Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solfjäder - Solfjäderknippe - Solfjädersbåge - Solfjädersgran - Solfjädershvalf - Solfjäderspalm - Solfläckar - Solförmörkelse - Solgat - Solgen - Solger, Karl Wilhelm Ferdinand - Solglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommo solfjädrar i 5:e årh. f. Kr. och voro ej
sällan där liksom hos etruskerna sammansatta af
påfågelsfjädrar (fig. 4). Antikens romarinnor fingo
med tiden mycken smak för denna lyxartikel. I den
äldre kristna kyrkan handhades solfjädrar af diakoner
för att vid nattvarden bortvifta flugor från vinet
och hostian. Ännu i vår tid plägar påfven, vid de
tillfällen, då han föres i stor procession, omges
af solfjädersbärare med stora strutsfjäderbuskar
(se fig. i art. Sella gestatoria). Vid slutet af
medeltiden uppträdde solfjädern uti Italien och
Spanien, då i form af en liten fana (t. ex. väfd af
silke och guld samt spetskantad), som var rörligt
fäst vid sin staf, så att den kunde svänga rundt likt
en väderflöjel (fig. 5). På 1500-talet kom solfjädern
till Frankrike och vidare till flera länder, gärna i
form af en vippa strutsfjädrar (fig. 6). Mot slutet
af samma årh. infördes den veckade solfjädern
(tidigt exemplar däraf ses i fig. 7); denna, som
lär ha kommit till Kina från Japan (jfr fig. 10
och 13 å pl. III till art. Japan) och eftergjordes
i Europa, blef den alltsedan vedertagna formen:
ett antal kilformigt skurna spröt af ben eller
trä, till större delen öfverdragna med papper,
fint pergament, siden m. m. och vid smaländarna
löst nitade vid en axel, så att man kan efter behag
veckla ut och fälla ihop solfjädern, som utslagen
bildar ett cirkelsegment. Under Ludvig XIV och
än mera under rokokotiden vardt solfjädern ett
verkligt lyxföremål, den kvinnliga stassens största
konstverk. Spröten och ytterskifvorna (monteringen)
gjordes af elfenben, pärlemor, sköldpadd, guld o. d.,
och öfverdraget smyckades med handmålade blommor,
landskap, kineser, amoriner, nymfer, najader, herdar
och herdinnor (fig. 9). Konstslöjdidkare och ofta
äfven berömda målare nedlade blomman af sin konst
på solfjädern. Stundom förfärdigades den då liksom
senare enbart af genombrutet elfenben i läckra
mönster (fig. 10), efter kinesiska förebilder,
eller garnerades med svandun (jfr fig. 11) eller
de finaste spetsar. Damerna buro den gärna med en
kedja eller ett snöre fäst vid skärpet. Frankrike var
tongifvande inom tillverkningen; därnäst utmärkte
sig Spanien och Italien. Bruket var i allmänhet
inskränkt till de högre klasserna, utom i Spanien,
där äfven kvinnorna af de lägre folklagren bära
solfjäder med sig, t. o. m. i kyrkan. Också anses
spanjorskorna vara ojämförliga i sättet att behagfullt
"sköta" sin solfjäder, och hos de romanska folken har
utbildats ett erotiskt "solfjädersspråk", riktadt till
vare sig beundrare eller rivaler; tingesten är ju i
sig själf egnad att vara ett medel i koketteriets
tjänst. – Under nyklassicismen mot slutet af
1700-talet blef figurutsmyckningen mera heroisk i
stilen (jfr fig. 8). Från franska revolutionen kom
solfjädern nästan ur bruk för några årtionden framåt;
den vann åter insteg på 1830–50-talen, men dess
verkliga pånyttfödelse som alster af utsökt smak
vidtog först i slutet af 1850-talet och har sedan
fortgått: tillverkningen bildar ånyo en hufvudgren
inom galanterivaruindustrien. I Kina och Japan är
solfjädern ännu oumbärlig ledsagare åt kvinnor och
män. – Litt.:
Blondel, "Histoire des éventails" (1875),
Uzanne, "L’éventail" (1881),
L. Looström, "Solfjädrar" (i den af V. Silfversparre utg. "Med pensel och penna", 1885),
F. U. Wrangel, "En knippa solfjädrar" (1901), och
Wooliscroft Rhead, "History of the fan" (1909).
Solfjäderknippe, bot. Se Blomställning, sp. 765.
Solfjädersbåge, bygnk. Se Båge, sp. 799 med fig. 20.
Solfjädersgran, bot. Se Sciadopitys.
Solfjädershvalf, bygnk. Se Hvalf, sp. 1391.
Solfjäderspalm, bot., gemensamt namn på en mängd
palmer af grupperna Sabaleæ och Borasseæ, som ha
bladen delade i solfjäderlikt ställda, jämbreda
spetsade flikar, t. ex. Borassus flabelliformis (se
Borassus med fig.), Rapis flabelliformis. Corypha
umbraculifera (se Corypha med fig.) och den
i boningsrum ofta odlade Livistona chinensis.
O. T. S. (G. L–m.)
Solfläckar, astron. Se Solen, sp. 311, och Solvärmet, sp. 371.
Solförmörkelse, astron. Se Förmörkelser.
Solgat. Se Eski-Krim.
Solgen, insjö i nordöstra Småland, S. Vedbo härad,
Jönköpings län, har en längd af 13 km., en största
bredd af 5,5 km. och en areal af 26,2 kvkm.; höjden
öfver hafvet är 195 m. S. afrinner genom den från
Nömmen (219 m. ö. h., 14,8 kvkm.) och S. Vixen (5
kvkm.) kommande Skedeån, som utgör ett af Emmåns
största tillflöden. Parallell med och skild från
S. genom ett på sina ställen knappt 2 km. bredt
landbälte ligga Mycklaflon (209 m. ö. h., 12,6
kvkm.) och den sydligare Bellen (206 m. ö. h., 7
kvkm.), hvilkas aflopp längre ned, vid Järeda kyrka,
förenar sig med Emmån.
Solger, Karl Wilhelm Ferdinand, tysk filosof och
estetiker, f. 28 nov. 1780 i Schwedt i. Ukermark,
d. 20 okt. 1819 i Berlin, studerade för Schelling i
Jena och Fichte i Berlin samt blef sedermera professor
i Frankfurt a. d. Oder och flyttade därifrån till
Berlin. Utom en förträfflig öfversättning af Sofokles
(2 bd, 1808: flera uppl.) utgaf S.
Erwin. Vier gespräche über das schöne und die kunst (2 bd, 1815; ny uppl. 1907) och
Philosophische gespräche (1817).
Nachgelassene schriften und briefwechsel utgafs af Tieck och Fr. von Raumer (2 bd, 1826),
och en samling
Vorlesungen über die ästhetik utgafs af Heyse (1829).
S. stod som filosof mycket nära nyromantikerna, men
skilde sig från dem genom skärpan och konsekvensen
i sitt tänkande. Genom sitt framhållande af negationens
betydelse i fråga om världsförklaringen blef han en
föregångare till Hegel. Också i Norden var han känd,
och hans estetik har bland annat påverkat Runeberg.
Hans estetiska åsikter (jfr Estetik, sp. 942)
äro utförligt skildrade i G. Ljunggrens "Framställning
af de förnämsta estetiska systemerna" (1:a d. 2:a uppl. 1869).
(E. Wrgl.)
Solglas. 1. (Bländglas) Astron., ett färgadt
eller öfver hufvud mer eller mindre ljusabsorberande
glas, som anbringas på okularet till en astronomisk
kikare för att vid observationer på solen försvaga
det för ögat alltför starka solljuset. På större
kikare används för detta ändamål numera vanligen ett
helioskop eller helioskopiskt okular. Se Astronomiska
instrument, sp. 299. – 2. Fys. Se Brännglas.
1. B–d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
