Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sohlman, Per August Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
273
Sohlman
274
studentmötet i Lund och Köpenhamn 1845. Mer än de
fleste närvarande tog han på djupt allvar 0. Lehmanns
hänförda tal om ett fostbrödralag mellan Nordens folk
och "det heliga löftet" att för den saken "sätta i
pant sin mandoms ära och sin själs frid". Sedan han
1848 tagit filos. kandidatexamen samt, efter att ha
skrifvit en afh. Om de äldsta ståndsförhållanden i
Skandinavien. I. Trälen, promoverats, skyndade han
till krigsteatern i Slesvig för att som frivillig
soldat infria det gifna löftet. Han deltog i flera
fäktningar (sina minnen från kriget meddelade
han i "Skandia"’, 1850). Stilleståndet i Malmö i
aug. s. å. gjorde slut på S:s korta krigarbana. Han
återvände till Stockholm, fick anställning som lärare
i konsthistoria vid konstakademien och började
samtidigt sin publicistiska bana som utgifvare af
tidningen "Bore" (se d. o.). Dessförinnan hade
han redan som student framträdt först med en
poetisk sommarkalender "Verdandi" och sedan med
"Studentbladet", hvilket närmast sysslade med
litteratur, men äfven egnade sin uppmärksamhet
åt politik, särskildt åt den "slesvigska frågan"
och "fennomanien". För första gången inom svensk
press framförde han här tanken på ett universitet i
Stockholm eller, som tanken då fattades, att flytta
universitetet i Uppsala till hufvudstaden för att där
bilda en motvikt till "den rådande aristokratien,
en formalistisk byråkrati och en kälkborgerlig
medelklass". Denna tanke återkom sedan ofta under
hans publicistiska verksamhet. 1852 ingick S. som
medarbetare i "Aftonbladet", hvars hufvudredaktör
och ansvarige utgifvare han blef efter Svedboms död
1857. Med undantag för en kort tidsperiod 1869-70
då han nödgades lämna redaktörskapet för att ordna
sin enskilda ekonomi, ledde han "Aftonbladet" till
sin död. Han förvärfvade härunder anseende som en
af Nordens främsta tidningsmän och tillvann sig
allmän aktning äfven bland politiska motståndare
på grund af den ridderlighet och den hofsamma
ton, som han alltid bevarade äfven under de
skarpaste politiska fejder. S:s redaktörskap blef
"Aftonbladets" andra stora glanstid, och tidningen
intog under hans ledning på nytt det erkändt främsta
rummet inom landets liberala press och utöfvade
ett synnerligen stort inflytande på vårt lands
utveckling. S:s ledning sammanföll också med ett
viktigt och på uppslag rikt skede i vår politiska
och sociala utvecklingshistoria. Det erkändes äfven
af samtiden, att "Aftonbladets" kamp för den stora
representationsreformens genomförande var bestämmande
och att tidningens lugna och sakrika framställningar
starkt medverkade till att bryta motståndet. Men äfven
utom tidningen verkade S. för den stora reformen. Det
var således han, som vid ett sammanträde på Hotel de
Suède 1860, till hvilket han utfärdat inbjudning, gaf
uppslag till den allmänna folkrörelse, som så mäktigt
påverkade opinionen. Men om 1865 års reform var en
seger, så hade S. dessförinnan haft att utkämpa svåra
strider. Under riksdagen 1859-60 var "Aftonbladet" så
godt som ensamt i svensk press att jämte en eller två
tidningar i landsorten i ståthållarstriden göra den
norska uppfattningen rättvisa, samtidigt med att han
höll på nödvändigheten af en kraftigt och enhetligt
organiserad union. Tidningens, dock först efter en
stark tvekan hos S., slutligen intagna orädda och
själfständiga hållning gentemot en då enhällig svensk
mening kostade den ett tillfälligt massaffall af
läsekretsen. Den andra meningsstrid, som S. utkämpade,
var, då han 1864, ledd af brinnande nitälskan för
skandinavismens idé, påyrkade, att Sverige skulle göra
gemensam sak med Danmark mot Preussen. Själf stod han
med lif och själ i midtpunkten af den rörelse, som
gick ut på Sveriges aktiva ingripande i kriget. Ett
exempel härpå utgör hans ryktbara telegram af 15
dec. 1863 till Karl Ploug, grundadt på personlig
utsago af Karl XV: "Pressionen här bättre framgång,
än jag [vågar] hoppas hos Er. 22,000 komma och han
själf" - en tanke, som af kända anledningar ej blef
verklighet. Emot den starka danska misstämningen öfver
Sveriges hållning framhöll S. emellertid sedermera,
att det hvarken var rätt eller gagneligt att drifva
den satsen, att svenska folket svikit sin plikt. "Inom
alla tre länderna", skref han i sin afskedsartikel vid
den mycket omdebatterade interimistiska af gången ur
"Aftonbladet" 1869, "torde det medvetandet alltmera
vinna terräng, att det nordiska enhetssträfvandet
icke bör betraktas som ett medel för att nå det ena
eller andra ändamålet, utan att det själf innebär
sitt ändamål, att det innefattar en sanning, för
hvilken man kan och bör arbeta och kämpa under alla
konjunkturer, i mulna och klara dagar". Genom hela
S:s starkt ideellt präglade offentliga verksamhet,
som endast var ett uttryck för hans personlighet,
gick en lefvande kärlek till fosterlandet, dess kultur
och fornminnen. Han var ock en af stiftarna af Svenska
fornminnesföreningen. Oförtrutet kämpade han för ett
verkligt nationalförsvar, och redan 1869 uttalade han,
att försvarsfrågan måste stå på dagordningen, till
dess den erhåller sin lösning. Varm skarpskyttevän -
han var en af de förste ledarna af skarpskytterörelsen
och var chef vid Stockholms 9:e skarpskyttekompani
(se fig. i art. Frivillig skarpskytteförening) -
visade han sig skarpt uppfatta skarpskytterörelsens
idé. "Den frivilliga folkbeväpningsrörelsen" skref han
1869, "har icke i deras ögon, som hufvudsakligast
arbetat och verkat för densamma, utgjort någonting,
som skulle innebära trygghet eller göra anspråk
på varaktighet. Den har utgjort en i handling
framträdande agitation för ett på allmän värnplikt
och folkbeväpning lagligen ordnadt nationalförsvar,
med den biafsikt att, om landet komme i fara, innan
en sådan organisation hunne komma till stånd, bringa
förstärkning åt armén genom ett icke obetydligt antal
reservbefäl och stridsdugliga frivilliga samt dessutom
gifva nödigt stöd och hållning åt det i nödens stund
anordnade lokalförsvaret". Vid sidan af de stora
politiska frågorna kämpade S. för liberala reformer i
vår närings- och handelslagstiftning, för tidens hu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
