Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsreglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1093
Statsreglering
1094
liksom i Norge gäller ej finanslagsteorien, hvarför
vid statsregleringen andra former för riksdagsarbetet
(hvad Sverige angår, gemensam omröstning; se
Omröstning, sp. 707 o. f.) än de för lagstiftningen
bestämda komma till användning och kunglig sanktion
är utesluten. Den svenska stats-regleringen är så
tillvida enhetlig, att riksstaten utgör såväl utgifts-
som inkomststat, d. v. s. att däri upptagas både
utgifter och inkomster (tillfälliga och konstanta,
om ock ej alla; se Statsinkomster, sp. 1084), men
en egenhet därför är, att konungen ej ombesörjer
hela finansförvaltningen, utan endast statsverkets
(se d. o.), medan en del af denna förvaltning,
riksgäldsverkets, handhas af Riksgäldskontoret (se
d. o.). För båda delarna är emellertid riksstaten en
af riksdagen ensam fastställd hushållningsplan, och
den del af denna, som angår riksgäldsverket, göres
genom ett af riksdagen beslutadt reglemente absolut
bindande för Riksgäldskontoret, som är ett riksdagens
eget verk och hvars omhänderhafvande medel ej "under
någon förevändning" må "användas till andra behof, än
dem riksdagen bestämt" (E. F. § 68). Hvad riksstatens
bestämmelser om statsverket angår, får konungen ej
disponera öfver mera af de i dem uppförda inkomsterna,
än som fordras lör bestridande af statsverkets i
riksstaten beräknade utgifter; uppstår behållning
(öfverskott), så skall den redovisas för riksdagen
och ingår numera till statsverkets kassafond (se
d. o.). Huruvida riksdagen har rätt ej* blott att
vid riksstatens uppgörande beräkna statsinkomsterna,
utan ock att med eller utan konungens medverkan höja
eller sänka de särskilda inkomsttitlarna, beror på
dessas natur af ordinarie eller extraordinarie. Se
härom, hvad de förra angår, Statsinkomster, öfver
de senare (bevillningarna) har riksdagen ensam
beslutanderätt. Dock ger R. F. § 60 konungen rätt att
utan riksdagens samtycke höja tullen på inkommande och
utgående spannmål, och han anses berättigad att helt
eller delvis ej begagna sig af en bevillning, hvilket
senare emellertid i allmänhet blir betydelselöst, då
han ej förmår tillgodose statsverkets behof genom att
själf skapa andra inkomster. Statsverkets utgiftsstat
kan konungen alls icke ändra, men äfven därom gäller,
att han ej nödvändigt behöfver begagna sig af dess
bestämmelser. Om det ändamål, till hvilket riksdagen
gett ett anslag, för sitt realiserande fordrar
användning af konungens ekonomiska och administrativa
förordningsrätt och konungen finner det obehöfligt
eller oförenligt med landets bästa, eger han nämligen
underlåta vidtagandet af de med anslaget åsyftade
åtgärderna, men han får ej använda anslaget för
något annat ändamål. Vill han låta ett anslag komma
statsverket till godo, så måste han ställa sig till
efterrättelse de villkor, som äro fästa vid anslagets
beviljande. Dessa finnas angifna i riksdagsskrivelser,
som af ges successivt, allteftersom anslagen
beslutas, och som utgöra förklarande bilagor till
den fullbordade riksstaten. De förpliktiga emellertid
ej omedelbart vederbörande ämbetsverk, utan därtill
fordras på dem grundade kungliga regleringsbref (se
Statsanslag, sp. 1073, och Statsutgifter). Huruvida
riksdagen kan genom sin makt öfver statsregleringen
sänka eller alldeles in-
draga anslag, beror ej på anslagens natur af
ordinarie eller extra ordinarie (se Statsanslag),
utan på befintligheten eller obefintligheten af
rättsförhållanden, som kunna gälla bådadera. Om
verkställigheten af en lag (t. ex. om fångvård)
kräfver statsanslag, måste dessa utgå, till dess lagen
upphäfts eller ändrats, hvilket ej kan ske genom
statsregleringen. Ett fast ämbetsverk kan konungen
i kraft af sin administrativa förordnings-rätt
upprätta eller omorganisera, men de härtill nödiga
penningmedlen måste beviljas af riksdagen. Har
detta emellertid skett med tyst eller uttryckligt
gillande af organisationens grunder, så kunna
anslagen ej af riksdagen indragas eller nedsättas,
utan att dessa grunder ändras, hvartill fordras
konungens medverkan. Dessutom kunna anslag beröra
privaträttsliga förhållanden, som hvarken konung
eller riksdag har rätt att rubba. Så är fallet med
rätt till lön på grund af ämbetsfullmak-ter, som
utfärdats i enlighet med de af riksdagen godtagna
grunderna. De nu påpekade inskränkningarna i makten
öfver anslagen gälla i allmänhet ord. sådana, men
ej heller med afseende på e. o. anslag har riksdagen
alltid fria händer, ty äfven sådana kunna grunda ett
förpliktande rättsförhållande. Oin t. ex. riksdagen på
extra stat beviljar ett byggnadsanslag att fördelas
på flera statsregle-ringsperioder och regeringen
till följd häraf af-slutar ett öfver dessa sig
sträckande arbetskontrakt, kan riksdagen ej vägra
de anslag, som däraf successivt bli behöfliga,
men gör riksdagen det och kontraktet till följd
häraf kränkes, så kunna anslagssummorna på rättslig
väg utkräfvas från staten. T. o. m. den i princip
oinskränkta regleringsrätt, soin tillkommer riksdagen
öfver riksgäldsverket (se ofvan), begränsas af
rättsförhållanden, ty de räntor och amorteringar, som
stipulerats i af Riksgäldskontoret på bemyndigande
af riksdagen af slutade låneaftal, måste utgå,
vare sig anslag därtill uppföras i riksstaten eller
ej. 1809 års grundlagsstiftande riksdag erkände också
uttryckligen, att gränser finnas for riksdagens rätt
att indraga anslag, då den i skrifvelse 10 april och
i riksdagsbeslutet 2 maj 1810 förklarade, att den ej
vidtagit andra indragningar och besparingar än sådana,
"som stode att förena med riksstyrelsens tillbörliga
handhafvande, rikets försvar och hvarje undersåtes
i lag grundade säkerhet". Om i riksstaten ej sörjts
för af rättsförhållanden betingade utgifter, måste
således konungen ändock ha ej blott rätt, utan också
plikt att utanordna dem genom till efterrättelse för
Statskontoret ländande regleringsbref; men kränkas
ej några rättsförhållanden genom de af riksdagen
i statsregleringen gifna anslagsbestämmelserna,
måste dessa anses för konungen bindande, vare
sig de röra ord. eller e. o. anslag, och så
till vida är alltså riksdagens makt öfver båda
lika oinskränkt. Förklaringen till, att svensk
konung eger den pröfningsrätt med afseende på
statsregleringens detaljer, som nu påvisats, är
det förut anmärkta förhållandet, att riksstaten
hos oss ej är en lag, som af konungen i sin helhet
antages eller förkastas, utan en hushållningsplan för
finansförvaltningen, som visserligen inskränker hans
makt öfver denna, men endast så långt, som låter sig
förena med statsskickets öfriga principer. Tack vare
bestämmelserna om besparingar på fasta an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
