Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
131
Snoilsky
132
ville bereda rum i rådet åt några mössor för
att på det sättet möjliggöra en försoning mellan
partierna. Afsikten misslyckades, men S. undgick
därigenom att förklaras förlustig ständernas
förtroende och dömas till afsättning. Någon egentlig
politisk roll spelade han f. ö. icke. Han upphöjdes
i friherrligt stånd 1770 och grefligt 1771.
4. Karl (Carl) Johan Gustaf S., grefve, den föregåendes
sonsons son, skald, f. 8 sept. 1841 i Stockholm,
d. där 19 maj 1903, son till justitierådet Nils S. och
hans maka, född
Baner, genomgick Stockholms lyce-um, vardt
1860 student i Uppsala och tog kansliexamen
där 1864. Redan som skolgosse hade han flitigt
egnat sig åt diktningen och på egen hand skaffat
sig en ganska betydande kännedom om den svenska
och utländska poesien, bl. a. Byron, Goethe och
Heine. Hans första tryckta dikt var en hyllning till
Karl XV på hans kröningsdag. På hösten 1861 utkom
hans förstlingsbok, Smådikter, och strax därefter
invaldes han i Uppsalaföreningen Namnlösa samfundet,
hvars utan jämförelse förnämsta skaldekraft han
vardt. S. medverkade s. å. i kalendern "Isblomman",
utgaf hösten 1862 diktsamlingen Orchidéer, liksom
den förra under namnet Sven Tröst, och deltog i
kamratförbundets "Sånger och berättelser af nio
signaturer" (1863) och "Sånger och berättelser af sju
signaturer" (1865). 1862 deltog S. i studentmötet i
Köpenhamn och besökte Danmark äfven följande år. Han
trädde i förtroligt vänskapsförhållande till Christian
Winther och dennes hustru, hvilka togo liflig del i
och uppmuntrade hans poetiska verksamhet. Efter sin
examen i Uppsala företog han 1864 en längre resa öfver
Danmark och Schweiz till Italien, där han stannade
till påföljande maj och med hänförelse lärde känna
Padua, Venezia, Florens, Livorno, Rom - där han
dröjde längst och knöt vänskap med bl. a. Ibsen -,
Neapel och Sorrento. En rik diktskörd vardt den vittra
frukten af vistelsen i solskens- och skönhetslandet,
men S. kunde ej besluta sig för att uteslutande egna
sig åt poesien, utan företog en rundresa till Spanien
för att därifrån bege sig till Paris och tillträda
en attachéplats vid svensk-norska legationen. Han
återkom till Sverige 1866, då han utnämndes till
andre sekreterare i Utrikesdepartementet, och gifte
sig 1867. Inom verket avancerade han till lörste
sekreterare 1874, expeditionssekreterare 1876 och
kansliråd 1878. 1876 invaldes S. i Svenska akademien
och tog sitt inträde s. å. med ett tal öfver Paul
Genberg. S. utgaf 1869 ett urval af sin alstring,
Dikter (5:e uppl. 1896), och 1871 en samling af femtio
Son-netter (2:a uppl. 1888), detta årtiondes enda nya
tillskott till lians poetiska verk. Hvarken i
ämbets-göromålen eller för öfrigt fann han riktig
tillfredsställelse och lycka, han förstämdes och
van-trifdes. Tillfällig förströelse fann han i de
med verklig lidelse drifna samlingarna af böcker och
mynt; i Ett svenskt myntkabinett (1873) beskref han de
sistnämnda. "Jag har förspillt mitt lif och orkar ej
byta om", skref han i bref 1874, och det föreföll, som
om hans lefnad skulle mynna ut i bitter resignation
och fullkomlig tystnad. Han bröt emellertid helt
plötsligt med sitt föregående, tog afsked, upplöste
sitt äktenskap 1879 och lämnade s. å. Sverige för att
tillsvidare lefva utanför landets gränser. 1880 ingick
han nytt giftermål, med änke-grefvinnau Ebba Piper,
född Ruuth (f. 1844). Efter resor i södra Frankrike
och norra Afrika (från hvilka hans hustru under
märket E, gett skildringar i Ögonblicksbilder jr ån
Nordafrika och Syditalien, 1881), nedslog han sina
bopålar först i Florens och sedan i Dresden. Hans
diktning började omedelbart ånyo strömma fram i
rika flöden. 1881 utkom ett band Nya dikter (3:e
uppl. 1900), två år senare tredje samlingen Dikter
(2:a uppl. 1884) och 1887 fjärde samlingen (2:a
uppl. 1892). Efter kortare resebesök i Sverige och
Finland 1885 och i Sverige 1888 flyttade S. 1890
tillbaka till Stockholm såsom överbibliotekarie
vid Kungliga biblioteket. Denna utnämning, som han
själf önskat med hänsyn till sina barns uppfostran,
väckte häftigt klander och föranledde anmärkning af
konstitutionsutskottet mot ecklesiastikministern. I
flera år var S. Dramatiska teaterns inspektör
och censor, var 1893 -1901 ordförande i Sveriges
författarförening och fr. o. m. upprättandet af
Sv. akad:s nobelkommitté 1900 led. af denna. Med
femte samlingen Dikter (1897) afslöts hans
originaldiktning. Han gaf dessutom öfversättningar
af Goethes "Ballader" (1876; 2:a uppl. 1900)
och "Visor och dikter" (1901), Fitgers "Hexan"
(1887) och Coppées "För kronan" (1896). I Svenska
akademiens "Handlingar" läsas S:s inträdestal,
öfver P. Genberg (1877), hans Minne af Mikael
Chorceus (1895) och Minne af Rutger Fuchs (1900),
samtliga ånyo tryckta i Minnesteckningar och andra
uppsatser (1904). I "Kungl. bibliotekets handlingar"
tryckte han 1894 -95 Svenska historiska planscher
och utgaf 1892 ett urval af Sehlstedts dikter med
monografisk inledning. Svenska bilder utkommo 1886 i
billighetsupplaga (2:a uppl. 1895; med förklaringar
1894 och 1901; med illustrationer af Albert Edelfelt
1894, 2:a uppl. 1905). S:s Samlade dikter utgåfvos
1903-04 i 5 bd; nationaluppl. 1913. Urval för skolan
utkommo 1906 och 1908 (ny uppl. 1914), Ausgewählte
gedichte i öfv. af A, Stern 1891.
S:s diktning under de första ungdomsåren slöt sig
väsentligen till den närmast förutgående tidens
svenska vitterhet med Talis Qualis som den kanske
mest förebildande i formen, med enstaka påtagliga
anklanger från göter och romantiker samt starka
intryck från Heine. Från alla sina jämnåriga skilde
han sig förnämligast genom sin poetiska energi, sin
snabba puls i rytmerna, som vittnade om, hur mycket
Hfligare och intensivare S. var i sina upp-lefvanden,
med hur mycket starkare affekt han mottog intryck
och erfarenheter. Kärlekslyriken var den del af S:s
diktning, som tidigast nådde fram till fullgiltigt
uttryck, och som särskildt lysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
