Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Somorrostro - somosierra - Somov, Konstantin - somovit - Son - Son, Joris van - Sonanter - Sonat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Somorrostro [såmårå’strå], by i spanska prov. Vizcaya,
19 km. n. v. om Bilbao, ryktbar genom sina ofantliga
tillgångar på järnmalm (järnoxidhydrat) i berget Triano,
som består af nästan idel järnmalm (omkr. 40 proc.).
(J. F. N.)
Somosierra [såmå-], spansk by i Nya Kastilien,
prov. Madrid, 75 km. n. om Madrid, vid ett öfver
Sierra de Guadarrama ledande pass, hvilket efter
en häftig strid 30 nov. 1808 af fransmännen under
kejsar Napoleon fråntogs spanjorerna under don
Benito San-Juan, därigenom lämnande Napoleon
vägen öppen till Madrid, där han intågade 4 dec.
(J. F. N.)
Somov [så’måff], Konstantin, rysk målare, f. 1869 i
Petersburg, studerade vid Petersburgs akademi 1888–95,
för Repin 1894–96, vistades 1897–99 i Paris, gjorde
sig 1898 känd i Tyskland, där han sedan flera gånger
utställt, som en högeligen originell och idérik
konstnär. Hans område är dels rokokoscener med
dockaktiga figurer inplacerade i klippta trädgårdars
upplinjerade grönska, människorna lika förkonstlade
som naturen, dels typer af 1830-talets sentimentala
och spetsborgerliga människosläkte, drömmande i en
romantisk, elegisk natur. Man nämner ofta S. i samband
med tysken Th. Th. Heine och engelsmannen Beardsley;
hans hvassa ironi och karikeringslust är släkt med
den förres, och hans sinne för dekorativt linjespel
och för konstfullt raffinemang har beröringspunkter
med den senare. Han är blaserad och hypermodern,
men har på samma gång en ursprunglighet af alldeles
egen art, en rent personlig fantasi och ett lika
personligt stilsinne. Bland hans rokokobilder märkas
Galant konversation, Arftanten, Migrän, Budbäraren,
bland öfriga kompositioner De båda sentimentala,
Par i det fria, Kavalkad, Paviljongen, Kärleksö, Dam
i blått (m. fl. i Tretjakovs galleri i Moskva), Dam
och pierrot, Dam och harlekin (i flera varianter),
Nyårsnatt, Hvit natt, sagobilden Ludmila i den
förtrollade parken, Trolleri, kraftfullt hållna,
stiliserade landskap, äfven moderna belysningsstudier
(I friluftsrestaurangen). Han målar gärna i akvarell
och pastell (Regnbågen, i Helsingfors’ galleri),
har illustrerat bl. a. Pusjkin, tecknar vinjetter,
affischer och konstindustriella föremål och har
modellerat små läckra grupper (Kärlekspar, Dam med
mask m. fl. i porslin). Ej minst betydande är S. som
porträttmålare. Hans skarpa karakteriseringskonst
och hans pikanteri i sättet att presentera sin
modell kommer äfven på detta område förträffligt
till sin rätt, likaså hans koloristiska förmåga.
G–g N.
Somovit (Samovit), Donauhamn och betydande
handelsplats i Bulgarien ofvanför Nikopoli, vid
Vids utlopp i Donau och vid järnvägen från Plevna.
J. F. N.
Son [swn], fordom och ännu ibland Soon,
lastageplats vid mynningen af den lilla Hölen-elv
mellan Moss och Hvidsten ö. om Kristianiafjorden,
Akershus amt, Norge. Omkr. 1,000 inv. (1917; 604 år
1910). Befolkningen är till större delen fiskare,
sjömän och numera industriarbetare; om sommaren
många badgäster.
K. V. H.
Son (isl. Són) nord. myt., ett af de tre kärl, i
hvilka skaldemjödet förvarades. Jfr Bodn, Gunnlod och Odrörer.
Son, Joris van, flamsk stillebensmålare,
f. 1623 i Antwerpen, d. där 1667, målade
företrädesvis fruktstycken och s. k. frukoststycken,
d. v. s. allehanda finare matvaror, humrar, ostron,
viner o. s. v., grupperade på en bordsskifva. Utmärkta
taflor af honom finnas i Schleissheims galleri, i
museerna i Madrid, Gotha och Köpenhamn samt i svenska
privatsamlingar. En mindre tafla af hans hand, Frukter
och kokta kräftor, finnes i Stockholms Nationalmuseum.
O. G–g.
Sonanter, språkv. Se Språkljud.
Jfr Konsonant, sp. 821–822, och Språktakt.
Sonat (it. sonata), mus., "klangstycke", betecknade
urspr. instrumentalstycke i allmänhet, i motsats till
cantata, "sångstycke". I nyare mening däremot är sonat
en bestämd, klassisk art af cyklisk instrumentalmusik,
närmast afsedd för ett soloinstrument, men äfven
utsträckt till duor och som formprincip bestämmande
för trior, kvartetter, kvintetter, symfonier
o. s. v. Satserna äro vanligen 3–4, stundom med en
kortare introduktion. Första satsen, i regel ett
allegro, är den för sonaten karakteristiska, hvarför
den ock företrädesvis fått namnet "sonatform". Denna
form består af tre hufvuddelar: i den första exponeras
temata, vanl. ett mera energiskt "hufvudtema"
och ett mera vekt "sångtema" (dominanttonarten,
i dur; parallelltonarten, i moll); i den andra
"genomföras" de, d. ä. underkastas en motivisk,
harmonisk eller kontrapunktisk bearbetning; i den
tredje upprepas första delen, med modifikationer till
förmån för hufvudtonarten, hvarpå ofta en "coda"
afslutar satsen. Andra satsen går, i motsats till
den första, vanligen i långsamt tempo; dess form är
antingen den nyss beskrifna eller ock den af visa,
rondo eller tema med variationer. Tredje satsen
(som dock kan saknas) är vanligen menuett eller
scherzo med tillhörande trio, och sista satsen
i finalen har hastigt tempo samt formen antingen
af första satsen eller ock af rondo, variationer,
fuga eller friare sammansättningar. – Den förste
tonsättare, som använde namnet sonat, var Andrea
Gabrieli, hvars 1586 utgifna sonater dock nu äro
förlorade. Af hans brorson, Giovanni Gabrieli, äro
däremot flera i behåll. Dessa äro satta för flera
instrument och spelades som inledning (= "sinfonia")
till kyrkliga kantater. På 1600-talet indelade
man sonaterna i "sonata da chiesa" (kyrkosonat)
och "sonata da camera" (kammarsonat); den förra,
vanligen skrifven för 2 violiner med basso continuo,
bestod af långsamma satser, blandade med fugerade,
den senare utgjordes af idealiserade dansmelodier och
skilde sig icke väsentligen från sviten. Bägge arterna
sammansmälte småningom, och "sonatformen" började
utveckla sig i inlednings- och mellanspel till sviten
och operan. Sonater skrefvos i slutet af 1600-talet
för violin (Corelli, Biber) eller klaver (Kuhnau). Hos
Kuhnau börjar sonaten antaga den sedermera häfdvunna
formen, men först hos Domenico Scarlatti finner man
typen för den karakteristiska första satsen mera
utpräglad. Violinsonater med utarbetad klaversats
till skrefvos först af Seb. Bach. Äfven orgel-, flöjt-
och violoncellsonater komponerades. Från 1700-talets
midt blef sonaten den viktigaste formprincipen för
högre instru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
