1087 Skogsåverkan--Skokloster 1088 om djurens betydelse för skogen och skogshushållningen. I synnerhet insekterna äro af den största betydelsen för skogen (se Skogsentomologi), men äfven många däggdjur och fåglar vålla afbräck i skogens utveckling och fordra därför skogszoologens uppmärksamhet. Sålunda skada flera arter gnagare träden genom att afgnaga deras bark eller rötter. Mången vällyckad skogsodling kan därigenom lida obotlig skada. Hjortdjuren bruka ofta afbita yngre träd (t. ex. älgen) eller afskala barken (t. ex. kronhjorten). En del fåglar afbiter knoppar eller småplantor och kan därigenom göra stor skada i plantskolor eller å yngre skogsodlingar. G. Sch. Skogsåverkan anses som stöld och straffas som sådan, så snart det åverkade virkets värde går öfver 15 kr., i annat fall som snatteri. C. G. H.* Skogsö, Skogsölandet, en inom Saltsjöbadens köping mellan Baggensstäket i v. och Baggensfjärden i ö. belägen half ö, som i s. begränsas af Moran-edet, hvilket vid fråga om förkortade farleden söderifrån till Stockholm varit ifrågasatt att genomskäras af en kanal. Där utkämpades 13 aug. 1719 den afgörande striden vid ryssarnas försök att genom Baggensstäket (se vidare d. o.) tränga fram till Stockholm, och där aftäcktes vid själfva Stäket, 16 juli 1905, ett på initiativ af Föreningen för Stockholms fasta försvar rest och af grosshandlaren E. Francke bekostadt monument (se fig.) till minne af striden. Skogsömonumentet. Skogsödlan, zool. Se ödlesläktet. Skogsöre l. Skogsrekognitionsafgift, kam., en årlig afgift, som vederbörande erlade för rättigheten att begagna rekognitionsskog (se d. o.). Kbg. Skogsöy, en 36 kvkm. stor, bergig ö, n. v. om Langöy, Nordlands amt, Norge. 506 inv. (1910). Vid Hjellsand på S. järnmalmsfyndigheter. K. V. H. Skogul (isl. Skǫgul), nord. myt., namn på en valkyrja. Se Gondul. Skogumaasen [-åsen; äldre fördanskning Skau- gum(s)-], en 345 m. hög, åt s. ö. brant stupande skogsås s. v. om Kristiania, Akershus amt, Norge. K. V. H. Skogvaktare, sedan gammalt benämning på den å enskilda och vissa allmänna skogar anställda lägre skogspersonalen. Skogvaktarnas uppgift var från början hufvudsakligen att freda skogarna för åverkan och olaga jakt samt att beifra dylika öfverträdelser. Sedan åverkningar numera med den stigande kulturen förekomma i allt mindre omfattning, men å andra sidan skogsvården, i den mån skogsprodukterna stigit i värde, börjat bedrifvas alltmer intensivt, har skogvaktarnas viktigaste uppgift blifvit en helt annan. De skola nu vara ledare och arbetsförmän vid den mångfald arbeten, som beröra skogens vård och skogsprodukternas tillgodogörande. De å häradsallmänningarna sedan gammalt anställde bevakarna bruka kallas kronoskogvaktare. Den efter l jan. 1905 hos skogsvårdsstyrelserna (se Skogsvårdsstyrelse) i landet anställda underordnade skogliga personalen kallas länsskogvaktare. De ha till uppgift att hvar inom sitt distrikt öfvervaka de enskilda skogslagarnas efterlefnad samt biträda de enskilde skogs-egarna vid vården af deias skogar. För utbildning af skogvaktare har staten inrättat skogsskolor (se d. o.). S-r. Skojare. Se Natmandsfolk, sp. 550, och Zigenare. Skojt (höll. schuyt), sjöv., en större båt eller pråm, som används å de holländska kanalerna. Namnet nyttjas äfven i betydelse skuta eller farkost. R. N.* Skokloster, socken i Uppsala län, Håbo härad. 2,631 har. 435 inv. (1915). S. utgör ett till innehafvaren af Skokloster patronellt pastorat i Uppsala stift, Håbo kontrakt. Skokloster. 1. (Sko kloster, eg. Skog kloster) Nunnekloster af cisterciensorden, i Sko (eg. Skog), Håbo härad, Uppland, på Skobolandet (eg. Skogbolandet), en halfö i Mälaren, uppstod därigenom, att dit flyttades nunnorna från det i början af 1200-talet anlagda klostret i Byarum, 30 km. s. om Jönköping. Konung Knut Långe (1229--34) uppges vara S:s grundläggare, och hans son Holmger blef, enligt Rimkrönikan, där begrafven. De gods, som Holmger och hans broder Filip såsom upproriska mot konungen förbrutit, skänktes af Magnus Ladulås till brodern hertig Bengt och af denne till klostret (1282). Klostret behöll de gamla besittningarna i Småland, enligt stadfästelsebref af konung Valdemar och Birger Jarl (1264), tills det i slutet af århundradet sålde dem till biskop Henrik i Linköping. 1244 utfärdade påfven Innocentius IV skyddsbref, som förnyades af påfvarna Alexander IV (1257), Martin IV (1281) och Klemens V (1310). Klostret stod, liksom öfriga kloster af samma orden, under abboternas i Alvastra uppsikt, men närheten till Uppsala gjorde, att ärkebiskoparna ville tillegna sig detsamma, hvaröfver klagomål från Alvastra frambärs till påfven Bonifatius IX (1398), som uppdrog åt biskopen i Strängnäs att undersöka förhållandet. Tvisten räckte länge och afgjordes slutligen af kyrkomötet i Basel, som utfärdade en bulla, hvarigenom klostret lades under Uppsala domkapitel, och abboten i Alvastra underrättade nunnorna i Sko