Skaldynge, da. Se Kjökkenmödding. Skalegen modulation, mus. Se Modulation 1. Skalenoeder (af grek. skalenofs, olika, och hedra, sida), miner. Se Kristallografi, sp. 1336 och fig. 17. Skalfrukt, Achenium, bot., det slags nöt, som är utmärkande för kompositerna. Den läderartade fruktväggen är ej fastvuxen vid fröet såsom hos gräsens hinnfrukt. G. L-m. Skalfrämmande modulation, mus. Se Modulation 1. Skalgrus, geol. Se Skalbank. Skálholt [skaulhålt], gård i Árnes syssla på Island, biskopssäte 1056--1796. Kort efter upprättandet af S:s stift började biskoparna hålla skola för utbildande af präster; och efter reformationens genomförande upprättades på S. en fast latinskola. Då skolhuset 1785 af ett jordskalf jämnades med marken, flyttades skolan till Reykjavík, men förlades tjugu år senare till Bessastaðir och återflyttades 1846 till Reykjavik. 1685--99 fanns på S. ett tryckeri, som sedan flyttades till Hólar. Under både den katolska och en god del af den protestantiska tiden var S. Islands andliga medelpunkt och så godt som hufvudstad samt hade talrik befolkning. 1309 och 1526 brann domkyrkan ned, och 1630 härjades hela biskopsgården, 13 hus, af elden, hvarvid en dyrbar boksamling och ett rikt arkiv förstördes. Sedan biskopssätet 1796 flyttades till Reykjavík, har S. gått tillbaka, och numera är det en föga betydande gård. R. N--g. Skáli (isl.), skål, stuga, den fornnordiska gårdens förnämsta byggnad. Se Bostad, sp. 1269--70. Skalitz. 1. (Böhmisch-S., tjech. Skalice Česká) Stad i nordöstra Böhmen, kretsen Nachod, vid Aupa, biflod till Elbe, och linjen Josefstadt-Liebau. Omkr. 3,000 inv., tjecher. Platsen är bekant genom den seger, som preussarna under general von Steinmetz 28 juni 1866 där vunno öfver de af ärkehertig Leopold anförde österrikarna. -- 2. (Ung. Szakolcza) Stad i ungerska komitatet Neutra, nära gränsen till Mähren. 5,018 inv. (1910), mest slovaker och tyskar. Katolskt lägre gymnasium. Ylleindustri, odling af vin och medicinalväxter. Skalka, sjöv. Se Lucka. Skalkajaure, en af sjöarna i Lilla Lule sjökedja, närmast nedanför Saggat, har en längd af omkr. 20 km., en ytvidd af 46,9 kvkm., hvaraf 0,8 öar, ett djup af 36 m. och ligger 295 m. ö. h. Skalkorn, landtbr. Se Korn, sp. 1054. Skall, jaktv. 1. Den drifvande hundens (stöfvarens) skällande under förföljande af villebrådet. Har hunden sparsamt skall, säges den vara "hård". En hund med rikligt skall och (alltför mycken) väckning (se d. o.) på nattslag benämnes "lös". -- 2. (Skallgång) Större drefjakt. Se Jakt, sp. 1203 och 1206. 1--2. G. G. Skallagrímr Kveldulfsson, isländsk nybyggare, d. omkr. 934, hette eg. Grímr, men fick öknamnet S. på grund af sin skallighet. S. utvandrade med sin far Kveldulf till Island 878, sedan hans broder Thorolf, förut Harald Hårfagers högt betrodde handgångne man, på grund af förtal blifvit oense med konungen och dräpt af denne. På vägen från Norge lyckades S. och hans far uppsnappa ett skepp, hvarpå två af konungens fränder färdades. Både de och flere af Haralds hirdmän fingo nu dö till hämnd för Thorolf. Kveldulf dog, innan skeppet hunnit Island, men S. tog i sin ego hela Borgarfjordsnejden och uppbyggde gården Borg. Han var en driftig man och god hushållare, därtill stor idrottsman, utmärkt smed och äfven skald. Genom sin vidt frejdade son, skalden Egill, blef S. stamfar för Myramännens ätt. Se "Egils saga Skallagrímssonar" och "Landnámabók". R. N--g. Skallagrimsson. Se Egil Skallagrimsson. Skallbud, jaktv. Se Jakt, sp. 1206. Skalle, anat. Se Hufvudskål. Skallerört, bot. Se Rhinanthus.

Allmänna skallerormen (Crotalus durissus).

Skallerormsläktet, Crotalus, zool., tillhör fam. Crotalidæ, underordn. Viperina och ordn. Ophidia (ormar) inom kräldjurens klass. Det mest kännetecknande för detta släkte är den s. k. skallran, med hvilken stjärten slutar (se fig.). Denna bildning består af tunna, hornartade, i hvarandra gripande kapslar, hvilka vid djurets rörelser åstadkomma ett rasslande ljud. Skallerormens kranium är afbildadt i art. Ormarna. Skallerormarna, som i flera arter äro utbredda öfver Amerika, höra till de farligaste giftormarna (se Ormgift). Det kraftigaste läkemedlet anses stora doser sprit vara. Skallerormarna lifnära sig af små däggdjur, fåglar och grodor. L--e. Skallfogde, ordningsman vid skallgång. Skallgång (Skall), jaktv., ett slags fordom bruklig dref jakt, hvarunder "skallfolket" framryckte under högljudt rop och larm (se Jakt, sp. 1203 och 1206). För allmogen var skallgången en ej obetydande, om än oundviklig tunga. Ofta används skallgång för uppsökande af vilsegångna barn, på bete bortkomna kreatur m. m. Skallighet, med. Se Hårsjukdomar. Skallingen, en obebodd landtunga i sydvästra Jylland, Ribe amt, mellan Hjertingbukten och Nordsjön samt genom Graadyb skild från Fanö (se kartan till art. Danmark). Den är betäckt med flygsand och sandkullar. På sydspetsen, "Skalling ende", uppfördes 1903 ett fyrtorn. E. Ebg. Skallmeja, socken i Skaraborgs län, Skånings härad. 1,473 har. 554 inv. (1915). Annex till Synnerby, Skara stift, Domprosteriet. Skallsjö, socken i Älfsborgs län, Vättle härad. 7,542 har. 2,073 inv. (1915). Annex till Stora