrig lösts i
harmoni. En viss tafatthet gör sig gällande i hans form,
som ofta blir abstrakt, liksom hans ämnesval naturligt
nog är tämligen enformigt. Rent, energiskt och
gripande, har hans skaldskap allt från början varit
allmänt uppburet. Geijer utgaf 1828 S:s Samlade dikter
med ett ypperligt biografiskt företal; 1850 utkom
ett häfte Hittills osamlade skrifter af S. Samlade
skrijter utgåfvos 1873 af S:s vän K. A. Forselius
(med många tillägg och nya biografiska upplysningar);
ett litet urval trycktes 1900 i serien "För skola
och hem". En samling af hans dikter öfversattes
1843 till tyska af Kannegiesser. Jfr ytterligare
K. L. östergren, "Vitalis" (1869), G. H. J. Ljunggren,
"Minne af E. S." (i "Svenska akad:s handl. ifrån år
1796", L, 1875; bifogadt den medalj akademien 1874
slog öfver S.), K. G:son Berg i "Svenska studier"
(1910), och F. Book i "Ord och bild" (1915).
R--n B.
Sjöberg, Johan, ämbetsman, politiker, f. 17 nov. 1816
i Visby, d. 27 dec. 1897 i Stockholm, blef student
i Uppsala 1834 samt undergick kansliexamen 1836 och
hofrättsexamen 1838. Han blef vice häradshöfding
1847, landssekreterare i Uppsala län 1851 och
var 1863--86 kommerseråd. 1859 utsågs han till
led. af författningskommissionen. 1866--80 var
han led. af Stockholms stadsfullmäktige. Under
riksdagen 1862--63 var S. af konungen förordnad
sekreterare i bondeståndet, och 1865--66 beklädde
han samma befattning på grund af bondeståndets eget
val. Med denna goda förskola för parlamentarisk
verksamhet var S. 1866--majriksdagen 1887 led. af
Andra kammaren för Stockholms stad. Fin och habil
talare samt skicklig och fyndig debattör, gjorde han
sig så gällande, att, trots att han tillhörde den
s. k. "centerns" mest framträdande män, han af det
maktegande landtmannapartiet hugnades med åtskilliga
förtroendeuppdrag. Så var han 1867--76 och 1880--87
kanslideputerad samt 1869, 1876--78, 1881--83 och
majriksdagen 1887 led. af konstitutionsutskottet
(vid alla riksdagar utom den sistnämnde också
dess vice ordf.). 1885--87 var han jämväl led. af
talmanskonferensen. I allmänhet intagande en
moderat-konservativ politisk hållning, slöt S. sig
vid tullstridens utbrott till frihandlarna. 1888--97
var han kommitterad till tryckfrihetens vård.
(V. M.)
Sjöberg,
Johan Frans Leopold, musiker, f. 2 juli
1824 i Göteborg, d, 7 dec. 1885 i Stockholm, blef
musikdirektör vid Andra lif gardet 1850, klarinettist
i hofkapellet 1851 och lärare i träblåsinstrument
vid konservatoriet 1867. S. var mycket populär
som klarinettvirtuos, ledare af Hasselbackens
militärkonserter samt smakfull och skicklig arrangör
för harmonimusik. Han blef 1872 led. af Mus. akad.
A. L.*
Sjöberg, Gustaf, arkitekt, f. 4 juli 1837, d. 2
febr. 1897, studerade vid konstakademien och
