Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språkrensning - Språkriktighet - Språkrot - Språkrör - Språkstam - Språktakt - Språkvetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jespersen (se hans "Sprogrögt" i "Tilskueren",
1902), och Ernst Möllers ("Per Sprogvilds") "Dansk
sprogavl" (1901), som är af mycket intresse. I
Norge har man sedan 1814 med ifver och hänförelse
arbetat på språkets förnorskning i olika afseenden
(se Norska språket, sp. 27). Den af
allmänna meningen uppburna och med utomordentlig
framgång ledda språkrensningen på Island är likväl
utan tvifvel den rörelse, som lyckats fullständigast
af alla på de skandinaviska språkens område. Den är
likväl så godt som okänd i Sverige.
Språkrensningen har ofta kallats purism (se
d. o.), hvilket äfven fått beteckna en öfverdrifven
språkrensning, en sådan, som vill utrota alla ord af
främmande ursprung. Detta är gifvetvis hvarken möjligt
eller önskvärdt. Många ord äro lånade för så länge
sedan och så införlifvade med det lånande språkets
ordskatt, att endast härledaren kan bestämma deras
utländska börd. Dessa kan man icke med fog hysa någon
afvoghet emot, lika litet som mot en mängd andra,
som ha riktat språket, där dettas egna hjälpkällor
intet haft att lämna. Många andra äro så fast rotade,
att deras utmönstring knappast kan förordas, ehuru
de på sin tid inlånats utan verkliga skäl. Det
är emellertid så, att de nyheter, som tillföras
språket, f. n. till ytterst ringa del härröra från
medveten språklig sträfvan, där insikt, smak eller
ändamålsenlighet gjort sig gällande. Den ögonblickliga
bekvämligheten har hos tidningsmän och författare
varit afgörande; tanklöst och okunnigt upptas ett
utländskt ord, mer eller mindre riktigt återgifvet,
kommer i svang och fäster sig. Vetenskaps- och
ämbetsmän bidraga i Sverige mycket till de utländska
ordens införsel. Häremot vilja språkrensarna
varna och vidtaga åtgärder. Tanklösa inlån
förrycka på flerfaldigt sätt ett språks kynne
och regler; genom att icke bruka språkets egna
bildningsmöjligheter, slöas och aftynar själfva
förmågan att nybilda. Praktiskt sociala skäl tala emot
mängden af lånord. De flesta af ett lands invånare
ha naturligtvis svårt att lätt och rätt begripa
eller riktigt nyttja dessa ofta i såväl stafning
som ljudform motsträfviga nyheter. Nationella skäl
gå i samma riktning och äro likaledes af en vikt,
som politiska förhållanden stundom stegra till
tvånget att söka i möjligaste mån hålla språket
enhetligt inhemskt. Filologiskt estetiskt har man
slutligen städse varit böjd för att motsätta sig
språkblandning, ett förhållande, hvari senare tiders
internationella sträfvanden knappast åstadkommit
någon djupare gående ändring. – Impurism är stark,
onödig uppblandning med främmande ord (se d. o.).
R-n B.
Språkriktighet, den egenskap hos en muntlig och
skriftlig framställning, att dess form eger
idiomatiskhet och grammatisk korrekthet (jfr
Språkfel). Det är oundvikligt, att meningarna
dela sig om, hvilketdera af dessa kraf skall ega
företrädet, i händelse de icke sammanfalla (jfr
Språkbruk). I en mängd, kanske flertalet, fall är det
den språkfilosofiska grunduppfattningen, som afgör
normen, efter hvilken man bestämmer riktigheten af
ett uttryckssätt. Under den moderna språkforskningens
hittillsvarande utveckling har det väsentligen varit
tre åskådningssätt, som i detta hänseende härskat.
Det första, som var filologiskt, uppställde som
språkideal uttryckssätt och ordförråd från något
förflutet skede, hvilket betraktades som det
klassiska, och var böjdt för att anse afvikelser
därifrån som oriktigheter, det andra, som var ensidigt
lingvistiskt, tog bruket, det allmänna talspråket,
till utgångspunkt och var böjdt för att betrakta
dess former och uttryckssätt som den norm, hvilken
grammatiken egde att registrera. Det tredje sökte i
ändamålsenligheten ("bäst är den språkform, som med
nödig tydlighet förenar största möjliga enkelhet")
språkriktighetens grundprincip (jfr A. Noreen,
"Om språkriktighet" i "Spridda studier", I, 2:a
uppl. 1912, och där anförd litteratur; No-reen
kritiserar strängt de båda förstnämnda åsikterna
och sluter sig ifrigt till den tredje). Bland de
många, delvis ytterst svårlösta spörsmål, som höra
hit och som afgöras olika, beroende på den olika
principiella ståndpunkten, kunna nämnas: förhållandet
mellan tal- och skriftspråk som normgifvande,
dialekters och individualspiåks betydelse
och ställning som källor för språkförnyelse,
nationella syftens kraf på inflytande öfver
språkutvecklingen, språkundervisningens mål,
önskvärdheten af anslutning till frändespråk och mer
eller mindre allmänt mellanfolkliga uttrycksvanor
och ordförråd, uppskattningen af stilarternas
värde och den konstnärliga framställningens
rätt till själfständighet från normalstilen. -
För de enklaste krafven på språkriktighet lämnas
redogörelse i språklärorna och ordböckerna, för
de högre finner man upplysningar i stilistiken.
R-n B.
Språkrot. Se Rot, språkv.
Språkrör. Se Talrör.
Språkstam, den största enhet, under hvilken man
lyckats sammanföra flera språk, som förete likheter,
hvilka tyda på gemensamt ursprung. Se vidare Språk,
sp. 814.
Språktakt l. Takt kallas den språkljudskvantitet
(fonem, se d. o.), som sträcker sig från och
med ett intensitetsmaximum (den s. k. hufvudtonen,
se Accent I, 3) intill ett annat dylikt (eller en
paus). En (språk)takt kan således icke uppvisa mer än
ett intensitetsmaximum, men däremot kan den alltför
väl förete flera intensitetsminima. Ett fonem,
som ligger mellan två intensitetsminima, kallas
tryckstafvelse, och dennas sonoritetsmaximum
(d. v. s. hörbaraste ljud) kallas själfIjud
(sonant), under det att alla dess öfriga ljud
kallas med ljud (konsonanter). I svenskan kan en
(språk)takt vara ända till 15-stafvig (eller mera),
t. ex. o! (1-stafvig), hederligare (5-stafvig),
öfverhofstallmästareämbetet (10-stafvig),
arbetareförsäkringskommittéutlåtandena
(15-stafvigt). Det fonem, som ligger mellan en paus
och ett intensitetsmaximum, kallas upptakt. Denna
kan i svenskan vara ända till 6-stafvig (eller mera),
t. ex. lekamen (1-stafvig), universitet (4-stafvig),
individualitet (6-stafvig). Se vidare Ad. Noreen,
"Vårt språk", I, 364, och II, 142 ff., 304 ff.
Ad. N-n.
Språkvetenskap (det stundom använda språkforskning bör
få afse idkandet af språkvetenskap) l. Lingvistik,
vetenskapen om (tal)språket såsom sådant, är noga
att skilja från litteraturvetenskap l. filologi
(se d. o.), som redogör för den andliga kultur,
som i ett språk vunnit uttryck. Utom filologien har
lingvistiken till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
