Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsanslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1071
Statsanslag
1072
Statsanslag, de summor, hvilka i länder med
fri författning folkrepresentationen såsom
deltagare i utöfningen af statens finansmakt (se
Höghetsrättigheter) beviljar till bestridande af
statsutgifter. Dessa summor kallas i Norge, Danmark,
Tyskland och England bevillningar (eng. grants),
men i Sverige menas med detta ord ett slags skatter
(statsinkomster), ej anslag till statsutgifter
(se Bevillning). - Statsanslagen uppföras nu i
Sverige i riksstaten (se d. o. och Statsreglering)
dels under rubriken "verkliga utgifter", dels under
rubriken "utgifter för kapitalökning". De flesta
af anslagen till verkliga utgifter äro fördelade
på 10 hufvud titlar, motsvarande hofsta-ten,
departementen och pensionsstate.i (se H u
f-vudtitel och Departement); utanför hufvud-titlarna
uppföras endast vissa genom Riksgäldskontoret mot
ersättning från statsverket (se d. o.) åliggande
utbetalningar (se om dessa Riksgälds-kontoret,
sp. 371) samt utomordentliga anslag af det slag
som det 1914 till "engångskostnader för försvaret"
beviljade. Med utgifter för kapitalökning menas
sådana utgifter, som af se främjande af statens
vinstgifvande affärsverksamhet och kapitalbildning
(hvartill äfven räknas amortering af statsskulden,
som Riksgäldskontoret ombestyr) och hvilka sålunda
antas skola med tiden komma att bereda statsverket
lättnad. Anslagen till de på hufvudtitlarna uppförda
utgifterna äro dels ordinarie, dels extraordinär i e
(anslag på ordinarie och på extra stat). De ordinarie
anslagen äro sådana, som förutses skola behöfvas
under en längre tid, således för tillgodoseende af
likartade konstanta statsbehof; de uppföras därför i
riksstaten till utgående utan att vid statsregleringen
underkastas pröfning i annat fall, än att särskild
fråga väckcs om deras förändrande. De extra ordinarie
anslagen grunda sig på mera tillfälliga, men dock
på förhand kända behof och skola för att fortfarande
utgå särskildt ånyo af riksdagen vid statsregleringen
beviljas. Under början af 1809 års statsskick utgingo
de ej från statsverket, utan från Riksgäldskontoret,
upptogos ej på hufvud-titlarua och betecknades vid
1828-30 års riksdag, då Riksgäldskontorets behållning
medgaf anvisandet af dylika anslag till betydande
belopp, såsom extra statsreglering. Sedan deras
utbetalning 1868 öfverflyttats till Statskontoret
(se Riksgäldskontoret, sp. 371), genomfördes den nu
brukliga uppdelningen af hufvudtitlarna i ordinarie
och extra ordinarie anslag, af hvilka de senare ersatt
den förra "extra statsregleringen". Denna term har
till följd häraf kommit ur bruk och eger numera blott
historiskt intresse. Mellan ord. och e. o. statsanslag
har man också velat se den skillnaden, att de förra
ej skulle kunna af riksdagen utan konungens samtycke
indragas eller nedsättas, under det att riksdagen
skulle ha oinskränkt beslutanderätt öfver de extra
ordinarie. Något bestämdt stöd härför finnes dock ej,
vare sig i grundlag eller historiska förhållanden. Om
den verkliga begränsningen af riksdagens makt att
indraga och nedsätta anslag se Statsreglering. Med
frågan om riksdagens rätt att indraga eller nedsätta
statsanslag sammanhänger frågan om konungens rätt
att anslå
medel till utgifter, som ej upptagits i den af
riksdagen fastställda staten. I hvarje verkligt
konstitutionellt land måste grundregeln vara, att
alla statsutgifter skola beviljas af riksdagen,
men dels äro statsbehof, som yppa sig under en
stats-regleringsperiod, ej alltid kända vid
upprättandet af staten, särskildt när, såsom
hittills hos oss, dennas upprättande skett under
början af föregående år, dels kunna rättsförhållanden
oberoende af riksstatens bestämmelser nödvändiggöra
utbetalningar (se Statsreglering, sp. 1094), och
därför måste någon möjlighet finnas att tillgodose i
riksstaten ej beaktade behof. En utväg härtill är,
att anslagen ej af riksdagen strängt specialiseras
eller, om specialisering sker, regeringen kan få
öfverflytta medel från en specialpost till en annan
(såsom särskildt brukas i England). I Sverige
drifves emellertid specialiseringen mycket långt
och är strängt afgrän-sad, men ej heller här har
den kunnat göras absolut bindande. För det första
uppföras nämligen på de flesta hufvudtitiarna
ordinarie anslag till extra utgifter (ej att
förblanda med de extraordinarie anslagen), hvilka
ej specialiseras, men de röra sig blott om mindre
summor. Vidare, och detta är af större betydelse
för ifrågavarande sak, indelas statsanslagen (såväl
ord. som e. o.) i fasta 1. bestämda anslag samt
i förslagsanslag och reservationsanslag. De fasta
statsanslagen ges till utgifter, hvilkas belopp kan
med säkerhet förutses. De få ej öfverskridas, men om
besparingar på dem uppstå, få dessa af regeringen
disponeras till andra ändamål, nämligen inom samma
hufvudtitel. Häruti skedde dock vid riksdagen
1840-41 den inskränkningen, att ändamålen ej få ha
förut af riksdagen pröfvats och att de ej utgöras af
fasta löner och arfvoden, hvartill 1904 fogades det
förbehållet, att besparing, som uppkommer därigenom,
att ett ämbete står obesatt, i fall detta beror af,
att ett nyinrättadt ämbete ej hunnit besättas,
ej får disponeras af regeringen. Förslagsanslag
ges till utgifter, hvilkas belopp ej kan på förhand
beräknas (t. ex. utgifter för fångvården). De få af
regeringen öfverskridas, om de för dem i riksstaten
beräknade summorna ej visa sig tillräckliga, men öfver
besparingar, som kunna uppstå därigenom, att de till
ifrågavarande anslag beräknade summorna visa sig för
höga, har regeringen ingen dispositionsrätt. Stundom
rubriceras anslag i riksstaten såsom "förslagsanslag
högst". De förlora då förslagsanslagets egenskap
att kunna öfverskridas, men behålla dess egenskap
att ej medge regeringen dispositionsrätt öfver
å dem uppkommande besparingar, och genom en dylik
rubricering af anslag, som till sin natur borde vara
fasta, inskränkes den möjlighet att möta oförutsedda
behof, som annars skulle vunnits. Reservationsanslag
(namnet först i 1841 års stat) få liksom de fasta
anslagen e.j öfverskridas, men de å dem uppkommande
besparingarna reserveras till följande år, under
hvilket de få användas till då uppkommande behof,
dock endast af det slag, för hvilket anslaget getts
(således ej fritt inom hufvudtiteln). De komma i fråga
med afseende på utgifter, som behöfva modifieras
efter växlande förhållanden, t. ex. näringars och
vetenskapers behof af understöd, utsträckningen af
flottans öfningar. Emeller-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
