Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staël von Holstein, Jakob Axel - Staël von Holstein, Georg Bogislaus - Staël von Holstein, Erik Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Stael von Holstein
914
krigare, f. 1680 i Livland, d. 19 mars 1730 i
Stralsund, deltog som svensk, sedan som holsteinsk
militär med utmärkelse i slaget vid Duna (1701)
m. fl. strider, kom sedan i tjänst hos Stanislaus
af Polen och utnämndes till öfverste för ett tyskt
regemente. Han nedstack i duell vid Hildesheim 12
nov. 1720 Tordenskjold, som beskyllt honom för att
vara falskspelare.
4. Georg Bogislaus S., friherre, den
föregåendes kusin, krigare, f. 6 dec. (g. st.) 1685,
d. 17 dec. 1763 i Malmö, volontär vid Lifgardet
1700, blef som kapten tillfångatagen vid
När-vas belägring (1704) och utväxlades först
1711. S. å. skickades han med viktiga depescher till
Karl XII vid Bender. 1717 utnämnd till öfverste
för Skaraborgs regemente, gjorde han fälttåget
i Norge följande år och räddade 1720 Alfs-borg
från Tordenskjolds anfall. 1721 befordrades
han i holsteinsk tjänst till generalmajor och
generalkrigskommissarie. Återkommen till Sverige,
hugnades han med friherrlig ^ värdighet 1731 samt
utnämndes 1734 till landshöfding och öfverkommendant
i Kalmar län och på Öland, 1743 till generallöjtnant,
1754 till landshöfding och öfverkommendant i Malmö
och 1757 till fältmarskalk. 1743 afsändes han till
Hamburg för att för Adolf Fredrik tillkännage hans
val till svensk tronföljare.
5. Erik Magnus S., friherre, den
föregåendes brorsons son, diplomat, f. 25 okt.
1749 på Loddby i Östergötland, d. 9 maj 1802 i Poligny
(Franche-Comté), var stabsfänrik vid Östgöta
infanteriregemente, då han 1772, till belöning för
sin medverkan vid statshvälfnin-gen, utnämndes till
löjtnant i armén, hvarefter han genom tjänstebyten
1773 blef löjtnant vid Södermanlands regemente och
1778 stabslöjtnant. 1776 reste han utrikes för att
söka sin lycka genom att i engelsk tjänst deltaga
i Nordamerikanska frihetskriget och anhöll då hos
konungen om en kaptensfullmakt, som han emellertid
erhöll först 1780. Afsikten att gå i engelsk tjänst
fullföljdes ej, utan han slog sig i stället ned
i Paris i hopp att få anställning vid svenska
legationen där. Upptagen i den högsta societeten,
förde han här ett dyrbart lefnadssätt, som ådrog
honom stora skulder, men vann mäktiga beskyddarinnor
i Gustaf III:s väninnor, grefvinnorna de La Marek
och de Boufflers (se denna, sp. 1336), och i själfva
drottning Marie-Antoinette. Genom deras bemedling
fick han 1776 ett slags attachéplats i Paris,
utnämndes 1778 till kammarherre hos Gustaf IILs gemål
och s. å. till sekreterare vid svenska ambassaden
i Paris samt erhöll 1783 Sveriges då viktigaste
diplomatiska post: ambassadörskapet i Frankrike. Denna
utnämning var det pris, som Gustaf III måste betala,
för att den fattige svenske adelsmannen skulle få
utsikt att bli måg till den då rike och mäktige
Necker (se d. o. och S. 7). Giftermålet egde rum
1786 efter fleråriga formliga underhandlingar - genom
grefvin-nan de Boufflers och Marie-Antoinette - mellan
Gustaf III och familjen Necker, som äfven uppställde
andra villkor. Ett af dessa var legitimering af
friherretiteln, som S. tillegnat sig efter sin ankomst
till Paris, men det uppfylldes först 1788. Genom
giftermålet erhöll S. stor hemgift och skulle få
sina skulder betalda, men då han ej fullständigt
upp gett dessa och ständigt var oefterrättlig i
affärer, blef hans ekonomiska ställning alltjämt
bekymmersam. Efter franska revolutionens utbrott
ådrog sig S. Gustaf IILs misshag genom sin och i
synnerhet sin frus sympatier för revolutionen,
och i dec. 1791 hemkallades han under form af
"permission". Gustaf IILs död, som inträffade vid
tiden för S:s ankomst till Stockholm, öppnade nya
möjligheter för honom, som genom ordensmysticism
var nära förbunden med de nye makt-innehafvarna,
hertig Karl och Reuterholm. Efter att ha tagit
afsked från sin officersbeställning återvände han
till Paris 1792 med hemliga uppdrag från hertigen
och Reuterholm, och det var förnämligast han, som nu
åvägabragte den sedermera ej ratificerade defensiv-
och subsidieallian-sen 17 maj 1793 mellan Sverige och
Frankrike, det svensk-danska neutralitetsförbundet
27 mars
1794 och den svensk-franska alliansen 14
sept.
1795 (se härom Reuterholm, sp.
37-38). Genom 1793 års allians försökte han
rädda sin forna beskyddarinna Marie-Antoinette,
i det han föreslog hertigen att hos den vänskapligt
sinnade franska regeringen göra en hemställan om
hennes frigifning, men hertigen synes ej ha
brytt sig därom. För att främja afslutandet
af 1795 års allians infann S. sig - i viss mån med
öfverskri-dande af sina instruktioner - som ambassadör
23 april 1795 i konventet och erkände
å Sveriges vägnar franska republiken - ett steg,
som väckte stort uppseende. Upplösningen af
denna allians sommaren 1796 i sammanhang med
Gustaf IV Adolfs tillämnade ryska giftermål blef
ödesdiger för S. Han måste i aug. lämna Paris och
erhöll i nov. formligt afsked från ambassadörskapet.
Yid afslutandet af alliansen 1795 hade han enligt
bemyndigande af hertigen-regenten till mutor
åt franska statsmän utgett 100,000 livrés, som
han i eget namn upplånat, men då vid alliansbrottet
de franska subsidieutbetalningarna inställdes,
ersatte hertigen ej förskottet och synes ej heller
ha låtit förmå sig att efter Gustaf IV Adolfs
regeringstillträde bestyrka S:s fordran. Genom
att godtroget lämna ifrån sig bevisen på
att hertigen vid 1793 års underhandlingar ej haft
rena händer hade S. förlorat möjligheten att tvinga
honom därtill. Följden blef, att S. råkade i svårt
ekonomiskt betryck. Misslyckandet af den
ryska giftermålsplanen och den däraf föranledda
spänningen mellan Sverige och Ryssland gjorde emel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
