Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spektrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
består, utgöras nämligen här af fina linjer, som
ligga tätt intill hvarandra, utan att öfverlagra
hvarandra. För framställning af spektra användas
vanligen särskildt konstruerade apparater
(se Spektroskopiska apparater). Om spektret
framställes genom ljusets brytning i en prisma,
säges det vara ett brytningsspektrum, och om det
framställes genom ljusets böjning vid ett gitter (se
Diffraktion), kallas det gitterspektum
1. böjningsspektrum. Sistnämnda spektra kallas också
till skillnad från brytningsspektra normalspektra. I
fig. 3 (se färgpl. III) visas två spektra af
solljus, det ena öfver det andra. Af dessa är det
öfre framställdt medelst en flintglasprisma och är
sålunda ett brytningsspektrum, det undre medelst ett
gitter och är sålunda ett normalspektrum. Vid det
förra är den blåa ändan mer utdragen och den röda
sammantryckt i förhållande till normalspektret. I
brytningsspektret bestämmas de olika färgernas
lägen genom de resp. strålarnas brytbarhet, som
är olika för olika slags prismor. I normalspektret
åter bestämmes färgernas läge endast af våglängden
(jfr Ljus) och icke af det ämne, hvaraf gittret är
förfärdigadt. Af stånden mellan färgerna äro därför
vid sistnämnda spektra alltid direkt proportionella
mot skillnaderna mellan de resp. färgernas
våglängder. Hela det numera bekanta spektralområdet
sträcker sig från vågor af omkr. 0,35 mm. till 0,0001
mm. Området från 0,0008 mm. till större våglängder
kallas ultraröda spektret, området mellan våglängden
0,00008 till 0,0004 mm. omfattar det synliga spektret,
och området från 0,0004 mm. till kortare våglängder
kallas ultravioletta spektret. Vid beskrifning af ett
spektrum anges i första rummet de enskilda linjernas
eller bandens våglängder eller, om dessa icke äro
tillräckligt skarpt begränsade, läget för den största
ljusintensiteten. Vid absorptionsspektra (se nedan)
beskrifver man ett spektrum enklast genom att ange
exstinktionskoefficienten (se Spektralanalys)
som funktion af våglängden. Jämte våglängden söker
man så mycket som möjligt ange bandens eller linjernas
ljusintensitet genom tal eller intensitetskurvor. Som
normalmått för våglängder används numera enligt
internationell öfverenskommelse våglängden hos den
röda kadmiumlinjen, som vid 760 mm. och 15° C. är
fastställd till 0,64384696 u. (u = 1 milliondels
m. = l mikron). Inom den synliga delen af spektret
används allmänt Ångströmska enheten, som är en
tiomilliondels mm. och som för att skiljas från andra
enheter betecknas med bokstafven Å. Nyss omnämnda
linje har sålunda i Ångströmska enheter våglängden l =
6438,4696 Å. För fastställande af de olika strålarnas
lägen i spektret användas förutom spektrometrar
(se Spektroskopiska apparater) alltefter den del af
spektret, som skall undersökas, olika hjälpmedel. I
det ultravioletta området använder man fotografering,
fotoelektriska metoder (se Fotoelektriska fenomen),
fluorescensfenomen och termoelement för att upptäcka
strålarna. Inom den synliga delen af spektret använder
man därjämte direkta okulära observationer. För
undersökning1 af det ultraröda spektret begagnar
man företrädesvis bolometern, radiometern och
termoelement (se dessa ord). För bestämning af
intensitetsfördelningen användas fotometrar
(se d. o.), radiometrar (se d. o.) eller
fotografiska metoder. - Kroppar af lägre temperatur
utsända uteslutande osynliga, s. k. värmestrålar
(se Värmestrålning); men om temperaturen ökas
tillräckligt, utsändas äfven synbara strålar. Vid
en temperatur af något öfver 400° utsändes ett
gråaktigt ljus, och då temperaturen stigit till
omkr. 520°, börjar kroppen utsända mörkrödt ljus
(rödglödgning). När temperaturen ytterligare
stegras, utsänder kroppen stiålar med allt kortare
våglängd, nämligen gult, grönt, blått och slutligen
violett. Alla de olikfärgade strålarna ge tillsammans
intrycket af hvitt ljus (jfr Färg, sp. 266), och rent
hvitt ljus börjar kroppen utsända vid omkr. 1500°. Om
temperaturen ytterligare stegras, framträda strålar
af ännu kortare våglängder, som icke äro direkt
förnimbara för ögat, de ultravioletta strålarna. Den
genom hög temperatur framkallade ljusstrålningen
kallas temperaturstrålning till skillnad från
strålningsfenomen, som framkallas på annat sätt,
t. ex. genom elektriska gnistor i geisslerska rör
(se d. o.). Åstadkommes med tillhjälp af ljus från en
glödande fast kropp ett spektrum, finner man, att det
är kontinuerligt, d. v. s. spektret innehåller alla
färger, och de olika iärgerna öfvergå omedelbart i
hvarandra utan något afbrott af mörka linjer eller
band. På samma sätt förhåller sig äfven en vätska,
om den kan upphettas till så hög temperatur,
att den utsänder ljus. I en gas- eller lamplåga
utsänder icke den glödande gasen, utan de i lågan
förekommande finfördelade kolpartiklarna ljuset,
och därför erhållas från sådana lågor kontinuerliga
spektra. Den färg, med hvilken en låga lyser,
beror hufvudsakligen på dess temperatur. Lågan hos
en fotogenlampa lyser med gulröd färg, emedan dess
temperatur är jämförelsevis låg, men genom en väl
reglerad lufttillförsel kan temperaturen höjas,
hvarigenom ett hvitare ljus erhålles. Kolspetsarna
vid en elektrisk båglampa utsända till följd af sin
höga temperatur ett rent hvitt ljus, hvars spektrum
sträcker sia: långt bortom den yttersta synbara
violetta ändan. Ett helt annat utseende har spektret
från en glödande gas. Ett sådant spektrum är i regel
diskontinuerligt, d. v. s. det består af lysande
linjer eller band på en mörk botten (se färgpl. I)
och kallas därför linje- eller bandspektrum. I många
fall kunna banden med tillhjälp af spektralapparater
med större dispersion upplösas i enkla linjer,
i andra fall däremot icke. En glödande gas utsänder
således icke alla ljussorter, utan endast strålar med
vissa våglängder, som i spektret ge upphof till linjer
eller band. De våglängder, som icke ingå i det ljus,
som gasen utsänder, motsvaras därför i spektret af
mörka områden. För att ett linje- eller bandspektrum
skall åstadkommas af en kropp, måste denna således
öfverföras i gasform och bringas att lysa; för detta
ändamål betjänar man sig af olika metoder, beroende på
den ifrågavarande kroppens beskaffenhet. Om kroppen
under vanliga förhållanden befinner sig i gasform,
inneslutes den i ett glasrör med insmälta elektroder,
ett s. k. Plückers rör (fig. 4). Röret är på midten
starkt förträngdt, och gasen i detsamma har ringa
tryck. Om elektriska gnistor få slå genom röret,
bringas gasen, särskildt i den förträngda delen,
att lysa. Många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
