Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spenatväxter - Spence-metall - Spencer - Spencer, Robert - Pencer, Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
Spence-metall-Spencer
650
nyzeeländsk spenat, hornspenat, en till fam. Aizoacece
hörande ört med tjocka blad, som lämnar en
synnerligen rik afkastning från juli, tills den
förstöres af frosten, flera chenopodiacéer, såsom
Chenopodium bonus Henricus (Blitum bonus Henricus),
Stolt Henrik, Atriplex hortense, trädgårdsmoll a,
mangold (se Beta) och rankspenat (se Hablitzia
tamnoides), portlak (se Portulacacese), glimspenat
(se Si l en e), syra och engelsk spenat (se Oxyria
och Kumex), tripmadam (se Sedum), brasiliansk spenat
(se T a l i n u m), Amarantus grcecizans och andra
arter af samma släkte (s. k. kinesisk spenat)
och kermesbärspenat af Phyto-/acca-arter. På
Java och i andra tropiska länder är nattskattan
(se S o l a n u m) en mycket omtyckt spenatväxt.
G- L-m.
Spence-metall, en metall-legering, som fram-ställes
genom sammansmältning af föreningar af järn, zink
och bly med svafvel och som utmärkes för stor
seghet och ringa värmeledningsförmåga. Färgen är
mörkgrå, eg. v. 3,5-3,: och smältpunkten ungefär
110-170°. Liksom vatten och vismut utvidgar
sig denna metall vid stelnandet och utfyller
därför skarpt alla formens fördjupningar. Den har
synnerligt stor motståndsförmåga mot inverkan af
syror, alkalier och atmosfärilier. I England har
legeringen fått stor användning vid förbindning
af gas- och vattenledningsrör samt som skyddsmedel
omkring de senare emot köldens inverkan. Den används
äfven fö*- förbindning af järn med sten eller
trä, för gjutformar, underlag till klichéer etc.
(Fmn.)
Spencer [spe’ns9], kommun (township) i
nordamerikanska staten Massachusetts. 88
kvkm. 6,740 inv. (1910). Bibliotek. Sko- och
yllevarufabriker. Minnesvård öfver den där födde
Elias Howe, symaskinens uppfinnare, samt hans båda
farbröder, likaledes uppfinnare.
Spencer [spe’ns9], engelsk adelssläkt
från Northamptonshire, där Althorp var dess
stamgods. Släktens anspråk på att härstamma från
den medeltida ätten Despenser (se d. o.) torde
vara grundlösa; äldste kände stamfadern var
den rike boskapsuppfödaren sir Eobert S.,
d. 1522. Peers-värdighet (baron S.) fick 1603
en annan sir R o-b e r t S., och dennes sonson,
Henry S., f. 1620, anhängare till lord Falkland,
upphöjdes 1643 till earl af Sunderland och stupade
s. å. vid Falklands sida för Karl I:s sak i slaget
vid New-bury. Hans hustru, Dorothy S., grefvinna
af Sunderland, f. 1617, d. 1684, var berömd för
sin skönhet, porträtterades flera gånger af van
Dyck och besjöngs under namnet "Sacharissa" af
skalden E. Waller; hon var syster till Algernon
Sidney (se Sidney 5). Hennes sonson, Charles S.,
3:e earl af Sunderland (se S. 2), var gift med en
dotter till hertigen af Marlborough, och denna
släktförbindelse gjorde, att hertigvärdigheten
af Marlborough, slottet Blenheim och andra gods,
sedan hertigens släkt utslocknat, öfvergingo till
dennes dotterson Charles S. (se S. 3), hvilken blef
3:e hertig af Marlborough. Dennes sonson, den 5:e
hertigen, antog 1817 släktnamnet Spencer-Churchill;
om dennes efterkommande se Ch ur chili 5-8. En sonson
till 3:e earlen af Sunderland, John S., upphöjdes 1765
till earl Spencer, hvilken titel sedan
dess burits af denna ättgrens hufvudman.
1. Robert S., 2:e earl af Sunderland, politiker,
f. 1640 i Paris, d. 28 sept. 1702 på Althorp,
användes af Karl II i viktiga diplomatiska uppdrag
på 1670-talet, blef 1679 statssekreterare,
motarbetade som sådan konungens broder Jakobs
tronföljd, afskedades 1681, men lyckades återfå
sitt ämbete 1683 och blef 1685 som lordpresident en
af de inflytelserikaste medlemmarna af Jakob II:s
råd. Samtidigt mottog han pension från Frankrike och
underhöll hemliga förbindelser med Vilhelm
af Oranien. Han of ver gick, för att stärka sin
ställning hos Jakob, 1687 till katolicismen,
men afskedades okt. 1688 för sitt dubbelspel.
Efter stats-hvälfningen s. å. kunde han af samma skäl
först 1691 återvända till England. Han blef nu
åter protestant och lyckades snart bli en af Vilhelm
III:s mest anlitade rådgifvare. Den allmänna
misstro, som den opålitlige ränkmakaren åsamkat sig,
nödgade honom att 1697 lämna statslifvet. Han
bär ansvaret för många bland de regeringsåtgärder
af Jakob II, som mest bidrogo att framkalla 1688
års revolution.
2. Charles S., 3:e earl af Sunderland, den
föregåendes son, politiker och bibliofil, f. 1674, d.
19 april 1722, blef 1695, då ännu bärande
titeln lord S., led. af underhuset, där han slöt
sig till whigpartiet. Hans giftermål 1699 med
Anne Churchill, dotter till hertigen af Marlborough,
hade ej ringa politisk betydelse, enär det väsentligt
bidrog att närma hertigen och i synnerhet hertiginnan
till whigs. S., som 1702 ärft faderns earltitel,
blef dec. 1706 statssekreterare och tillhörde
1708-10 den af fem whigledare bildade s.
k. junta, som en tid helt behärskade drottningen.
S. hade betydande andel i förföljelsen mot
doktor Sacheverell (se d. o. 2) och afskedades
juni 1710. Tidigt hade han knutit förbindelser
med kurfurst Georg af Hannover, men då denne
1714 som Georg I blef engelsk konung, svekos S:s
förhoppningar på en inflytelserik rådgifvarställning.
Först 1715 kom han in i kabinettet, och 1717
lyckades han undantränga sin rival Townshend från
dennes statsse-kreterarpost. Året därpå blef han
lordpresident och förste skattkammarlord. Från denna
sin ställning som faktisk premiärminister störtades
han 1721 af Walpole till följd af den harm det af
S. gynnade Söderhafskompaniets (se d. o.) finansiella
katastrof framkallade bland allmänheten. Sin lediga
tid använde han på samlandet af sällsynta böcker;
hans af samtiden mycket prisade bibliotek på Althorp
flyttades 1749 till Blenheim och såldes på 1880-talet
af dåv. hertigen af Marlborough. Som politiker var
S. intrigant, våldsam och högdragen.
3. Charles S., 5:e earl af Sunderland och 3:e
hertig af Marlborough, den föregåendes son, militär,
f. 22 nov. 1706, ärfde sin broders earlvärdighet
1729, blef 1733 hertig af Marlborough
efter sin moster Henrietta Churchills död och ärfde
1744 efter Sarah, hertiginna af Marlborough, slottet
Blenheim. Han stred som brigad-chef vid Dettingen
1743, blef 1745 generalmajor, ledde 1758 med klent
resultat en expedition mot de franska hamnarna S:t
Malö och Cherbourg samt sändes 1760 i spetsen för
förstärkningstrupper till Westfalen, där han kort
efter ankomsten afled i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
