Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Statsmyndigheten, hvars uppgift är att tygla individernas
godtycke, kan dock ej härledas ur individernas
godtycke, och då juridiskt bindande rätt förutsätter
statens härskarmakt, kunde ej det fingerade
samhällsfördraget, som antogs ha gett upphof till
staten, innebära den fasta juridiska rättsgrund för
staten, som naturrätten därmed trott sig vinna. Också
har man numera i allmänhet afstått från att söka en
juridisk grund till staten. Man nöjer sig med att i
denna liksom i mycket annat i vår värld se ett faktum,
som ej kan juridiskt härledas. Däremot betraktas
staten som källan till all juridisk rätt. Grunden
till den juridiska rätten i staten blir då ej en
föregående juridisk rätt, som i sin ordning skulle
kräfva en juridisk rättsgrund och så i oändlighet,
utan ett i människans väsen inneboende nödvändigt
postulat. Detta är ej det Machiavelliska maktbegäret,
utan människans behof att göra sig gällande som
förnuftsvarelse. Såsom sådan har hon visserligen
ett eget personligt ändamål, som hon endast genom
personlig själfverksamhet kan tillgodose, och det
är därför hon behöfver en personlig frihetssfär;
men å andra sidan har hon i sin egenskap af
samhällsvarelse ändamål, som kunna främjas endast
genom samverkan med andra människor, och för att äfven
denna skall kunna ske på ett sätt, som motsvarar
förnuftighetskrafvet, är det, som hon drifves till
statslif, d. v. s. till att låta sammanlefnaden
regleras genom juridiska rättsnormer. Maktmomentet
(härskarmakten) i statslifvet är därför ej dettas
grund, utan en följd däraf med uppgift att möjliggöra,
det människan äfven som samhällsvarelse skall kunna
realisera sin förnuftighet. Statens uppkomst beror
då ej heller på ett individuellt godtycke, som blir
juridiskt bindande genom en förstatlig rätt, utan är
ett i människans förnuftiga väsen grundadt, själft
juridisk rätt skapande faktum, som med nödvändighet
kommer till stånd vid en viss utveckling. Detta sker,
när en afdelning af människosläktet – ett dittills
statlöst folk eller samhälle – kommit därhän, att det
vill eller på ett eller annat sätt låter förmå sig
vilja för all framtid lefva efter en rättsordning,
som ovillkorligt reglerar sammanlefnaden. Då upphör
folket att vara en blott social eller kulturell enhet
och blir ett statsfolk. Därmed uppstår en statsindivid,
och så länge denna består, har densamma makt öfver
sina medlemmar liksom människoindividen öfver sina
lemmar. Härpå grundar sig, att man genom att födas
till medlem af ett statsfolk blir underkastad dess
statsordning. – I olikhet med statens uppkomst
kan statens undergång vara en rättslig akt, ty
i en existerande stat finnes en rättsordning, i
kraft hvaraf rättsliga beslut kunna fattas om den
hittillsvarande statsenhetens upplösning eller om det
hittillsvarande statsområdets förvandling till en
provins i en annan stat. Men äfven undergången kan
ske på blott faktisk väg – genom anarki eller genom
yttre våld (t. ex. krig). Blott och bart förändring
i en stats område – genom minskning eller ökning
– innebär ej, att den förutvarande staten gått
under och ersatts af en ny, möjligen med undantag
för det fall, att ökningen varit så stor, att den
ursprungliga staten faktiskt därigenom nedsjunkit till
en provins, såsom skedde, när genom annekteringarna
till konungariket
Sardinien det enade Italien bildades. Icke heller
uppstår en ny stat därigenom, att författningen
ändras. Därigenom blir endast den form en
annan, hvari rättsordningen – grunden till
statens rättssubjektivitet – får sitt uttryck. Af
uppfattningen, att statslifvets grund är af faktisk,
ej rättslig art, följer slutligen att, om ett samhälle
blott kan själf organisera sig som stat, så är det
en stat oberoende af, om det såsom sådan vinner
folkrättsligt erkännande. Därförutan är staten dock
folkrättsligt illegitim, d. v. s. saknar den säkerhet
och de fördelar med afseende på förhållandet staterna
emellan, som folkrätten kan medföra. Har den nya
statsbildningen skett med kränkning af en äldre stats
rätt – genom revolutionär utbrytning –, är denna stat
folkrättsligt befogad att undertrycka den nya staten,
till dess den folkrättsligt erkänt densamma. – Statens
härskarmakt kallas suveränitet, när den både inåt och
utåt eger full själfständighet. Men såsom suveränitet
plägar stundom mindre egentligt all statlig
härskarmakt betecknas (jfr härom Suveränitet). Att
suveränitet i båda betydelserna tillhör staten själf,
erkännes af alla, som godtaga suveränitetsbegreppet
(om åsikter, som förkasta det, se Suveränitet), men
en vanlig missuppfattning har varit, att de lefvande
människor, hvilka såsom organ åt staten utöfva dess
suveränitet, äfven själfva inneha suveräniteten
(organsuveränitet). Om utöfvaren varit en monark,
har då suveräniteten blifvit härskarsuveränitet;
om utöfvaren varit hela (det lefvande) folket, har
den blifvit folksuveränitet. Det förra har ledt till,
att monarken identifierats med staten ("Staten är
jag"; jfr Ludvig, franska konungar, sp. 1246,
och État), det senare till att summan (eller den
härskande majoriteten) af de samtidigt lefvande
folkmedlemmarna betraktats såsom staten (jfr Rousseau,
sp. 1036). Konsekvensen häraf vore emellertid,
att en ny stat uppstode vid hvarje regentombyte
eller vid hvarje folkgenerations utdöende, men i
och med detsamma upphörde staten att kunna främja
förnuftighetens kontinuitet och utveckling i den
mänskliga sammanlefnaden, hvilket dock just är
statens högsta uppgift. Efter den historiska skolans
framträdande (se Naturrätt, sp. 601) har därför den
uppfattningen alltmer slagit igenom, att den verkliga
suveränen och således staten visserligen är folket,
men det fortlefvande folket, enheten af gångna,
lefvande och kommande generationer, organiserad
genom rättsordningen. Så fattad, blir staten en
juridisk person (se d. o.), d. v. s. ett öfver alla
i densamma ingående växlande individer upphöjdt
fortbestående rättssubjekt. – Då staten sålunda är
en enhet af döda, lefvande och ofödda människor,
kan den ej själf utöfva sin härskarmakt, utan detta
måste ske genom medlemmar däraf, som för tillfället
lefva cch hvilka därvid endast äro dess organ –
statsorgan. I och med insikten härom förlorar såväl
härskarsuveränitetsteorien som folksuveränitetsteorien
allt berättigande. Hvarken en härskande monark eller
det vid tillfället lefvande folket såsom beslutande
myndighet är detsamma som staten – suveränen. Om,
såsom ofta sker, regenterna i monarkien ändock kallas
suveräner och folket i demokratiska stater betecknas
som suveränt, är detta blott oegentliga uttryck för,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
