Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stadsplan - Stadspost
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller större och försetts med beskrifning, skall
först i föreskrifven ordning göras kunnigt och
för granskning allmänt tillgängligt, hvarefter
detsamma jämte inkomna anmärkningar och nämndens
yttrande öfver dessa lämnas till stadsfullmäktige
eller motsvarande myndighet för godkännande. Blir
förslaget härvid antaget, skall detsamma underställas
K. M:ts pröfning och fastställelse; vissa smärre
jämkningar i fastställd stadsplan kunna dock
utan underställning hos K. M:t af länsstyrelsen
godkännas. Byggnadskvarterens indelning i tomter
sker däremot genom beslut af byggnadsnämnden
och fastställelse genom länsstyrelsen, såvida ej
stadsplanen själf i undantagsfall är till större
eller mindre del grundad på viss tomtindelning. Om
principerna för stadsplans uppgörande finnas särskilda
föreskrifter i byggnadsstadgan för rikets städer
af 8 maj 1874, kap. 2, under det att reglerna
för stadsplanebeslutens åvägabringande finnas i
stadsplanelagen af 31 aug. 1907 och en särskild
k. kung. af s. d. Tillämpningen af principerna
åter kan växla, och härvid blir i praxis den
uppfattning, som hos Öfverintendentsämbetet gör
sig gällande, gemenligen afgörande; bestämmande
för denna uppfattning åter är stadsplane- eller
stadsanläggningskonstens egen utveckling i olika
tider.
Öfver de svenska städerna finnas i allmänhet sedan
äldre tider åtskilliga plankartor, ofta benämnda
"planta", men ej alla dessa ha blifvit vederbörligen
fastställda eller eljest officiellt erkända eller fått
sig tillagda vitsord i fråga om rättsliga förhållanden
m. m.
Efter byggnadsstadgans tillkomst upprättades för de
flesta svenska städer på 1870–80-talen stadsplaner
efter mönster af normalstadsplaner, som hämtats
från Finland. Dessa upptogo ett i allmänhet strängt
rektangulärt nät af breda gator och esplanader med
en eller annan kvartersruta utlagd till torg eller
plantering. De sökte särskildt tillfredsställa
behofvet af ljus och luft, d. v. s. de hygieniska
krafven, och lades vanligen, utan hänsyn till
terrängen, öfver stadens gamla gatunät, ofta oberoende
af detsamma, så att i många fall af hela staden endast
kanske kyrkan och rådhuset kunde behållas, om den
nya planen skulle genomföras. De voro visserligen af
K. M:t fastställda, men i allmänhet tillämpades de
endast efter stora eldsvådor och andra undantagsfall
samt vid stadens utvidgning och ha därför till stor
del stannat på papperet. I slutet af 1800-talet
framträngde till Sverige de nya från Österrike
genom Camillo Sittes (se denne) väckande bok "Der
städtebau nach seinen künstlerischen grundsätzen"
(1889) härstammande och i Tyskland systematiskt
utarbetade stadsplaneidéerna, hvilka afsågo ett
grundligare studium af de olika hänsyn, som böra
tagas vid uppgörande af stadsplanerna, d. v. s. ett
mera pietetsfullt behållande af det bestående,
beredande af mera trefnad och omväxling åt invånarna,
gatornas och platsernas estetiska utarbetande,
trafikförhållandenas ordnande, den naturliga
terrängens riktiga användning m. m. Det nyvaknade
intresset för stadsplanekonsten erhöll i Sverige
sitt förnämsta genombrott vid stadsplanetäflingen
i Göteborg 1901 och utvecklades därefter raskt,
hvarvid särskild betydelse kan tilläggas
stadsplanetäflingarna i Hälsingborg 1905,
i Trollhättan 1908 och i Stockholm 1909. Med
stadsplanelagens ikraftträdande 1908 ökades intresset
för stadsplanerandet i hög grad, enär genom densamma
bereddes såväl möjlighet som skyldighet för städerna
att genomföra sina stadsplaner, hvarigenom de
oerhördt viktiga ekonomiska spörsmålen kommo i
förgrunden. Härtill kom, att genom stadsplanelagen
fastställelse kan beredas icke blott för gator
och torg samt parker och andra allmänna platser,
utan äfven för gatornas höjdlägen (gatuprofiler)
samt för särskilda bestämmelser i afseende på
sättet för byggnadskvarterens anordning. Icke minst
viktiga ha dessa särskilda bestämmelser visat sig
vara, enär därigenom tillägg och afvikelser från
byggnadsstadgan beträffande byggnaders tillåtna höjd
och våuingsantal bebyggd del af tomten, förgårdar
m. m. kunnat i samband med stadsplanen bestämmas. De
nya stadsplaneidéerna från slutet af 1800-talet
ha därigenom icke minst under senare år alltjämt
utvecklats. Som banbrytare eller utvecklare af den
nyare stadsanläggningskonsten i Sverige äro därvid
att nämna F. Sundbärg, P. Hallman, N. Gellerstedt,
A. Nilsson och A. Lilienberg.
Den moderna stadsanläggningskonsten och dess praktiska
utöfning stå f. n. högst i Tyskland, Sverige och
Finland. I Norge har på senare åren intresset
härför varit mycket lifiigt, men vid där anordnade
stadsplanetäflingar ha dock prisen i allmänhet gått
till svenskar. I andra planet komma Holland, Danmark
och England, där särskildt för arbetarbostäder
gjorts vackra detaljanläggningar, samt Förenta
staterna, som på senare år visat stort intresse för
hithörande frågor, särskildt parkanläggningar. I de
latinska länderna liksom hittills i Amerika och andra
utomeuropeiska länder används i allmänhet fortfarande
det gamla schablonmässiga stadsplanerandet.
Rld. N. G-dt.
Stadspost (ty. stadtpost), postv., lokala
kommunikationsinrättningar, som af enskilda personer
eller bolag igångsatts med ändamål att mot betalning
ombesörja regelbunden befordran af bref och andra
postförsändelser inom ett stadssamhälles gränser,
antingen som komplement till de genom statens
försorg underhållna, egentliga postförbindelserna
orterna emellan eller ock i konkurrens med statens
postverk, nämligen å sådana orter, där detta anordnat
lokalbefordran. Där stadsposter inrättats i uppenbart
syfte att konkurrera med statens postverk, ha de
städse af statsmakterna bekämpats såsom utgörande ett
intrång på postre-galet (se d. o.). De äldsta kända
stadsposterna inrättades i Paris och London. Under
Ludvig XIV:s regering erhöll en viss de Vélayer
tillstånd att i Paris inrätta en särskild stadspost,
kallad petite pöste till skillnad från den vanliga
posten ("grande pöste"). Den förde en tynande, snart
ändad tillvaro. En af räntmästaren de Chamousset 1760
i Paris öppnad stadspost synes däremot ha haft stor
framgång; den indrogs till kronan mot godtgö-relse
till de Chamousset. Den af tapetseraren Robert Murray
i London 1680 började, snart till köpmannen William
Dockwra öfverlåtna pennyposten blef mycket populär och
i hög grad vinst-gifvande. Då den betraktades som ett
ingrepp i generalpostmästarens monopol, tilldömdes den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
