Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 775-776 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spolformig - Spolia - Spolia opima - Spoliera - Spolmaskar - Spolpump - Spondé - Spondias - Spondylis - Spondylit - Spongada - Spongberg, Johan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppdrifna på midten och afsmalna mot ändarna.

^{E. Hgn.}

Spolia, lat., byte, betecknade hos romarna det byte,
som en krigare på slagfältet vann af en besegrad
fiende, nämligen hans rustning och vapen. Fältherrar
plägade uppsätta dessa byten i något tempel eller vid
egen husdörr. – Spolia opima kallades det vapenbyte,
som en romersk öfverbefälhafvare lyckades vinna i
personlig strid med den fientlige fältherren. Endast
tre fall, då detta inträffat, äro omtalade i
sagan och historien. Jfr Juppiter, sp. 296.

^{R. Tdh.}*

Spolia opima. Se Spolia.

Spoliera (lat. spoliare, af spolia, se d. o.),
plundra, utplundra, förstöra, förspilla. –
Spoliation l. spoliering, roffning, utplundring.

Spolmaskar, Ascaridæ, zool., familj, tillhörande
trådmaskarna (se Nematodes). Munnen är
vanligen omgifven af tre papiller ("läppar"), af
hvilka den ena är belägen på djurets rygg, de två
andra på dess buksida (se fig. 1 b, c). Hannen

Fig. 1. Ascaris lumbricoides, spolmask hos människan: a hannens bakre kroppsända med de två spicula (sp), b främre kroppsändans ryggsida och c dess buksida, d ägg. (Omkr. 300 ggr nat. storl.)

bär på bakre kroppsändan två kitinstafvar,
s. k. spicula (se fig. 1 a). Af hithörande maskar
må nämnas släktet Ascaris, utmärkt därigenom, att
matstrupen saknar bakre ansvällning, att spicula äro
lika långa samt att läpparna äro mycket stora; alla

Fig. 2. Ascaris lumbricoides. T. v. hanne, t. h. hona. (1/6 nat. storl.)

arter lefva parasitiskt. Hit hör den hos människan
förekommande A. lumbricoides (fig. 1 o. 2). Kroppen är
långsträckt spolformig, i friskt tillstånd röd- eller
grågul. Hannen, 15–25 cm. lång, har bakre kroppsändan
hakformigt böjd (fig. 1 a). Honan är betydligt större,
ända till 40 cm. lång, med kägellik, rak bakre
kroppsända. Äggen (fig. 1 d) äro ovala med tjockt,
genomskinligt skal och ägghvitehölje. Spolmasken
hör till människans allmännaste parasiter och är
sannolikt utbredd öfver hela den bebodda delen af
vår jord. Vanligast förekommer den hos barn, men kan
ock uppträda hos vuxna. I regel finnas
endast några få exemplar i tunntarmen,
men i vissa fall har man kunnat
iakttaga flera hundra maskar hos samma
individ. (Se vidare Masksjukdom,
sp. 1172.) Spolmasken är enormt fruktsam: en hona
beräknas kunna producera omkr. 64 mill. ägg. Strax
efter befruktningen afgå äggen med exkrementerna;
de utvecklas utan mellanvärd. I vatten eller fuktig
jord utvecklas embryonerna under loppet af 2–3
månader. Komma ägg, innehållande dylika

embryoner, in i människans tarmkanal, utbildas de där
till könsmogna djur. Om ett annat hithörande släkte,
Oxyuris, se Änger.

^L–e.

Spolpump. Se Pump, sp. 592.

Spondé (grek. spondei’os), metr., versfot, bestående
af två långa (resp. betonade) stafvelser (se Metrik,
sp. 310). På grund af de båda taktdelarnas fullkomliga
likformighet lämpar sig spondén icke att i oafbruten
följd bilda något själfständigt versmått. Däremot
inträder den ofta i daktyliska och anapestiska
verser i stället för en daktyl eller anapest (se
Anapest, Daktyl, Hexameter och Pentameter),
i hvilket fall spondén kan betraktas som uppkommen
genom sammandragning af daktylens eller anapestens
båda korta stafvelser. Äfven i trokaiska och jambiska
verser kunna spondéer under vissa förhållanden
inträda i st. f. trokéer eller jamber (se Troké
och Jamb). Den daktyliska och trokaiska spondén har
s. k. fallande rytm, d. v. s. iktus (se d. o.) på
den förra stafvelsen (_’_ _), i motsats mot den
anapestiska och jambiska, med iktus på den senare
stafvelsen (_ _’_). Jfr Dispondé.

^{A. M. A.}

Spondias L., bot., trädsläkte af
fam. Anacardiaceæ med 6. arter i Gamla och
Nya världens tropiker. Blommorna äro polygama,
små och talrika, ståndarna 8–10, pistillen ensam,
frukten stenfrukt. Bladen äro parbladiga. Frukterna,
mombinplommon, äro mycket välsmakande, hvarför
S. purpurea, S. dulcis m. fl. allmänt odlas i tropiska
länder som fruktträd. Dessa träd lämna äfven amraträ och amraharts.

^{G. L–m.}

Spondylis, zool. Se Långhorningar.

Spondylit (af grek. spo’ndylos, ryggkota), med.,
inflammation i ryggraden, kan uppkomma af skiftande
orsaker. I praktiken viktigast är den tuberkulösa
spondyliten, som är den vanligaste orsaken till
puckelbildning (se Puckel). Denna synnerligen
allvarliga och långvariga sjukdom begynner oftast
redan i barnaåren och yttrar sig med svaghet, smärtor
och stelhet i ryggen, sedermera genom utskjutande
kotor (börjande puckelbildning). Under sakkunnig,
men alltid långvarig behandling går sjukdomen i regel
tillbaka, i de flesta fall, om behandlingen börjat
nog tidigt, utan puckelbildning. Stor vikt ligger på,
att sjukdomen observeras så tidigt som möjligt. Därför
bör hvarje barn, som företer ofvan angifna tecken,
snarast möjligt komma till undersökning af läkare;
om detta försummas och tidig sakkunnig behandling
uteblir, kan sjukdomen få synnerligen allvarliga
följder (död, varbildningar, förlamningar). Andra
former af spondylit, oftast mindre farliga, uppkomma
efter olycksfall, efter reumatiska åkommor m. fl.

^{P. Hgld.}

Spongada, kokk., en italiensk art af vattenglass med
grädde och frukter. En särskild sort är spongada med
maraschinolikör; den består af fet grädde, ägghvita,
socker, maraschino, sockerlag med vanilj, som
arbetas i en glassdosa, till dess glassen ökats till
dubbelt af sin ursprungliga volym. En i tillagningen
besvärlig, men af många högt skattad anrättning.

Spongberg, Johan, klassisk filolog,
universitetslärare, f. 21 aug. 1800 i Stockholm,
d. 25 april 1888 i Uppsala, blef student där 1816,
promoverades till filos. doktor 1830 och förordnades
1833 till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>