Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solentkanalen - Soler y Hubert - Solerytem - Solesanden - Solesmeskongregationen - Solestrandens Nordsjöbad - Soleure - Soleus - Solf - Solfacklor - Solfa-metoden - Solfatar - Solfeggio - Solferino - Solfisken - Solfjäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soler y Hubert-Solfjäder
fastlandet (grefsk. Hampshire). Dess fortsättning
mot ö. är Spithead. Jfr Portsmouth, sp. 1441.
J- F. N.
Soler y Hubert [sole’ i obe’rt], F e d e r i c o,
ka-talansk skald, f. 1839 i Barcelona, d. 1895,
mest känd under pseudonymen Serafi P i t a r r a,
var en af de största krafterna för den katalanska
litteraturens pånyttfödelse. S. utöfvade urmakar-yrket
till 1871, men redan 1864 hade han väckt uppmärksamhet
med första delen af sin Singlots poétichs ab ninots
den Napus, en samling dikter på katalanska, som sedan
följdes af flera delar. S. å. uppfördes hans parodiska
zarzuela La esquella de la Torratxa. S. skref öfver
ett 100-tal arbeten lör scenen, af hvilka må nämnas
La mört de la paloma (1864), Las joyas de la Roser
(1872), La rosa blanca (1873), Las francesillas
(1874), Las ?-«ras del mas (1883), Las papallonas
(1869), Los politichs de gambeto (1871), Barba Röja
(1872), La hiedra de la Masta (1874), Los segadors
(1876), Senyora y majora (1877), L’hostal de la
Farigola :1881), Lo timbal del Bruch (1882), Sota
terra -1885), Batalla de Reynas (1887), prisbelönt
af Spanska akad. med 5,000 pesetas, La rodalla del
itifern (1888), La mosca al nas (1893) och Lo infern
en casa. S. har dessutom publicerat diktsamlingarna
Grå y palla (1867), Poesias catalanas, Poesins (1893)
samt Cuentos del avy (1889), Cosas del mön, Cuentos
d la vora del lock (s. å.), romanen La batalla de la
vida m. m. Ad. II-n.
Solerytém, med. Se Solbränn a.
Solesanden. Se S.ol e.
Solesmeskongregationen [såläm-] bildades kring
det år 1010 grundlagda benediktinklostret
Solesmes \ dep. Sarthe, hvilket 1657 anslöts
till maurinkon-sregationen. Den upphäfdes
1790, men återställdes på 1830-talet, öfvade
stort inflytande på prästbildningen och fick
många dotterkloster, bl. a. Farn-borough vid
London. 1901 utdrefvos Solesmes-mun-karna genom
föreningslagen ur Frankrike och slogo .sig
ned i England. 1910 räknade kongregationen 322
kormunkar och 133 lekmannabröder. Bland dess
vetenskapliga publikationer må nämnas den stort
anlagda "Dictionnaire d’archéologie chré-uenne et de
liturgie" (1903 ff.) under redaktion af F. Cabrol och
H. Leclercq. Arbetet är så om-iattande, att det efter
10 år med 28 stora häften hunnit blott till ordet
"Chrisme". Hj. II-t.
Solestrandens Nordsjöbad. Se Sole.
Soleure [sålör], fr. Se S o l o t h u r n.
So’leus, lat., anat. Se Gastrocnemius.
Solf (fi. Su’lva), socken i Vasa län, Nerpes
domsaga, Korsholms härad, vid kusten icke långt
irån Vasa, utgör ett konsistoriellt pastorat af 3:e
kl., Åbo ärkestift, Vasa nedre kontrakt. Areal
168 kvkm. 3,422 inv. (1913), svensktalande.
A. G. F.
Solf. Se V af ning, tekn.
Solfacklor, astron. Se Solen, sp. 311.
Solf a-metoden [så’l-], eng. tonic solfa, en af
engelske prästen J. Curwen (f. 1816, d. 1880) utbildad
(urspr, af miss Sarah Ann Glover uppfunnen) metod för
notering och sångundervisning. Denna metod, som liknar
den gamla "solmisatio-nen", använder stafvelserna
Do re mi fa so la ti med variationer vid kromatiska
förändringar) som namn på skaltonerna i alla tonarter
(som notering
Tryckt den 4 e 17
förkortade till d r m j s l t}. Vid öfvergången från
en tonart till en annan får öfvergångstonen dubbelt
namn (t. ex. lami) efter sin ställning i både den
gamla och den nya tonarten, alldeles som vid den
forna "mutationen". Ehuru metoden upptagit septiman,
som saknades i solmisationens hexakord-system,
är den dock lika otillräcklig som denna i fråga om
en mera utvecklad musik, ehuru den .- i likhet med
sifferskriften, som hvilar på enahanda princip -
kan ha sitt pedagogiska värde i och for ett snabbt
inlärande af lättare sångstycken, i synnerhet bland
de obildade klasserna. Ett särskildt musikaliskt
intresse eger emellertid den engelska, ofantligt
utbredda Tonic Solfa association därutinnan, att dess
sång sker efter gehör och i akustiskt ren stämning,
utan "temperatur". Den förste, som gjorde metoden
känd i Sverige, var organisten B. V. Hallberg i
Landskrona. A. L.*
Solfatär (it. solfatära, af solfo,
svafvel), geol., det slags »’asvulkaner,
ur hvilka hufvudsakligen svafvelväte och
svafvelsyrlighet utströmma. Se G a s v u l k a n.
V- K-
Solfeggio [sålfe’ddjå], it., fr. soljége
[sålfåj ; af it. so//a, tonskala, af
tonbenämningarna sol och /a, se dessa ord],
mus., sångöfning till utbildande af gehör och
tonträffning, utföres vanligen på de romanska
tonbenämningarna ut (do], re, mi, ja, sol, la, si.
A. L.*
Solferino [sålfermå], by uti italienska prov. Mantua,
på en höjd 37 km. s. ö. om Brescia. Diir utkämpades
24 juni 1859 ett slag mellan de förbundne fransmännen
och sardinarna under kejsar Napoleon III (och konung
Viktor Emanuel) å ena sidan och österrikarna under
kejsar Frans Josef å den andra. Fransk-sardinska
armén (150.000 man) bröt upp kl. 2 f. m., öfvergick
floden Chiesa och framryckte på bred front mot
Mincio. Äfven österrikiska armén (160,000 man)
befann sig i framryckning, hvarigenom strid snart kom
till stånd utefter hela fronten. Värst rasade den i
midten om höjderna vid S., som slutligen stannade i
fransmännens händer, hvarefter österrikarna gingo
tillbaka bakom Mincio. Ett fruktansvärdt oväder
gjorde härunder slut på striden. Slagets utgång
bidrog mindre än det allmänna läget till kejsar Frans
Josefs begäran om stillestånd, hvilket afslöts 8 juli.
C. O. N.
Solferino [sålferlnå~|. Se Anilinfärger 1.
Solfisken, zool. Se Kl u m p f isksl akt et och
Sillkungen 1.
Solfjäder (lat. flabefllum., fr. éventail, eng. fan,
ty. fächer), en af växtblad, fjädrar, papper, lätt
tyg, elfenben e. d. tillverkad toalettsak, hvarmed man
tillviftar sig eller tillviftas svalka. I österlandet
och tropikerna är solfjädern sedan gammalt ett af
naturförhållandena påkalladt medel att lindra den
tryckande hettan och bortfläkta besvärliga insekter;
vanligen utgjordes den förr af ett palmblad, af
lotusblad, säf (fig. 2), eller buffelsvansens yfviga
spets. Långt tillbaka i forntiden var solfjädern i
bruk hos assyrier, babylonier, meder och perser,
eg. för furstarnas räkning, hvilka höllo sig med
förnäma solfjädersbärare. Så var ock förhållandet
i Forn-Egypten, där solfjädern (fig. 1), sinnebild
af ro och upphöjdhet, var ett monarkemblem, liksom
äfven senare i Mexico före eröfringen (fig. 3). Hos
grekinnorna före-
26 b. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
