husen i Stockholm, skulle hänga ut skyltar, bl. a. en med solen och en med månen. Sedan blefvo dylika lokaler flera, men alla hade namn och motsvarande skyltar, delvis ganska egendomliga (jfr fig. 23 o. 24), såsom kan ses t. ex. af Bellmans "Bacchi soldaters källarmarsch"; där namnes äfven den ännu existerande "Pelikan". Äfven apoteken i Sverige fingo på 1690-talet namn och skyltbilder (fig. 25-31), delvis ännu på sina ursprungliga platser eller förvarade i Nordiska museet, "Lejonet" (1623), "Markattan" (s. å.), "Engelen" (1649), "Svanen" (från 1650 till 1880 vid Svartmangatan), "Morianen" (1670), "Örnen" (1674, numera kalladt "Förgyllda korpen", vid Stortorget), "Kronan" (1693), "Hvita björn" (s. å.) och "Enhörningen" (1694). - Lagstiftningen har sedan länge sysselsatt sig med skyltens storlek och placering, detta på grund af olyckor, förorsakade af nedfallande skyltar. Äfven i Sverige finnas stadganden (för Stockholm genom överståthållarens kung. 10 nov. 1894) rörande skyltars storlek och deras användning till "illojal konkurrens". Försök ha nyligen gjorts att återföra skylten till renässansens konstnärlighet, särskildt i fråga om smidda skyltarmar (se fig. 32 o. 33). Så ha utställningar af förslag till skyltar anordnats af Svenska slöjdföreningen och af en tidning. En skyltutställning hölls i Linköping nov. 1916. Jfr f. ö. Affisch, Annons och Reklam. - Skylt kan äfven betyda detsamma som etikett, t. ex. på lådorna i apoteksskåp eller som namn-(adress-)plåt, t. ex. på dörrar eller vid ingången till ett hus. - Med skylt menas stundom beslag på framsidan af det föremål, låda, dörr o. s. v., i hvilket ett lås är anbragt; det tjänar att i viss mån dölja och äfven skydda nyckelhål. Dessa skyltar kunna liksom nycklarna få konstnärlig utsmyckning. J. C. Skyltläder. Se Läder, sp. 173. Skyltning. Se Skylt. Skyltsöndagar kallas i Stockholm och flerstädes de närmaste två söndagarna före julafton, äfven om denna själf infaller på en söndag. Ingen handel förekommer, men man "skyltar" då i de starkt upplysta butikfönstren med särskildt fina varor i lockande anordning eller stundom med små tablåer, framställda medelst dockor och leksaksföremål. Jfr Skylt. Skyltvakt, detsamma som skiltvakt (se Post, sp. 5). Skymfbref. Se Gesäll, sp. 1079. Skymhyttan, kronopark i Nora socken, Hjulsjö härad, Örebro län, tillhör Örebro revir af Bergslagsdistriktet och bildades i enlighet med bestämmelserna i k. br. 23 april 1909 genom inköp af sex skogshemman i Skymhyttans by. Genom k. br. 15 april 1910 inköptes därefter vissa egolotter i Skärmarboda by. Areal 1,519 har (1910). S-r. Skymning och Gryning, meteor., sammanfattas i de flesta språk i ett ord (lat. crepusculum, fr. crépuscule, eng. twilight, ty. dämmerung, zwielicht, da. och no. dæmring) och skilja sig i svenskan endast därigenom, att skymning har afseende på de atmosfäriska ljusfenomen, som inträffa kort före, vid och efter solens nedgång, men gryning på dem, som inträffa före, vid och kort efter solens uppgång. I det hela äro gryningsfenomenen ett framträdande i omvänd ordning af skymningsfenomenen, men då de senare äro mycket noggrannare iakttagna och i allmänhet också något mera utpräglade än de förra, så har efterföljande redogörelse begränsats till skymningsfenomenen, där ej annat säges. Företeelsen uppkommer väsentligen genom solstrålarnas spridning (diffusion) och böjning (diffraktion) i atmosfärens olika lager, hvilka fenomen verka med stor styrka, då solen befinner sig i närheten af horisonten, alldenstund dess strålar då måste genomtränga ett luftlager af betydlig tjocklek, innan de nå en åskådares ögon. Äfven strålbrytningen (refraktionen) inverkar, ehuru jämförelsevis obetydligt. Vore luften fullkomligt genomskinlig eller om den icke funnes, skulle inga skymningsfenomen förekomma. Månen, som saknar atmosfär, har inga dylika fenomen. I vanliga fall visa sig ej heller på jorden några skymningsfenomen, då solen står högt på himmelen, enär de luftlager, som dess strålar genomgå, då äro alltför tunna för att sprida och böja dem så mycket, att skymningsfenomen bli märkbara. Endast i utomordentliga fall, såsom under åren 1883 och 1884, visa sig skymningsfenomen äfven midt på dagen (se Krakatau och Röda skenet). Rent astronomiskt betraktas skymningen endast som en försvagning af dagsljuset vid och efter solnedgången. Redan Alhazen (på 1000-talet) behandlade denna fråga, som sedan noggrannare undersöktes af J. och N. Bernoulli, Maupertuis, d'Alembert, Lambert m. fl. När solen sjunkit under horisonten, upplyses jordytan icke längre af dess direkta strålar, utan endast af det ljus, som från de ännu solbelysta högre luftlagren och molnen, när sådana förekomma, reflekteras (diffunderas) till densamma. I mån, som solen sjunker, försvagas detta diffusa ljus alltmera. Mycket ljus skymning råder ännu, när solens djup under horisonten är 4°. Den ljusare, s. k. borgerliga skymningen, brukar räknas, tills solens djup nått 6°; då kan man ännu under bar himmel läsa större skrift. De ljusstarkare stjärnorna bli då vid klar himmel synliga. När solen sjunker mera, bli småningom äfven de ljussvagare stjärnorna synliga, och vid ett soldjup af 16° till 18° försvinner det sista skymningsljuset. Om man tänker sig en cirkel dragen 18° under horisonten och parallell med denna, så anges den astronomiska skymningens längd af den tid, solen i sin skenbara rörelse behöfver för att från sin nedgång sjunka till denna cirkel. Denna tid växlar betydligt alltefter solbanans läge och lutning mot horisonten. Vid ekvatorn, där solbanan är vinkelrät mot horisonten, är den astronomiska skymningen kortast och varierar obetydligt under årets lopp, vid högre breddgrader är den längre och mera föränderlig, såsom följande tabell å sp. 1267 utvisar. I polarområdena, där dag och natt i allmänhet ha betydligt större längd än l dygn (se Polardag och Polarnatt), har också den astronomiska skymningen en motsvarande längd. Så t. ex. rådde vid nordpolen 1900 dag från 21 mars till 23 sept., astronomisk skymning från 23 sept. till 13 nov., natt från 13 nov. till 31 jan., sedan åter