Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spindelsteklar - Spindelur - spindelväfshinnan - Spindelört - Spindlar - spindler, Karl - Spindler, Fritz - Spinell - Spinello Aretino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
Spindelur-Spinello Aretino
728
sitstcklar. Familjen har många arter i varmare länder,
framför allt i Syd-Amerika, medan i vårt land blott
2 släkten förekomma, Mutilla och Myr-mosa, det förra
med 2 arter, det senare med blott 1. Mutilla utmärkes
genom brokigt färgade honor med teckningar af ljusare
färgade hårband eller fläckar på svart eller rödbrun
botten. M. euro-pcea (fig. 1), 12-18 mm., träffas
sällsynt i de sydligaste landskapen och är känd för
att lefva parasitiskt i humlebon, där dess larver
lefva på bekostnad af humlornas. Allmän på sandmarker
i landets södra hälft är däremot den 4-7 mm. långa
M. rufipes, som ses intränga i hvarjehanda slags i
dylika marker graf vande gaddsteklars bon, utan att
man dock har närmare kännedom om dess parasitiska
metod. Detsamma gäller äfven om den på dylika
marker likaledes allmänna Myrmosa melanocephala
(fig. 2), hvars 5-7 mm. långa hona är gleshårig,
gulbrun, med hufvudet och bakkroppslederna ofvan
svarta. - Stundom räknas till denna familj äfven
en märkvärdig liten stekel, Me-thoca ichneumonides
(fig. 3), hvars glatta, vinglösa honor i såväl den
smärta kroppsformen som i den brunröda färgen med
svart hufvud och bakkropp i hög grad likna något
slags myror. Dess längd är 5-8 mm. Trots sin ringa
storlek har denna stekel gjort till sin specialitet
att öfverväldiga de med fruktansvärda käkar utrustade
sandjägarlarverna, då de i mynningen af sitt i marken
graf da, lodräta fångströr (se S a n d j ä g a r f a m
i l j e n) lura på byte. Methoca spelar därvid själf
rollen af byte, bestiger sandjägarlarvens hufvud och
låter omsluta sig af hans käkar, men förlamar den
i samma ögonblick genom ett styng i halsen, lägger
sitt ägg vid roten af hans bakkropp samt begrafver
honom sedan i hans egen fångsthåla, där han i ännu
lefvande tillstånd fortares af stekelns larv. Arten
förekommer i vårt land åtminstone upp till Medelpad.
G- A-z.
Spindelur. Se U r.
Spindelväfshinnan, anat. Se Hjärnhinnor, sp. 848.
Spindelört, Thesium alpinum L., bot., en till
fam. Santalacece hörande liten ört med glatta stjälkar
och blad, som äro spiralställda, hela, mycket
smala och halftrinda. I stjälk- och grentopparna
sitta klasar af små grönhvita blommor. Blommornas
stödjeblad sitta till följd af förskjutning strax
under blomman på blomskaftet. Blomkalken är vanligen
4-klufven. Frukten är en rundad, gul nöt; fröet
saknar fröskal. Spindelörten träffas på torra backar
sällsynt i södra Sverige parasiterande på andra
växters rötter. O. T. S. (G. L-m.)
Spindlar, zool. Se Spindeldjur.
Spindler, Karl, tysk romanförfattare, f. 1796
i Breslau, ’d. 1855, var en tid skådespelare,
men egnade sig sedermera uteslutande åt litterär
verksamhet. S. grundlade sitt rykte med de af
en flödande berättartalang utmärkta historiska
skildringarna Der bastard (3 bd, 1826; 2:a uppl. 1829;
"Bastarden", 1833), Der jude (4 bd, 1827; 3:e
uppl. 1834; "Juden", s. å.) och Der jesuit (3 bd,
1829; "Jesuiten", 1833). S. skref dessutom flera
mindre betydande romaner och noveller. Hans Sämtliche
werke (1838-56) omfatta 95 bd; därjämte finnes ett
urval i 14 bd (1875-77). Se J. König, "S." (1908).
Spindler, Fritz, tysk pianist och tonsättare,
f. 1817 nära Lobenstein, d. 1905 nära Dresden, elev
af Schneider i Dessau, var från 1841 musiklärare i
Dresden. Han skref öfver 300 kompositioner, däribland
förnämligast salongsstycken, men äfven 2 symfonier,
en pianokonsert, kammarmusik m. m.
Spine’11, miner. Spinellgruppen omfattar en naturlig
isomorf mineralgrupp, näml. föreningar emellan
monoxider och seskvioxider af formeln RO . R2 03,
af hvilka de flesta äfven kristallisera reguljärt,
vanligen i oktaedrar med dessas kombinationer. Till
gruppen hör i främsta rummet s p i-n el l en, som
är ett magnesiumaluminat, hvars kristaller ofta
förekomma invuxna i eller omvuxna af, men sällan
formade till druser, äfven lösa, mest små, samt i
fragment och korn. Genomgångarna äro oktaedriska,
brottet mussligt. Hårdhet = 8,0. Eg. v. = 3,5-4,i. För
blåsrör och syror är den oföränderlig. Följande
varieteter finnas: a) Ädel sp i n e 11, MgO,Al203,
en ädelsten af första rang. Den skattas som sådan
näst efter rubin; den är sällan färglös, ofta
rosenröd, karminröd, konscho-nellröd, hyacint-
eller blodröd. De högröda kallas rubinspineller,
de blekröda b a l a i s r u-b i n e r, de blåaktigt
röda almandinspinel-1 e r och de gulröda r u b i
c e 11 e r. Den röda färgen lär bero på en halt af
kromoxid. De flesta spinellerna komma från Ceylon,
hvarest de hittas lösa i sanden tills, med pleonast,
safir, zirkon, granat o. s. v. b) Vanlig 1. h älf ädel
s p i-n e 11 har en del af talkjorden ersatt af 3 ä
4 proc. Fe, är gråblå, stundom med dragning i grönt
eller rödt samt förekommer i kornig kalksten vid Åker
i Södermanland, Löfberg i Dalarna samt i Nord-Amerika,
c) Den gröna, klara spinellen i kloritskiffer från
Slatoust innehåller jämte lerjord äfven järnoxid,
d) Pleonast (se d. o.), c e y l o-nit 1. järnspinell
är svart, innehåller utom MgO, A12 03 och FeO äfven
järnoxid och har mörkgrön, svartblå, mörkbrun till
svart färg och eg. v. = 3,63, förekommer på Ceylon,
Yesuvius och i Amerika samt i Sverige i Tunaberg,
vid Löfberg m. fl. st. e) Pikotit 1. k r o m s
p i n e 11, en svart, pleonasten närstående art,
som förekommer i Iherzolit, harzburgit och andra
ultrabasiska bergarter i Pyrenéerna, Transhimalaya
m. fl. st. (se Pikotit). Eg. v. = 4,08. Till
spinellgruppen räknas f. ö. zinkspinellen 1. g a h
n i t e n (se d. o.), manganspinellen 1. f r a n k
l i n i t e n (se d. o.), Jakobs i t en (se d. o.),
magnetisk järnmalm L magnetiten (se Järnmalmer,
sp. 408), hausmanniten (se d. o.), k rom i t en (se
K r o m j ä r n) och magnesioferriten (se d. o.).
Ant. Sj. (A. Ung.)
Spine’llo Aretino (d. v. s. från Arezzo), italiensk
målare, f. i Arezzo (osäkert när), d. 1410,
tillhörde Giottos skola och var verksam flerstädes i
Toscana. De freskomåiningar af honom, som finnas kvar,
visa honom som en temperamentsfull berättare, hans
kompositioner äro hållna i Giottos stil, men figurerna
äro uttrycksfullt gestikulerande och grimaserande. Det
bästa af hans bevarade verk är serien af 16 bilder
ur S. Benedikts historia (omkr. 1385) i S. Miniato
i Florens. F. ö. märkas fresker ur S. Efesus’ och
S. Potitus’ lefnad (omkr. 1391) i Campo santo i Pisa
och bilder från Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
