Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 171-172 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialdemokrati

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

används till gemensam nytta och rättvist
fördelas. Arbetets frigörelse måste vara
arbetarklassens eget verk; gentemot arbetarklassen
äro alla andra klasser att betrakta som en enda
reaktionär massa.

II. Utgående från dessa grundsatser, verkar Tysklands
socialistiska arbetarparti med alla lagliga (detta
ord ströks dock på partikongressen i Wyden i Schweiz
1880 som en protest mot socialistlagen) medel för
den fria staten och det socialistiska samhället, för
brytandet af järnlönelagen (se Arbetslön, sp. 1355,
och Lassalle, sp. 1287) genom afskaffande af
lönarbetssystemet, för upphäfvandet af utsugningen i
alla dess former, för undanröjandet af all social
och politisk olikställighet. Ehuru Tysklands
socialdemokratiska arbetarparti närmast verkar i
nationell ram, är det väl medvetet om arbetarrörelsens
internationella karaktär och beslutet att uppfylla
alla skyldigheter, som därigenom åläggas arbetarna,
för att förverkliga alla människors broderskap."

Därtill knyta sig som "statens grundvalar" fordringar
på: "allmän rösträtt, direkt lagstiftning genom
folket, folkväpning i stället för stående här,
fullständig yttrande-, tanke- och forskningsfrihet,
rättskipningen gratis och genom folket, obligatorisk
och kostnadsfri folkundervisning, religionens
förklarande som privatsak". Inom det nuv. samhället
fordras: "största möjliga utsträckning af politiska
fri- och rättigheter, en enda progressiv inkomstskatt,
oinskränkt föreningsrätt, en samhällsbehofven
motsvarande normalarbetsdag" samt en vidsträckt och
grundlig skyddslagstiftning.

Sammanslutningen stärkte betydligt socialdemokratiens
ställning och agitationskraft. En hel arbetarpress
blomstrade upp och förde öfver hela Tyskland dess
talan. Tydligast visa dock partiets röstetal vid
riksdagsvalen tillväxten:

i hela Tyskland:		i Berlin:
1871	101,927	2,058
1874	351,670	11,279
1877	493,447	31,522

I regeringskretsarna mognade nu alltmer beslutet
att söka genom en särskild undantagslagstiftning
bekämpa den hotande fienden. Förevändningen
bjödo attentaten af Hödel och Nobiling 1878 på
den åldrige kejsar Vilhelm I. Intetdera af dessa
har en senare opartisk pröfning kunnat ställa i
det ringaste samband med socialdemokratien; men då
mötte det ej svårighet att öfvertyga de förbittrade
massorna om, att socialdemokratien åtminstone var
"moraliskt" ansvarig för hvad som händt. Den under
sådan stämning nyvalda riksdagen antog i okt. 1878
"undantagslagen mot socialdemokratiens samhällsvådliga
sträfvanden", som sedan flera gånger förlängdes, men
förlorade giltighet utan att förnyas 30 sept. 1890,
sedan dess verkningslöshet afgörande framträdt
i socialdemokratiens valseger 1890 och sedan
Bismarck fallit. Denna lag innehöll förbud mot
socialistiska möten, föreningar, tryckskrifter och
penninginsamlingar samt rätt för polisen att fängsla
och från orten utvisa personer, som sökte sprida
socialistiska idéer. Den handhades i synnerhet i
början med skoningslös stränghet; 1886 hade med
dess hjälp förbjudits 957 tryckskrifter – däribland
124 tidningar – samt 251 föreningar i 145 olika
orter. Antalet utvisningar
uppgick sannolikt till ett par tusen, och de
ådömda fängelsestraffen voro – tusen år! "Det lilla
belägringstillståndet" (betydande nästan obegränsad
frihet för polisen att arrestera, utvisa, anställa
husundersökningar, upplösa föreningar, förbjuda
eller upplösa möten och beslaglägga tryckskrifter)
hade införts i ett halft dussin af Tysklands största
städer; och i maj 1886 utfärdade ministern von
Puttkamer sin nya "strejk- och församlingsordning",
hvarigenom icke blott ytterligare massor af
arbetarföreningar tillintetgjordes, utan också nästan
all sammanslutningsfrihet för arbetare, som ej
ville segla i regeringens kölvatten. T. o. m. vid
riksdagsvalen förbjödos otaliga af arbetarnas
valmöten, ehuru sådant då var alldeles olagligt.

Allt detta förmådde dock icke mer än helt kort tid
hämma socialdemokratiens tillväxt; tvärtom ökades
i vida kretsar förbittringen mot det bestående,
och förföljelsen gaf tyska socialdemokratien en
enighet och disciplin, som kanske annars icke lika
lätt vidmakthållits. 1879 uppsattes i Zürich "Der
sozialdemokrat" som partiets centralorgan.
1880 rekonstituerade sig partiet på kongressen
i Wyden (Schweiz), och de följande kongresserna,
i Köpenhamn 1883 och i S:t Gallen 1888, befäste
ytterligare dess position. Som det framgår af
riksdagsmannavalen, var socialdemokraternas antal

i hela Tyskland:			i Berlin:
1878 (efter attentaten)	437,158	(9)	56,147
1881	311,961	(12)	30,178
1884	549,990	(24)	68,535
1887	764,000	(11)	94,338
1890	1,400,000	(35)	128,000

(De inom parenteserna stående siffrorna beteckna
antalet socialistiska riksdagsmän.)

Bland partiets ledare framstodo i främsta rummet
Bebel och Liebknecht; vidare Singer, Auer,
Vollmar m. fl. På partikongressen i Halle i
okt. 1890 organiserades partiet på nytt, med hänsyn
till de förändrade förhållanden dess seger öfver
undantagslagen medfört. Programmet reviderades på
kongressen i Erfurt i okt. 1891 (Erfurt-programmet)
med uteslutning af de lassalleanska slagorden om
"den järnhårda lönelagen" m. m. (eftergifter för
den nationalekonomiska kritiken). I sin första
afdelning, innehållande de allmänna grundsatserna,
gjordes programmet strängt marxistiskt (se Kautsky).
Den ekonomiska utvecklingen, som ledde
till produktionsmedlens koncentration på ett fåtal
kapitalisters händer och massornas utarmning,
med mellanklassernas försvinnande, uppfordrade
proletariatet till politisk kamp. I programmets
senare del, det aktuella nutidsprogrammet, infördes
detaljerade kraf på arbetarskyddslagstiftning
och på kvinnors likställdhet med män i politiska
rättigheter. Partiet kallade sig socialdemokratiskt
i st. f. socialistiskt. Vid kongressen tvangs en
revolutionär opposition, "De unga", till utträde ur
partiet, och dess försök att bilda ett oafhängigt
socialistiskt parti blef utan framgång. Däremot
vann en moderatare flygel ökad betydelse, med stöd
hufvudsakligen i Syd-Tyskland (se Vollmar), trots
den programtrogna partimajoritetens protester
(se Revisionism). I tyska riksdagen besatte partiet 110
platser (af 397) med 4 1/2 mill. röster 1912. Partiets
erkände hufvudman förblef Bebel till sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>