Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stam - Stamaktie - Stamanställd - stamapotek - Stamatakis' museum - Stambana - Stambanan genom öfre Norrland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
953
Stamaktie-Stambanan genom öfre Norrland
954
vidgade lederna, hvilka bilda tvärgående väggar, som
afdela mellanstyckena (internodierna) från hvarandra,
samt säfstjälken (calamus), som är oledad och inuti
märgfylld. Dessa 2 sistnämnda slag af stam äro i
de flesta fall örtartade, liksom den dikotyledona
bladlösa stängeln, vidare stjälken, örtstjälken
(caulis), som är bladbärande och lefver blott en
vegetationsperiod samt inuti är tät till skillnad
från den som en särskild form uppställda pipstjälken
hos Umbelliferae, hvilken liksom strået är ihålig
och vid de svällda lederna försedd med tvärväggar. -
Jordstammarna äro fleråriga, och bland dem träffas
rotstocken (se d. o. och Skottbyggnad, sp. 1148),
knölstammen 1. stjälkknölen (se Knölstam)
och lökstammen (se Lök). - 3. Bygnk. Se Pelarordning.
- 4. Krigsv. Stam 1. stamtrupp kallades i
Sverige, tills 1901 års härordning antogs, den del af
armén, som utgjordes af de värfvade och de indelta,
till ständig tjänstgöring användbara trupperna,
hvilka vid öfvergången till krigsfot skulle
förstärkas med den på grund af allmän värnplikt
rekryterade beväringen. Stamsystemet, hvarmed denna
organisationsgrund betecknas, medför den oundvikliga
olägenheten, att armén kommer att utgöras af två
olika beståndsdelar, stammen och krigsreserven,
hvilka äro bildade efter fullkomligt olika grunder
och hvilkas krigsduglighet är olika. Efter 1885
benämndes stammanskapet vanligen stamanställda till
skillnad från det värnpliktiga manskapet. Enligt
1901 och ännu mera 1914 års härordning utgör det
värnpliktiga manskapet själfva armén, men genom
dettas i flera fall för korta tjänstgöringstid
har en, om än mindre, stam bibehållits, i det att,
särskildt vid de beridna truppslagen, ett ganska stort
antal volontärer anställes, s. k. fast anställda
(se Fast anställd). - 5. Sjöv., fornnordiskt namn
på stäf (se d. o.). - 6. Skpsb. Se Bakstam,
Framstam och Drake, sp. 817. .- 7. Språkv., den
del af ett böjdt ord eller af en grupp af färdiga
former, hvilken, utan att ega själfständig tillvaro,
uppbär ordets eller formernas allmänna betydelse, i
motsats till flexions-suffix, hvarigenom det färdiga
ordet i dess särskilda förhållande till andra ord i
satsen uttryckes. Så är man- stam i man-s, mannen-
i mannen-s, hvarest s är suffix; kalla- är stam i
förhållande till kalla-r, kalla-de o. s. v. Så är
t. ex. i latinet gener- stam i gener-is, gener-i af
genes-, liksom amä- är stam för presensformerna,
amäbä-för imperfektum, amäv- för perfektum
o. s. v. Stam som sådan finns endast till för den
grammatiska analysen af formerna, ej som själfständig
beståndsdel af det talade språket. En stam kan i sin
tur med afseende på sin historiska uppkomst antingen
uppdelas i enklare element eller ej. I det senare
fallet säges den vara lika med roten, sådan den kan
tänkas i ett visst språkskede. I det förra fallet kan
den uppdelas i ett sådant s. k. rotelement och ett
eller flera aflednings- eller stambildningssuffix,
som bärare af en bestämd modifikation af den allmänna
rotbetydelsen. Så är t. ex. vinning med suffixet -ing
en afledning af roten i vinna och stam för de olika
grammatiska former, hvari det kan uppträda. Victor
i lat. victor-is, -i, -em är stam, som består af
rotelementet vic- och stambildningssuffixet
tor (jfr Affix och Rot).
2. G.L-m. 4.C.O.N. 7.K.F.J.*
Stamaktie. Se Aktie
Stamanställd, Stammanskap. Se Stam 4.
Stamapotek. Se Apoteksprivilegium.
Stamatakis museum. Se Sparta, sp. 599.
Stambana, en för fjärrtrafik och godstransport
viktig järnväg, hufvudbana; till en sådan ansluta
sig relativt mindre betydelsefulla grenbanor (se
Bibana). Om de svenska stambanorna se Järnväg,
sp. 429, och de särskilda artiklarna om de där
uppräknade stambanorna.
Stambanan genom öfre Norrland benämnes den 795,5
km. långa statsbanelinjen, som från Bräcke station,
515,1 km. från Stockholm, vid Norrländska tvärbanan
(se d. o.) öfver Långsele, Mellansel, Vännäs,
Bastuträsk, Jörn och Älfsby framgår till stationen
Boden vid Luleå–Gällivarebanan (se d. o.) och vidare
öfver Morjärv, Lappträsk och Karungi till Haparanda,
1,310,3 km. från Stockholm.
Från Bräcke municipalsamhälle och station vid
Refsundsjöns södra ända är banan framdragen
i öfvervägande nordöstlig riktning öfver sjön
Grötingen och förbi Idsjöns norra ända till Nyhem
vid Mellsjöns södra strand samt vidare efter stark
stigning fram förbi sjön Graningens södra strand till
Ramsjön. Vid den här liggande Dockmyren uppnår banan
sin högsta punkt, 354,4 m. ö. h. Därifrån fortsattes
åt ö. förbi Gastsjön och Mellansjön och därefter åt
n. ö. förbi Ansjöns norra ända till Kälarne station
och vidare mellan Kvarnberget och Hungsjöbergen i
östlig riktning passerande Singsjöns norra strand
under starka lutningar till Håsjö vid sjöns östra
ända. Där passeras vattendelaren mellan Ljungan
och Indalsälfven. Under fortsatt sänkning och efter
en skarp s-formig kurva norrut till Ragunda nedgår
banan till Indalsälfven, som passeras på en 211,8
m. lång bro med 4 spann, hvaraf 2 af 61 m. och 2 af
hvartdera 41,7 m. längd. Skenornas underkant å bron,
som är en af statsbanornas största, är belägen 28
m. öfver älfvens lägsta vattenyta. Därefter går banan
under stigning utefter älfven och förbi det s. k. Döda
fallet, älfvens gamla strömfåra (se art. Indalsälfven,
sp. 468), till stationen Bispgården och vidare
åt ö. förbi Järfsjön, där vattendelaren mellan
Indalsälfven och Ångermanälfven öfvergås, och öfver
Fångsjöbackens lastplats, strax bortom hvilken
gränsen mellan Jämtlands och Västernorrlands län
eller mellan Jämtland och Ångermanland passeras,
samt i nordlig riktning utefter Graningesjön och
fram till stationen Helgum, från hvilken ett grenspår
leder till Helgumsjön, en utvidgning af Faxeälfven,
med reguljär ångbåtsförbindelse. Därefter följer banan
Faxeälfvens vänstra strand till Långsele station, från
hvilken en grenbana utgår till Sollefteå (se nedan),
1 km. n. om Långsele öfvergår banan Faxeälfven på
en 127 m. lång bro med ett längsta spann om 61,8 m.,
fortsätter till Forsmo, 7 km. n. om Österås station,
där Ångermanälfven öfvergås på en 263,6 m. lång bro
med 4 spann, af hvilka bågspannet öfver strömfåran
är 104 m. långt och ligger på en höjd af 48,8 m.
öfver älfvens lägsta vattenstånd. Denna bro,
hvars öfverbyggnad väger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
