Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbehållen rätt; Per Brahe och M. G. De la Gardie
tillerkändes dock särskild befogenhet att inom sina
grefskap anlägga städer. I samband med privilegierna
för en ny stad fick staden också vanligen till sin
fortkomst af regeringen sig tilldelad donationsjord
(se d. o.) till större eller mindre omfång. Och genom
k. försäkran 23 febr. 1789 tillförsäkrades städerna
att orubbade få behålla dessa donationer. Visserligen
har numera städernas särskilda rättsordning i mycket
inskränkts (jfr Landsrätt), deras företrädesrätt till
näringsdrift till största delen af skaffats genom
näringsfrihetens genomförande (se Näringsfrihet)
och deras borgares särskilda politiska betydelse som
riksstånd bortfallit genom ståndsrepresentationens
upphäfvande (1865). Men städerna skilja sig dock
fortfarande i viktiga afseenden från landsbygden. De
ha egna förvaltningsorgan, magistrater, egen
jurisdiktion, då de icke undantagsvis lyda under
landsrätt, de utgöra egna kommunala samfund,
för hvilka särskild lagstiftning gäller (se
Kommun, sp. 648 ff.), de bilda ock valkretsar för
utseende af landstingsmän (se Landsting,
sp. 1057); för deras byggnads-, brand-, sundhets- och
ordningsväsen gälla i allmänhet särskilda bestämmelser
i de s. k. stadsstadgarna (jfr Byggnadsordning,
Brandordning och Stadsplan), likasom ock i viss mån
för deras handels- och näringsförhållanden. Städerna
äro också pliktiga att själfva bekosta sin särskilda
jurisdiktion och administration med därtill hörande
polisväsen. Hvad som skiljer stad ifrån land och ifrån
andra från landsbygden utbrutna kommunala enheter,
köpingar och municipalsamhällen, är dess kommunala
själfständighet. Landskommunerna, till hvilka i detta
liksom i organisatoriskt afseende äfven köpingar
och municipalsamhällen räknas, utgöra visserligen
hvar för sig fristående enheter, men bero tillika
med nödvändighet af hvarandra på det sätt, att deras
inbyggare, hvilka i principiell motsats till hvad som
gäller för stadsinvånarna, äro för sitt dagliga lifs
behof hänvisade uteslutande till sig själfva, utan
att härför kunna påräkna några kommunala anstalter,
å andra sidan ega, med afseende å kommunala intressen,
inbördes gemenskap ej blott med den särskilda enhet,
till hvilken de närmast höra, utan ock med angränsande
landsbygd utanför denna, t. ex. med hänsyn till
vägbyggnad och vägunderhåll, hvarvid nya enheter
uppstå (härad, väghållningsdistrikt). Staden åter är
principiellt en sluten kommunal enhet, afsedd att
själf kunna tillgodose sina inbyggares alla kommunala
behof utan annan kommuns medverkan. Detta utesluter
emellertid icke, att genom positiv lagstiftning
vissa städer kunna tvingas till kommunal samverkan
med omgifvande landsbygd för vissa dem gemensamt
ålagda själfförvaltningsuppgifter, såsom fallet är
enligt gällande landstingsförordning, hvarvid dock
ingen ny kommunal enhet bildas, utan blott ett för
ifrågavarande stads- och landskommuner samfälldt
organ (landstinget). Stadens egenskap af sluten
kommunal enhet visar sig äfven däri, att hvarje stad
kan, såsom städernas historia, särskildt i fråga
om de s. k. enskilda riksdagsbesvären och deras
behandling, utvisar, med samtycke af K. M:t tämligen
fritt reglera sitt förhållande till stadsinvånarna,
om än hvad beskattningen angår, genom
ändringen 1865–66 i R. F. § 57, numera
rikslagstiftning härom erfordras. – Bland städerna
särskiljas fortfarande stapelstäder och uppstäder. I
äldre tider åtnjöto de förra uteslutande rätt att
idka handel med utlandet, men numera ha de endast
det företrädet, att fartyg, som till större eller
mindre del äro lastade med tullpliktiga varor,
äro skyldiga att i sådan stad inklarera och
lossa lasten. Stapelstäderna, som vanligen äfven
åtnjuta nederlagsrätt och tolag, äro förbundna att
åt tullförvaltningen å stället upplåta tjänliga
hus och lägenheter samt att hålla sjömanshus (se
Nederlag, Sjömanshus och Tolag). Stapelstadsrätt
meddelas af K. M:t. För städerna ha också gällt
bestämd klassifikation och nummerordning (de voro
indelade i öfverklass och fem klasser), som hade
betydelse ej blott för deras rangordning, utan
äfven för tillämpningen af vissa stadganden såväl i
riksdagsordningen som i bevillningsförordningen. Den
första dylika rangordningen för städerna gafs
1647, och den senaste klassifikationen skedde
genom k. resol. 11 april 1853. Numera är denna
klassindelning betydelselös. Däremot kan, med fäst
afseende på städernas olika rättsliga ställning,
numera skiljas mellan dels städer med och städer
utan egen jurisdiktion, hvarvid de senare, som
f. n. (1917) utgöra 12, sakna egen rådhusrätt och
lyda under vederbörande häradsrätt, dels städer under
och städer utom landsting, hvarvid i de senare,
som s. å. utgjorde 5 (Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping och Gäfle), stadsfullmäktige utöfva
landstingets funktioner, dels städer under och
städer utom län, hvarvid de senare, hvilka dock
utgöras af allenast en stad, Stockholm, ehuru det
ifrågasatts att dit öfverföra äfven Göteborg, ha egen
öfverståthållare i st. f. länets landshöfding, dels
slutligen större städer och mindre städer) hvarvid
gränsen är dragen vid 3,000 inv., i det att i stad
med högre invånarantal stadsfullmäktige måste finnas,
men i annan stad dessa kunna ersättas af allmänna
rådstugan. – Sveriges städer, som vid slutet af
medeltiden voro 41, vid midten af 1600-talet 60
och efter de sydsvenska landskapens förvärfvande
1664 uppgingo till 81, utgjorde i jan. 1917 ett
antal af 103, hvarvid dock 2 (Skanör och Falsterbo)
äro förenade under gemensam styrelse. – Om Svenska
stadsförbundet se d. o.
Litt.: K. T. Odhner, "Bidrag till svenska
stadsförfattningens historia" (1861), "Svenska
stadsförbundets tidskrift" (1909 ff.), R. Malmgren,
"Stadsbildningen från rättslig synpunkt"
(1910), Y. Larsson, "Kommunalförvaltningens
organisation. Inkorporeringsproblemet" (1913), det
på P. A. Norstedt & söners förlag utgifna verket
"Sveriges städer" (under utg.; beräknadt till 18
bd), "Svenska teknologföreningens afdelning för
husbyggnadskonst", "Gamla svenska städer. Gator
och gränder. Hus och gårdar" (5 hftn, 1911–16).
K. H. B.* (Rld.)
Stad [sta], hanseatisk form Stadt l. Stat,
fno. Stað, den i Norskhavet (den närmast norska
kusten utanför Bergenhus och Romsdals amt liggande
delen af Atlantiska hafvet) framspringande udden af
den långsträckta halfön Stadlandet på gränsen mellan
N. Bergenhus och Romsdals amt, Norge. Utanför S. finns
ingen skärgård. Också är orten känd och fruktad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
