Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoksläktet - Snoktube - Snopp - Snorgärsen - Snorre gode - Snorres edda - Snorrestad - Snorre Sturlasson - Snota - Snotingham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stark, i synnerhet om djuret retas. Redan i
okt. eller nov. lägger sig snoken i vinterkvarter,
i hål och gångar under löfhögar, trädrötter
m. m. vanligen så djupt, att frosten ej räcker
den. Dess föda består af smärre djur ur nästan
alla klasser. I juli och aug. lägger honan 15-30,
af ett pergamentartadt, hvitaktigt skal omgifna
ägg på varma ställen, ofta i gödselhögar. - En annan
svensk familjemedlem är släta snoken (C. l. Coronella austriaca l. lævis), som skiljes från den föregående
därigenom, att fjällen äro släta, att hufvudet är
föga afsatt från halsen, och genom färgteckningen:
ljusa nackfläckar saknas, ryggen är brunaktig med i
två längsrader ställda svartaktiga fläckar, under röd
eller gulaktig. Längden är 65- 80 cm. Släta snoken
är vanlig i mellersta Europa och förekommer, ehuru
mindre allmänt än den föregående, på många ställen
i södra och mellersta Sverige. Olikt vanliga snoken
vistas den helst på hög-lända, torra, klippfulla,
med buskar och ljung bevuxna ställen. Den förväxlas
ofta med huggormen, från hvilken den dock äfven till
det yttre lätt skiljes därigenom, att kroppsfjällen
äro släta, att hufvudets öfre sida är beklädd med
plåtar samt att ryggbandet hos den senare är ett,
sammanhängande och sicksackformigt. Äggen nå inom
moderdjurets kropp en sådan utveckling, att ungarna
lämnat äggskalen före födseln, eller ock sker detta
omedelbart efter det äggen blifvit lagda. L-c.
Snoktube, bergstopp. Se Kandiltag.
Snopp, veter., ett tecken på hufvudet hos
hästen, som utgöres af en hvit fläck eller
strimma på öfverläppen, mellan näsborrarna.
E. T. N.
Snorgärsen, zool. Se Gärssläktet.
Snorre gode, fornisländsk storman, höfding öfver
Torsnäs-området, f. 963, d. 1031, hette eg.
Torgrim Torgrimsson, men fick redan i ungdomen på grund af
sitt sträfva sinnelag kännenamnet Snorre, som alldeles
undanträngde hans rätta namn. S. öfvertog redan vid
16 års ålder fädernegården Helgafell och kort efteråt
äfven släktens godedöme. Få isländska höfdingar ha egt
en sådan makt och ett sådant anseende. Hans mindre
vanliga slughet gjorde honom vida fruktad, och förr
eller senare fick han alltid öfvertaget öfver sina
motståndare. Den förnämste bland dessa var den ädle
Arnkell gode, som 993 föll för S:s vapen. S. var en
af dem, som verksammast främjade kristendomens sak
på alltinget 1000, då han, fastän själf hedning,
kallt och hånfullt afvisade talet om, att det just
började vulkanutbrottet i Ölfus skulle vara ett
tecken på gudarnas vrede öfver, att folket tänkte på
att ta sig en ny gud. "På hvem voro gudarna vreda,
då den lava brann, som vi nu stå på?", sporde han;
ty alltingsfältet var ju gammal vulkanisk mark från
förhistorisk tid. S. lät genast efter alltingsbeslutet
om kristendomens införande döpa sig och byggde
själf en kyrka på sin gård. Han är vidare känd för
sin hämnd på sin svärfader Viga-Styrs mördare och
sin trogna vänskap med Gudrun Osvivsdotter. Med
henne bytte han gård 1008 och bodde sedan dess på
Sælingsdalstunga. Han afstyrde blodshämnden på
Kjartans bröder för Bolle Torleikssons dråp. Under
den stora striden på alltinget 1012 hindrade han med
sin väpnade flock Flose Tordsson och hans skara att
fly in i
Almannagjå och bragte dem sålunda mellan tvenne
eldar. 1024 förhindrade han, att landets främsta
höfdingar skulle besöka och hylla konung Olof
den helige. S. var en sällsynt klartänkt,
klok och praktisk natur, hvars rådslag för
det mesta hade framgång. Men han var på
samma gång hänsynslos och föga nogräknad
i fråga om sina medel. I "Eyrbyggiasaga"
(se d. o.) spelar han en af hufvudrollerna.
R. N-g.
Snorres edda. Se Edda.
Snorrestad. Se Snårestad.
Snorre Sturlasson, det gamla Islands mest
frejdade häfdatecknare, f. 1178, d. 22 sept. 1241,
tillhörde den mäktiga och talrika Sturlungaätten och
uppfostrades hos den ansedde höfdingen Jon Löptsson,
en sonson till Sämund den vise. Hos sin fosterfader
fick han ett godt och, som det synes, väl begagnadt
tillfälle att tillegna sig all den tidens bokliga
lärdom, särskildt att bli förtrogen med Islands
och Norges gamla skaldskap och sagohäfder. Redan
vid tjugu års ålder gjorde S. ett rikt gifte och
blef därigenom en af landets mäktigaste höfdingar,
så att han kunde möta vid alltinget i spetsen för
800-900 beväpnade män. S. var flera gånger lagsagoman
(logsogumaðr); under åtskilliga år öfvorträffades han
i rikedom och anseende af ingen i landet. Naturligtvis
blef han invecklad i de blodiga tvister, som vid den
tiden söndrade Sturlungaätten, och han låg ständigt
i strid med både fränder och andra om gods och arf,
godord o. d. S. visade vid dessa tvister ett alltför
stort begär efter penningar och ära samt skydde icke
att använda list och ränker för att nå sitt mål;
man bör dock vid bedömandet af hans handlingar komma
i håg, att han vid detta sitt beteende visar sig som
ett barn af sin tid. 1218 kom S. första gången till
Norge, där han blef väl mottagen af Skale jarl och
den unge konungen Håkan Håkansson, hvars hand-gångne
man han blef. En del af 1219 vistades han i Sverige,
hos Västgötalagmannen Eskil, och förvärfvade sig
säkerligen då den noggranna kännedom om Sverige och
svenska förhållanden, som mångenstädes spåras i hans
skrifter. 1220 for han tillbaka till Island, sedan
han lofvat norske konungen att verka för landets
underkastelse under Norge; men då han intet gjorde
för sakens förverkligande, blef han misstänkt af
de härskande i Norge, och hans fiender på Island
begagnade detta förhållande för att bringa honom
i fördärf. Efter oupphörliga tvister i hemlandet
måste S. för andra gången bege sig till Norge, 1237,
men kom i onåd hos konung Håkan, mot hvars förbud han
lämnade Norge och återvände till Island. Dit anländ,
råkade han i strid med sin måg Gizurr Thorvaldsson,
som nu blef hans värsta fiende. Konung Håkan sände bud
till Gizurr att antingen dräpa eller tillfångataga
S.; och på Gizurrs anstiftan blef S. i sitt hem
ofverfallen och dräpt. Om S:s utmärkta förtjänster
som sagoskrifvare (Konungasagorna) och skald samt som
samlare och författare af en fornnordisk poetik se
Edda (den yngre), Isländska litteraturen, sp. 959
-960, och Heimskringla, hvilket är den vanliga
benämningen på S:s "Konungasagor". Th.W.*
Snota, fjälltopp. Se Troldheimen.
Snotingham [snå’tiŋəm], angls. Se Nottingham,
sp. 76.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
