Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Smilax
- Smiles, Samuel
- Smilis
- Smink
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nätådriga. Blommorna, som äro små och talrika,
sitta i flockar från bladvecken. Blomhyllet är
fribladigt, ståndarna vanligen 6, frukten bär. De
flesta arterna lefva i tropiska Amerika och Asien,
några finnas i tempererade Öst-Asien och
Nord-Amerika, endast 5 arter äro europeiska. Några
arter lämna den sedan 1500-talet bekanta drogen
sarsaparillrot (sassaparill), radix sarsaparillæ (radix
Sarsæ l. sarzæ, fr. Salsepareille).
 |
| Smilax medica. |
Endast en art,
Smilax medica Schlecht. (se fig.), är med visshet känd
som moderväxt till en handelssort af denna drog,
nämligen s. k. Vera-Cruz-sarsaparill. Alla öfriga
i handeln förekommande slag af sarsaparill äro af
ovisst ursprung. Drogen utgöres af rötterna. Från
en kort, tjock, knölig, vedartad jordstam utväxa,
krypande i vågrät riktning under jordytan, långa,
i sitt färska tillstånd något köttiga rötter af
4–6 mm. tjocklek. Rötterna äro vanligtvis enkla,
besatta med korta, greniga rottrådar, sparsammare
närmare jordstammen. Den färska roten är fyllig,
men den torkade roten är mer eller mindre
längsfårad. Sarsaparillens godhet bedömes dels efter
färgen, som växlar mellan gulbrunt och gråbrunt
till svartbrunt, dels efter halten af stärkelse i
barklagret. Sarsaparill med stor stärkelsehalt och
således mera fylliga rötter kallas af drogisterna
”fet”; stärkelsefattig och mer sammanfallen drog
benämnes ”mager”. På kontinenten, äfven i Sverige,
ges företräde åt den feta, i England och Amerika
däremot åt den magra sorten. I England används
mest Jamaica-sarsaparill, som är rikt besatt
med rödbruna rottrådar och därför kallas
”rödskäggig sarsaparill”. I Sverige är den feta
Hondurassarsaparillen officinell. Denna drogform
utgöres af ¾–1 m. långa, cylindriska ”dockor”,
i hvilka de långa rottågorna äro omvikta vid
ändarna och sammanhållna af andra sådana, som äro
virade i tät spiral längs största delen af dockan.
Många andra sarsaparillslag finnas. Schleiden (se
d. o.) påvisade de mikroskopiska skiljekaraktärerna
mellan olika sarsaparillformer och lade därmed
grunden till den vetenskapliga drogdiagnostiken.
Torr sarsaparill har ingen lukt, men under kokning
afger den en egen lukt. Smaken är något jordartad,
icke synnerligen utpräglad. I denna drog har man
funnit, utom stärkelse och några andra betydelselösa
ämnen, 3 glykosidiska saponinsubstanser, bland
hvilka märkes parillin l. smilacin (se Saponiner).
Sarsaparill har åtnjutit stort rykte som
medel mot kronisk syfilis och kronisk reumatism
och kvarstår i farmakopén af gammal häfd, men
används föga. Drogen ingick äfven jämte flera slag
af rötter och ved i species lignorum, hvarpå
bereddes decoctum lignorum (se d. o.). Med
sarsaparill jämte flera andra ingredienser bereddes
det förr officinella decoctum Zittmanni. Af ett
par andra Smilax-arter erhålles s. k. kinarot
(se d. o.).
O. T. S. (G. L–m. C. G. S.)
Smiles [smai′lṡ], Samuel, skotsk skriftställare,
f. 23 dec. 1812 i Haddington, d. 16 april 1904 i
London, växte upp i ekonomiskt bekymmersamma
villkor, graduerades vid Edinburghs universitet
1832, praktiserade någon tid som läkare i sin
födelsestad, men var 1838–44 redaktör af
veckotidningen ”Leeds Times” och lämnade därefter
bidrag till andra periodiska skrifter, var 1845–66
sekreterare i två järnvägsbolag och lefde sedermera
som privatman i London. Hans arbeten, som genom
sitt sunda, lärorika, till själfuppfostran eggande
innehåll lika väl som genom sin enkla, kraftigt
öfvertygande framställning vunnit ovanligt stor och
tacksam läsekrets, ha hufvudsakligen praktisk-moralisk
tendens. Särskildt må nämnas den förträffliga,
på personlig bekantskap byggda biografien
Life of G. Stephenson (5 uppl. 1857), förelöpare
till en serie lefnadsskildringar af uppfinnare,
industriella föregångsmän och naturforskare, såsom
Lives of the engineers (3 bd, 1861–62), Lives of
Boulton and Watt (1865), Life of a scotch naturalist
(Th. Edward, 1876), Rob. Dick (1878), G.
Moore, merchant and philanthropist (s. å.), Men
of invention and industry (1884) och J. Wedgwood
(1894). 1859 utkom S:s mest framgångsrika bok,
Self-help (en mängd uppl., öfv. till minst 17 språk;
”Menniskans egen kraft, rätta vägen till utmärkelse
och rikedom”, 5:e uppl. 1873, 8:e bearb.
uppl. 1908–09). Denna verksamhet i populariserande
etisk anda fullföljdes med Character (1871,
en mängd uppl.; ”Karakterens värde”, 1872, 4:e
uppl. 1906), Thrift (1875; ”Sparsamhet”, 1877,
2:a uppl. 1897) och Duty (1880; ”Pligten”, 1882).
Därjämte utgaf han ett par mycket spridda arbeten
om hugenotterna i England och Irland. S:s
Autobiography utgafs af Th. Mackay 1905. – Se
vidare Green, ”S.” (1904).
Smilis (grek. Σμζλις), grekisk konstnär. Se
Eginetisk konst.
Smink benämnes det ämne, vanligast rödt eller
hvitt, med hvilket man åsyftar att ge huden å
ansikte, hals och armar klarare, vackrare färg än
den naturliga. Genom smink kan sålunda ful hy
få vackert utseende och ansiktet göras ungdomligare
eller på annat sätt ommålas i öfverensstämmelse
med karaktären af den personlighet, som skall
framställas. Smink begagnas vanligen af personer, som
uppträda på teatrar, emedan i rampljuset deras
naturliga ansiktsfärg ter sig alltför blek. Sminkning
förekom redan hos forntidens egypter, assyrier,
greker (särskildt hetärerna) och ymnigt bland
romarinnorna, likaså flitigt nog under medeltiden
(då man i Tyskland kände omkr. 100 ”skönhetsmedel”),
på 1500-talet, då äfven män sminkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:02:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfcf/0031.html
