Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundade ej på folkrättsliga aftal, utan på en
absolut bindande rättsordning. Genom sådana
uppstå sammansatta stater. Hit hör suzeränitets-
l. lydstatsförhållande (oeg. äfven kalladt
halfsuveränitet; se Suzeränitet och Suveränitet). Det
består däri, att en stat, med egen härskarmakt i sina
inre förhållanden, är underordnad en annan. Upplösning
af feodalstater (t. ex. det gamla Tyska riket)
och frigörelse af undertryckta nationaliteter
(t. ex. i Turkiska riket) ha gett upphof till detta
slags statsförbindelser, och som en mera modern typ
däraf torde det förhållande kunna anses, hvari de
engelska kolonierna med parlamentarisk själfstyrelse
stå till moderlandet. Liksom statsförbundet är
lydstatsförhållandet ofta en öfvergångsform, som i
sig bär fröet till fullständig upplösning (de turkiska
lydstaterna) eller kanske till den viktigaste af
de statsrättsliga förbindelserna: förbundsstaten
(de engelska kolonierna). Sitt inträde i historien
har förbundsstaten gjort genom den nordamerikanska
unionens uppkomst, och den karakteriseras däraf,
att flera icke-suveräna stater tillsammans utgöra en
suverän enhetsstat, i bildande af hvars statsvilja
de ha del (jfr Förbundsstat). Möjligt är, att
förbundsstaten kommer att spela en stor roll såsom ett
medel att förena sträfvandet efter större statsenheter
med behofvet af statlig differentiering. – Ordet stat
i sin nu angifna betydelse fick allmännare användning
först under renässansen och genom Machiavellis
auktoritet. Om republik i betydelsen stat se
Republik. – Jfr G. Jellinek, "Allgemeine staatslehre"
(1900 o. f. uppl.), . S. J. Boëthius, "Om statslivet"
(1916), och R. Kjellén, "Staten som lifsform" (s. å.).
2. Admin., sammanfattning af de civila
och militära ämbets- och tjänstemän, som tillhöra
ett rikes förvaltning och krigsmakt eller en
viss afdelning däraf (t. ex. ecklesiastikstaten,
fångvårdsstaten); tablån öfver en stats ekonomi
(utgifts- och inkomststat; se
Statsreglering); anslagen till en förvaltningsgren
("specialstat", se Statsanslag, sp. 1073).
3. Stat i ekonomisk mening har en tvåfaldig
betydelse. Dels betecknar det någons
ekonomiska ställning, hvad tillgångar och skulder
beträffar i ett visst tidsmoment (lat.
status œconomicus), i hvilken betydelse
ordet förekommer bl. a. i uttrycken uppge
och beediga sin stat i konkurs, dels utmärker
detta ord sammanfattningen af någon
persons, något bolags, ämbetsverks, samfunds
för viss tidsperiod tillgodokommande inkomster för
bestridande af samma periods utgifter och
därtill hörande hushållningsplan. På de ställen
i våra grundlagar, som afhandla hushållningen med
statsmedlen, förekommer ordet stat i den senare
bemärkelsen, ofta därjämte närmast med
hänsyn till utgiftsberäkningen. Statsreglering
betyder därför beräkning och balansering af
inkomster och utgifter för en viss tid, stats
upprättande, fastställande af en hushållningsplan
för en viss tid, särskildt med afseende på statens
inkomster och utgifter.
4. Årsaflöning i naturaprodukter. Detta
aflöningssätt har sedan gammalt förekommit i Sverige
såväl för offentliga tjänstemän som för enskildas
tjänare, men begagnas numera blott för de senare
från förvaltarna ned till drängen och så godt som
endast på bruks- och herrgårdar. Sedan 1800-talets
början ha på detta sätt aflönade arbetare, statare
l. statfolk, kommit att utgöra allt större del
af de fasta tjänarna vid dylika gårdar. Statare
äro vanligen lagstadda arbetare med eget hushåll
och boende i husbonden tillhörigt hus. De åtnjuta
kontant städja och årslön, fri bostad med bränsle,
sjukvård samt stat, som plägat bestå i de flesta
af löntagarnas vanliga lifsmedel och således för
arbetare af spannmål till människoföda och oftast till
gris, potatis (potatisland), mjölk, kött och fläsk,
sill, salt samt, förr, äfven läder, lin, ull eller
väfnadsstycken, eller vissa klädesplagg. Arbetarnas
sträfvan att få aflöningen kontant har dock ledt
till, att flertalet af dessa "persedlar" numera
bortfallit. Sålunda är numera, särskildt i Skåne,
vanligt, att statdrängs stat består af endast brödsäd,
potatis och nysilad mjölk, under det att i mellersta
Sverige hans stat fortfarande innehåller åtskilliga
olika förnödenheter, såsom följande exempel visa.
Stat i Skåne Uppland
Hvete, kg......................... - 100
Råg » ........................ 1,200 600
Korn » ........................ - 300
Hafre » ........................ - 100
Ärter » ........................ - 50
Potatis, hl........................ 8 12
Fläsk, kg......................... - 25
Strömming, fjärding ............ - l
Salt, liter......................... - 25
Mjölk, nysilad, dagligen, liter 3 2,5
» skum- » » - 2
Värdet af staten uppgår, då alla naturaförmåner
medräknas, i allmänhet till fullt hälften
af okvalificerade statares hela aflöning. De
kvalificerade tjänarnas: rättarens, kuskens,
trädgårdsmästarens m. fl:s, stat är ofta något
rikare tillmätt än statdrängens. Mindre ofta
förekommer s. k. halfstatare; denne är skyldig
att för sin årsaflöning arbeta blott 3–4 dagar
i veckan. Vanligare har i senare tid blifvit
stattorpare; denne aflönas genom brukningsrätten
till ett mindre torp, som han bebor, och en stat,
hufvudsakligen af spannmål. – Staten är i allmänhet
tillmätt så, att den väl motsvarar arbetarens och
hans hustrus behof af lifsmedel, och då dess värde
är högre än kostnaden för den ogifte drängens fria
kost, är den kontanta aflöningen oftast mindre
än dennes. Så länge hustrun kan göra arbete och
därigenom bidraga till inkomsten, är oftast statarens
ställning jämförelsevis god, men med åren och i den
mån familjen växer, blir den ofta sämre, i det att
behofven växa, men inkomsterna snarare minskas,
i det att väl mannen trots aftagande arbetsförmåga
får behålla oförminskad lön, men hustrun af husliga
sysslor alltmer hindras från aflönadt arbete. Därför
äro statdrängens ställning och framtidsutsikter i
allmänhet mindre goda och förhållandet till husbonden
likaså, framför allt om stathustrun är ovillig att
utföra önskadt arbete, särskildt kornas mjölkning,
hvilket vanligen påfordras och betalas högt, 50–90 öre
för 2–4 timmars arbete. Statdrängarna, som merendels
äro äldre än de ogifta tjänarna, äro därför ofta
mindre arbetskraftiga och driftiga samt byta ofta
tjänst. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
