Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 359-360 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solsona - Solspektrum - Solspel - Solstad - Solstaden - Solstads koppargrufva - Solstadström - Solsten - Solsting - Solstitialkoluren - Solstitier - Solstrand - Solstånd - Solståndskoluren - Solsystem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är omgifvet af ringmur med torn. Omkr. 2,000
inv. Biskopssäte. Vallfartsort.

Solspektrum, fys. Se Solen och Spektrum.

Solspel, jaktv. Se Tjädern.

Solstad, socken i Nordlands amt,
Norge. 92,67 kvkm. 773 inv. (1910).
K. V. H.

Solstaden. Se Heliopolis.

Solstads koppargrufva, vid stranden af den mellan
Västervik och Oskarshamn inträngande stora hafsviken
Gåsfjärden, Misterhults socken, har bearbetats
till ett djup af 300 m. Malmbrytning har egt rum
med säkerhet sedan 1600-talet och möjligen redan
ett par århundraden förut. Grufvan bearbetades
senast i större omfång 1864-76 och i mindre skala
1895-96. Under hela den tid, som den bearbetats,
har grufvan gett omkr. 80,000 ton kopparmalm med
en medelhalt af 5 proc. koppar. Grufvan har åter
bearbetats 1915-16 och arbetet skall åter bedrifvas
1917.
Svk.

Solstadström, lastageplats och ångbåtsstation i
Misterhults socken, Kalmar län, vid Marströmmens
utlopp i Gåsfjärden af Östersjön. Öster därom ligger
Solstads koppargrufva (se d. o.).

Solsten, miner. Se Fältspat, sp. 241.

Solsting, med. Se Insolation 2.

Solstitialkoluren, astron. Se Kolurer.

Solstitier (lat. solstitium, solstånd), astron.,
kallas de tidpunkter af året, då solen har sin största
och minsta middagshöjd, eller, annorlunda uttryckt,
när den befinner sig i endera af de båda punkter af
sin bana (ekliptikan), i hvilka dess deklination,
d. v. s. afstånd från ekvatorn åt n. eller s., är
störst (se Jorden, sp. 128). Den förra tidpunkten
inträffar 23 juni och kallas sommarsolstitiet
l. sommarsolståndet, den senare, vintersolstitiet
l. vintersolståndet, inträffar 21 dec. Dagens längd
är vid dessa tider resp. störst och minst. Äfven
de punkter af ekliptikan, där detta inträffar,
kallas solstitier l. solståndspunkter. Orsaken
till detta namn är den att, när solen befinner sig
i grannskapet af dessa punkter, dess deklination
ändrar sig mycket långsamt, så att middagshöjden
under flera dagar är nästan oföränderlig.
K. B. (B-d.)

Solstrand, badort vid inloppet till Samnangerfjorden
s. ö. om Bergen, S. Bergenhus amt, Norge. Förbindelse
med Bergen genom Nestun - Os-banan. - Se O. W. Fasting,
"S." (1905).
K. V. H.

Solstånd, Solståndspunkter, astron. Se Solstitier.

Solståndskoluren, astron. Se Kolurer.

Solsystem, astron., kallas sammanfattningen af solen
och alla de himlakroppar, som röra sig kring denna,
medföljande i dess bana genom världsrymden. Dit höra
först de i nära cirkulära banor löpande planeterna
och deras satelliter. Ang. dessa se Planeter,
Planetsystemet, Småplaneterna samt specialartiklar
om hvar och en af de stora planeterna. Afstånden
från planeterna till solen ordna sig nära efter
en af Titius och Bode uppställd lag. Bildar man
talserien 0, 3, 6, 12, 24 o. s. v., där hvarje tal,
utom de två första, erhålles genom fördubbling af det
näst föregående, och till hvart och ett af dessa tal
lägger 4, erhåller man ganska noggrant planeternas
afstånd i en skala, där jordens solafstånd är satt =
10, såsom synes af nedanstående tabell:

	Bodes tal	De verkliga afstånden
Merkurius ......	0 + 4 = 4	4
Venus ..........	3 + 4 = 7	7
Jorden .........	6 + 4 = 10	10
Mars ...........	12 + 4 = 16	15
Småplaneterna ..	24 + 4 = 28	15 till 53
Juppiter .......	48 + 4 = 52	52
Saturnus .......	96 + 4 = 100	95
Uranus .........	192 + 4 = 196	192
Neptunus .......	384 + 4 = 388	301

Endast Neptunus afviker, som man ser, i betydligare
mån från denna lag. - Utom planeterna och satelliterna
höra till solsystemet kometer, meteorer och
stjärnfallssvärmar, löpande i banor af betydlig
excentricitet (se Kometer och Stjärnfall).

Om solsystemet har en rörelse i rymden, måste detta
för oss yttra sig så, att stjärnorna åt det håll,
åt hvilket vi röra oss, skola synas aflägsna sig
från hvarandra, medan de stjärnor vi lämna bakom oss
skola synas närma sig till hvarandra. Det första
försök att på denna grund bestämma solsystemets
rörelseriktning gjordes af W. Herschel, och en
mängd senare undersökningar, grundade på ett stort
antal kända "egenrörelser" hos fixstjärnorna, har
bekräftat det herschelska resultatet, att solsystemet
rör sig i rymden hän mot en punkt i stjärnbilden
Herkules; dess rektascension är ungefär 280° och
dess deklination omkr. + 35°. Hastigheten i denna
rörelse kan bestämmas ur uppmätningen af stjärnornas
radialhastigheter enligt Dopplers princip (se d. o.);
den uppgår till i rundt tal 20 km. i sekunden.

Angående solsystemets byggnad ha under tidernas
lopp olika åsikter efterträdt hvarandra, af hvilka
den första af oss kända, af den Joniska skolan och
Thales 600 f. Kr. företrädda, uppfattade jorden
som en på hafvet flytande platt skifva och öfver
densamma himmelen som en stor kristallklocka
(senare kristallsfär) besatt med stjärnor. Det
första stora framsteget från denna råa föreställning
betecknas af Pythagoras’ (568-494 f. Kr.) skola,
som ansåg jorden sfärisk och sväfvande fritt i
rymden ("ty hvarför skulle den behöfva ett stöd"),
omgifven af en serie roterande kristallsfärer, af
hvilka den yttersta var besatt med fixstjärnorna,
medan hvar och en af de innanför denna befintliga
uppbar en af de likasom jorden som klotformiga
uppfattade rörliga himlakropparna månen, solen och
de 5 planeterna. Pythagorén Filolaos tillade,
för att bringa himlakropparnas antal till 10 (=
det heliga talet tetraktys, den stora fyran =1
+ 2 + 3 + 4), ännu en osynlig himlakropp, kallad
antichthon ("motjord"), hvilken efter all sannolikhet
förlades symmetriskt i förhållande till jorden på
andra sidan den i världens medelpunkt befintliga
urelden, Hestia, orsaken till planetsfärernas
rörelser, och kring hvilken han äfven tillade
jorden en rörelse för att förklara den skenbara
rotationen af fixstjärnssfären. Några af Filolaos’
efterföljare synas ha förlagt Hestia till jordens
medelpunkt och tillagt jorden en rotation kring
densamma. Det anses, att Platon (d. 347 f. Kr.) hyllat
en teori för planetsystemet, som var heliocentrisk
(d. v. s. betraktar solen som medelpunkt), och
säkert är,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>