Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smideskonsten - Smidesmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(se fig. 5 i art. Sköld) samt den beundransvärda
väderflöjel från en Hälsinglandskyrka, som urspr.
torde ha tjänat som vimpel å ett drakskepp och
härrör från 1000-talet (se pl. I). I andra
europeiska länder frambringas under samma
årh. konstnärligt formade järnbeslag, och på
1100-talet pryddes kyrkor med gallerverk, skrank och
genombrutna dörrbeslag af järn. Äfven i Sverige,
isht Östergötland, smiddes ypperliga dörr- och
kistbeslag (se pl. I). Vapensmedernas yrkesrön
gåfvo fart åt konstsmidet. Korsfararna lärde sig i
österlandet damaskering och inkrustering. Gotiken
medförde en formrikare konstnärlig utveckling. En
höjdpunkt däri bilda de ornamentala bladformerna och
djurgestalterna å gångjärnen till Notre Dame-kyrkans
i Paris dörrar. Gallren framför fönster eller kor,
kapell och altaner o. s. v. uppnå ofta en utsökt
verkan genom upprepning af ett enkelt ornamentsmotiv
(se pl. II). På dörrbeslag o. d. nöjde man sig
mest med enkla band, som förgrena sig och afslutas
i blad eller blommor (se pl. II). Äfven låsbeslag,
nyckelskyltar och portklappar voro tacksamma föremål
(se pl. II), likaså dörrhandtag, ljuskronor, halster
(se pl. II). Trappor utrustades gärna med sirade
järnräcken; torn, wimperger och gaflar fingo kors,
krön eller väderflöjlar af järn. Renässansens
fantasirikhet och formbehärskning gjorde sig
gällande äfven inom smideskonsten, som fick
nya eggelser genom införandet af stångjärn och
uppkomsten af plåtharnesk. De senare inkrusterades
eller etsades ofta, med skinande teckning på svart
eller blåanlupen grund, och metoderna öfverfördes på
skrin, kistor, konstlås m. m. Bladrankorna inmängdes
med maskaroner och andra figurmotiv. Utsirningar i
gravering och drifvet arbete blefvo vanliga. Barock-
och rokokotidehvarfven upprätthöllo det monumentala
konstsmidets traditioner och drefvo tekniken till
dess höjd, emellanåt visserligen skattande åt smaken
för öfverrik ornamentering, som ej rätt förliker sig
med materialets natur (se pl. III). Slottsbyggnader
och fontäner erfordrade gallerverk i riklig mängd.
Från Tyskland, där konstsmidet mer än annanstädes
omhuldades, spred det sig till länderna
norrut. Italien kunde uppvisa präktiga grafgaller
(t. ex. kring Scaligergrafvårdarna i Verona) och
skrank i kyrkor, smidda fackelhållare (se pl. II),
lanternor, portklappar, dörröfverstycken, trefötter,
men på det hela var där intresset för denna gren
af konstslöjd föga starkt. Spanien framstod genom
katedralernas härliga smidda korskrank från 1400- och
1500-talen (se pl. II och art. Korskrank med fig.).
Smideskonsten råkade i förfall omkr. 1800-talets
början; det gjutna arbetet tog öfverhand, och man
öfvermålade mångenstädes järnsiraten på dörrar och
möbler. Nytt uppsving fick dock detta konsthandtverk
på 1860-talet i Paris; det yttrade sig särskildt i
järngrindar, parkgaller och trappräcken i rikaste
högrenässans. I England hade yrket äfven under 1800-talets
förra hälft bibehållit sig lifaktigt, med smaken fotad
på medeltida grund, i synnerhet för sengotisk utsmyckning
af kyrkor och slott. Bland tyska städer gjorde München mest
för konstsmidets återuppväckande. Nutidens väldiga
järnkonstruktioner i bangårds- och
utställningshallar, broar o. s. v. ha gett anledning till
att lägga vikt vid såväl de konstruktiva och tektoniska
som de dekorativa elementen i järnarbetet
(se pl. IV). Nya områden har smidet eröfrat i
elektrisk armatur och skyddsgaller för hissar.
Särskildt i smärre föremål öfverdrages eller
förknippas ofta järnet med koppar, nickel, tenn,
förgyllning o. s. v.
Det svenska konstsmidet har på det hela följt
utvecklingen och är numera stadt i stark uppblomstring
(P. Forssberg m. fl.). Alster från olika tider
kunna ses å pl. I–IV och i Karl IX:s grafmonument
(sp. 953–954 i bd 13) samt å pl. III och
IV till art. Skylt. – Litt.: Hefner-Alteneck,
”Eisenwerke oder ornamentik der schmiedekunst
des mittelalters und der renaissance” (1870),
Ehemann, ”Kunstschmiedearbeiten aus dem 16.–18.
jahrhundert” (1884), Feller, ”Schmiedekunst” (2:a
uppl. i 3 bd, 1890–92), Brüning, ”Die schmiedekunst
seit dem ende der renaissance” (1902), och
Ffoulkes, ”Decorative ironwork” (1913).
Smidesmaskiner användas inom manufaktursmidet
för tillverkning af hvarjehanda föremål af järn.
Några bestå af flera, i ett gemensamt stativ
inbyggda, snabbgående hammare, arbetande mot
underliggande, höj- och sänkbara städ, ofta försedda
med s. k. spårsänken, d. v. s. sänkforrnar med
öppna spår. Det upphettade arbetsstycket utsmides
i dessa till sin slutliga form genom successiv
förflyttning från det ena till det andra (fig. 1).
 |
| Fig. 1. Smidningsmaskin. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
