Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 615-616 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spegel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

615

Spegel

616

medelst ett plan genom hufvudaxeln kallas ett
hufvudsnitt (meridiansnitt l. principalsnitt}. Om
strålar, som utgå från en mycket aflägsen lysande
punkt, t. ex. en stjärna, en punkt på solen, och som
därför äro att anse för parallella, falla på en konkav
spegel parallellt med dess hufvudaxel, så sammanträffa
de efter reflexionen i spegelns brännpunkt l. fokus,
f, belägen på halfva afståndet, af, från spegeln till
den sfäriska ytans medelpunkt, c (se fig. 3). Träffas
däremot en konvex spegel af parallella ljusstrålar i
hufvudaxelns, ac, riktning (se fig. 4), så spridas
de efter reflexionen, såsom om de utgått från den
virtuella eller skenbara brännpunkten, f, belägen på
halfva afståndet mellan spegelns medelpunkt c och dess
yta. Brännvidden, som är reell (positiv brännvidd) vid
den konkava spegeln, men virtuell (negativ brännvidd)
vid den konvexa, representeras af linjen af i de båda
figurerna. Ligger den lysande punkten på ändligt
afstånd framför spegeln, så uppkommer antingen en
verklig l. reell bild af denna, då strålarna efter
reflexionen åter träffa tillsammans framför spegeln,
eller en skenbild, geometrisk bild l. virtuell bild,
då de efter reflexionen bli divergerande och skenbart
utgå från en bakom spegeln liggande punkt. Genom
följande enkla konstruktion kan man bestämma
bildpunktens läge. Från den lysande punkten
p dragas två strålar till den konkava
spegeln (se fig. 5), den ena, pn, genom


Fig. 5

spegelns medelpunkt, c, den andra, pm,
parallellt med hufvudaxeln. Den förra reflekteras tillbaka
i sin egen riktning, np, den senare passerar
efter reflexionen spegelns fokus, f De reflekterade
strålarna träffas därför i q, som är bildpunkten
till p. Är spegeln konvex (se fig. 6), blir
konstruktionen endast därutinnan olika, att strålen
pm reflekteras i riktningen mr, liksom om den utgått
från den virtuella brännpunkten f. Således träffas
väl icke de reflekterade strålarna mr


Fig. 6.

och np, men förlängda bakom spegeln skära de hvarandra
i punkten q, som är p-s virtuella bildpunkt. - Från
hvarje punkt af ett lysande eller belyst föremål utgå
ljusstrålar i alla riktningar. När dessa träffa en
spegel, uppkommer antingen en reell eller en virtuell
bild af hvarje punkt på föremålet. Dessa bilder falla
bredvid hvarandra i rymden och formera på detta sätt
en med föremålet likformig spegelbild. Genom att
utföra konstruktionen för särskilda lägen och afstånd
mellan det lysande föremålet och spegeln finner man,
att en konkav spegel ger reella, omvända bilder, när
föremålet ligger utanför brännpunkten, att dessa
bli förstorade, när föremålet ligger innanför,
och förminskade, när detta ligger utanför spegelns
medelpunkt. Ett föremål däremot, som ligger innanför
brännpunkten till en konkav spegel, afbildas
virtuellt, upprätt och förstoradt. I en konvex
spegel äro bilderna alltid virtuella, upprätta och
förminskade. Mellan sfäriska speglar och linser är en
fullständig öfverensstämmelse rådande på det sätt,
att en konkav spegel har samma optiska verkan som
en konvergerande lins, hvaremot en konvex spegel har
samma egenskaper som en divergerande lins. Den hos de
sfäriska linserna förekommande ofullkomlighet, som
benämnes "sfäriska aberrationen", finnes äfven hos
speglarna. I det föregående ha endast s. k. centrala
strålar, d. v. s. strålar, som gå nära intill spegelns
hufvudaxel, tagits i betraktande. Om man däremot
undersöker, huru strålar, som träffa den sfäriska
spegelytan på större och på olika afstånd från
hufvudaxeln, reflekteras, finner man, att strålar,
som utgå från en punkt, efter reflexionen icke skära
hvarandra i en enda punkt, d. v. s. att sålunda i
detta fall icke någon tydlig bild uppkommer. I fig. 7
visas en geometrisk konstruktion af skärningspunkterna
vid de reflekterade strå-


Fig. 7.

larna, när det infallande ljuset kommer från en
oändligt långt bort belägen punkt (parallella strålar)
och infaller parallellt med hufvudaxeln. Endast de
centrala strålarna skära hvarandra i brännpunkten
(F); de andra strålarna ha icke någon gemensam
skärningspunkt, men skära hvarandra längs en linje,
den s. k. kaustikan. Genom att man ger spegeln
parabolisk (se d. o.) i st. f. sfärisk form, kan
den sfäriska aberrationen h. o. h. undvikas. i
hvilket fall alla strålar, som utgå från en punkt,
också skära hvarandra i en punkt. Däremot äro
naturligtvis de sfäriska speglarna fria från den
s k. kromatiska aberrationen (se Lins, sp. 724),
då de ju icke alls frambringa någon färgspridning. -
Den konkava sfäriska spegelns förnämsta användning
är som objektiv i de astronomiska instrument, hvilka
benämnas teleskop l. reflektorer (se Astronomiska
instrument, sp 290). Äfven den af Helmholtz uppfunna
ögonspegeln (se d. o.), med hvilken det inre af ett
öga kan undersökas, utgöres hufvudsakligen af en sådan
spegel. Om en stark lamplåga placeras i brännpunkten
till en konkav spegel, utgå de reflekterade strålarna
parallellt med hufvudaxeln. På denna egenskap

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>