Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 769-770 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Splitshorn - Splitsknop - Splittertak - Splitterverkan - Splitved - Spljet - Splügen - Spodsbjerg - Spodumen - Spoelberch de Lovenjoul, Charles de - Spofsläktet - Spofsnäppan - Spofvipan - Spohr, Ludwig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Splitshorn, sjöv., en stor pryl, ibland oriktigt
kallad "splitsknop", urspr. förfärdigad af ett oxhorn,
hvilken används vid splitsning.

^{R. N.}*

Splitsknop, sjöv. Se Märlprim.

Splittertak, befästningsk., ett i en fältbefästning
anordnadt skyddsrum (se d. o.), hvars täckning
motstår endast granatsplitter och småkulor. I
skyttevärn utföras de på enklaste sätt af pålar och
bräder eller gärdsel, plank e. d. Äro de hindrande
för eldgifningen, måste de kunna lätt och hastigt
undankastas vid eldlinjens besättande; men man
kan också anordna dem så, att täckningens bakre
del bildar armbågsstödet. I förstärkta skyttevärn
och i fältverk göras splittertaken i allmänhet
omsorgsfullare. Jfr Granatskjul och Skyddsrum.

^{L. W:son M.}

Splitterverkan, artill., den verkan,
som en granat utöfvar genom kringslungade sprängstycken.
Jfr Luftkrevad och Nedslagseld, fig. 2.

^{G. af Wdt.}

Splitved (eng. splitwood, af split, klyfva), träv.
Se Firewood.

Spljet, stad. Se Spalato.

Splügen (it. Spluga), bergpass i schweiziska
kant. Graubünden mellan Tambohorn och Surettahorn,
hvilket förenar Hinterrhein- och Addadalarna,
alltså Bodensjön med Comosjön. 2,117 m. ö. h. Detta
pass, som begagnades till farled redan af romarna,
passerades 1800 af den franska reservarmén under
Macdonald, och 1818–22 byggdes där af Karl Donegani,
på österrikisk-lombardiska regeringens bekostnad,
en storartad postväg (Splügenstrasse), som med en
längd af 40 km. och en bredd af 4,5 m. förbinder byn
Splügen (1,475 m. ö. h.) med Chiavenna (317 m.) samt
är försedd med långa murade gallerier, hvilka erbjuda
den resande skydd mot snöstormar och laviner. Sedan
länge har det varit föreslaget, att en järnväg skall
byggas öfver detta pass.

(^{J. F. N.})

Spodsbjerg. 1. Udde med hög fyr på Själlands nordkust
vid inloppet till Isefjorden. – 2. Färjställe på
Langelands östkust med öfverfart till Lolland
och daglig ångbåtsförbindelse med Nakskov.

^{E. Ebg.}

Spodumen (af grek. spodo’s, aska), miner.,
ett monoklint, till pyroxengruppen hörande
litiumaluminiumsilikat af sammansättningen
Li₂ O, Al₂ O₃, 4 Si O₂ eller Li Al Si₂ O₆. Se Jadeit och Pyroxengruppen, sp. 675.

^{A. Hng.}

Spoelberch de Lovenjoul [spålbä’rʃ də låvãʃo’l],
Charles de, vikomt, belgisk litterär samlare,
bibliograf, f. 1836 i Bruxelles, d. 1907, hopbragte i
sitt hem i Bruxelles stora samlingar af manuskript,
originalupplagor, tidningsartiklar och annat,
som tjänade till upplysning om Th. Gautier, George
Sand, A. de Musset, Sainte-Beuve och framför allt
H. de Balzac, och ställde dessa till litteratur- och
personhistorikernas tjänst. Själf författade han ett
antal verk rörande dessa sina älsklingsförfattare
(bl. a. det af franska akad. belönta Histoire des
oeuvres d’H. de Balzac, 1879, 2:a uppl. 1886). Sina
samlingar testamenterade han till Franska institutet.

^{R–n B.}

Spofsläktet, Numenius, zool., tillhör
fam. Charadriidæ, ordn. Charadriiformes bland
fåglarna. Det skiljes lätt från närstående släkten
dels genom den långa, nedåt bågböjda näbben, som är mycket

längre än hufvudet, dels genom de medelst en bindhud
vid roten förenade framtårna, dels genom de spetsiga
vingarna. Benen äro höga; undre delen af underbenet
är naken. Honan är något större än hannen samt har
längre näbb och tarser. Medan ungarna äro i dundräkt,
är näbben alldeles rak. Spofvarna vistas om sommaren
parvis på sanka ängar och kärr, men sedan ungarna
blifvit flygvuxna, bege de sig till hafskusterna,
längs hvilka de flytta i spridda flockar till
södern. De äro vilda och skygga, flyga högt och
uthållande. Deras föda består af hvarjehanda mindre
djur. Sina fyra päronformiga ägg rufva de i en håla
på marken.

Småspof.

Två arter tillhöra Sveriges fauna. Den ena,
storspofven l. kovipan (N. arquatus), har lärkgrå
grundfärg och hufvudet ofvan svartaktigt med blekgråa
fjäderkanter samt är 70 cm. lång. Den förekommer
i norra Europa och Asien samt är i Sverige allmän
i de södra och mellersta delarna af landet. Den
andra arten, småspofven (N. phaeopus; se fig.),
skiljer sig från den förra dels genom ringare storlek
(kroppslängden är 52 cm.), dels genom förekomsten af
ett hvitgrått band längs hufvudets midt. I motsats
till storspofven bebor den under fortplantningstiden
företrädesvis de nordliga fjälltrakterna; i de
södra delarna af landet träffas den blott under
flyttningstiderna.

^L–e.

Spofsnäppan, zool. Se Strandvipsläktet.

Spofvipan, zool. Se Strandvipsläktet.

Spohr [spår], Ludwig, tysk tonsättare och
violinist, f. 5 april 1784 i Braunschweig, d. 22
okt. 1859 i Kassel, växte upp i ett musikaliskt
hem. Han fick lärare i musikens teori och violinspel,

blef 1799 anställd som kammarmusikus hos hertigen af
Braunschweig, som bekostade hans vidare utbildning,
och slutligen som elev anförtrodd åt violinisten
Franz Eck (af Mannheimskolan). S. tog ock starka
intryck af violinvirtuosen Rode (se denne). Som
virtuos och kompositör väckte S. vid sin första
konsertresa, 1804, stor sensation i Leipzig, och 1805
engagerades han som konsertmästare i Gotha. Han gifte
sig 1806 med den framstående

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>