Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statssekreterare - Statsservitut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
års kansliordning, fingo de emellertid åter säte och
stämma. Bristen på fackministrar inom rådkammaren
blef en svaghet i frihetstidens statsskick och
afhjälptes ej genom 1772 års regeringsform. Till
följd såväl häraf som af sin misstro mot riksrådet
använde Gustaf III ofta statssekreterare som (icke
officiella) ministrar, och sedan riksrådet i kraft
af Förenings- och säkerhetsakten 1789 afskaffats,
blef detta ännu mer fallet. Genom upprättandet
af handels- och finansexpeditionen hade han 1773
ökat statssekreterarnas antal till fyra, och
sedan 1789 en Ecklesiastik expedition anordnats
inom kansliet, voro de i sak fem, ehuru denna
expeditions föredragande chef (biskop Wallqvist) ej
förde statssekreterartiteln. Statssekreteraren för
utrikesärendena förlorade emellertid i betydelse
genom inrättandet af Presidentkontoret, hvarigenom
en viktig del af hans dittillsvarande åligganden
öfverflyttades till presidentsekreteraren,
efter 1791 kallad kabinettssekreterare (se härom
Utrikesdepartementet). Under den följande gustavianska
tiden var detta statssekretariat tidtals obesatt,
och enligt 1801 års kansliordning kunde chefskapet
för Utrikesexpeditionen tillhöra hof kanslern
(se d. o.). Handels- och finansexpeditionen samt
Ecklesiastika expeditionen hade afskafjfats 1793,
och vid tiden för 1809 års statshvälfning funnos
därför endast två tjänstgörande statssekreterare
(inrikes- och krigs-). Då nu en konstitutionell
rådkammare (statsrådet) skulle upprättas, framträdde
åter motsättningen mellan statssekreterar- och
rådsintresset. Enligt det s. k. Håkanssonska förslaget
till regeringsform (se Håkansson 2, sp. 46) skulle fem
ledamöter af statsrådet med titel af statsministrar
vara fackministrar och statssekreterarna
endast bli biträdande kansliämbetsmän. Å andra
sidan yrkades (af E. Bergstedt, se d. o. och
A. Forssells uppsats om "Ståndsstriden inom
centralförvaltningen", i "Hist. tidskr." 1911),
att statssekreterarna såsom officiella fackministrar
skulle tillhöra statsrådet. Lösningen blef en föga
lycklig kompromiss. Eegeringsformen af 1809 gaf
statssekreterarna, nu fyra till antalet (en för
krigs-, en för finans-, en för ecklesiastika och en
för öfriga civila ärenden), plats i statsrådet,
men blott när ärenden där före-kommo, som af
statssekreteraren föredrogos eller eljest hörde
till hans befattning. (Om hans skyldighet till
kontrasignationsvägran se Kontrasignation,
sp. 917.) Endast till s. k. utomordentligt
statsråd enl. R. F. § 13 (se Statsråd, sp. 1100)
skulle samtliga statssekreterarna tillkallas. Då
denna ordning visade sig otillfredsställande,
afskaffades 1840 statssekreterarämbctet jämte
statssekreterarnas expeditioner och ställdes
ordinarie statsråd som departementschefer
i spetsen för de olika förvaltningsgrenarna
(se Kansli, sp. 810-811). Emellertid har ett
statssekreterar-ämbete, ehuru af helt annan karaktär
än det nyss nämnda, återinförts. I sammanhang med en
lönereglering för statsdepartementen vid 1917 års
riksdag beslöts nämligen, att, utom i Justitie-,
Utrikes- och Sjöförsvarsdepartementen, de hittills
expeditionschefen (se d. o.) åliggande göromålen
skola fördelas mellan en expeditionschef och en
statssekreterare, af hvilka den förre hufvudsakligen
skall handlägga de admisistrativa ärendena och
statssekreteraren vara departementschefens
biträde med afseende på s. k. politiska - i
främsta rummet riksdagspropositioner. Det nya
svenska statssekretariatet kommer därför att i
viss mån motsvara det engelska (parlamentariska)
understats-sekreterarämbetet samt det franska (se
nedan). - I Norge finnes en statssekreterare, men
han är endast chef för regeringens kansli och har som
sådaa att uppsätta och förvara statsrådsprotokollen. I
England ha ur statssekretariatet uppstått fem
fackministerplatser, hvilkas innehaf-vare bära titeln
statssekreterare (principal secretary of state) och
höra till kabinettets (se Kabinett 2, sp. 516)
mest betydande medlemmar. Deras respektive departement
(offices) äro utrikes-, krigs-, inrikes- (home-),
kolonial- och indiska departementen. De, liksom de
fleste andre departementscheferna, ha till medhjälpare
under-(s tats-)s ekreterare. Sådana kunna vara
dels parlamentariska, som äro departementschefernas
politiska biträden (i parlamentet), dels permanenta,
som äro förvaltande ämbetsmän och behålla sina
platser oberoende af politiska parti-växlingar. I
Frankrike före revolutionen förde fyra af ministrarna
titeln statssekreterare (secré-taire d’État), men
därefter ha konseljernas medlemmar blott kallats
ministrar. Ett minne af den gamla titeln är dock,
att de (efter 1816) stundom haft medhjälpare, som
benämnts understatssekreterare (sous-secrétaires
d’État). I Tyska riket är rikskanslern den ende
egentlige ministern, men efter 1878 ha ansvariga
statssekreterare som hans ställföreträdare och
under hans ledning ställts i spetsen för vissa
förvaltningsgrenar ("ansvariga underministrar"), -
I Nord-Amerikas förenta stater är statssekreterare
benämningen på den förnämste af ministrarna,
till hvars departement (state depart-ment) höra
utrikesangelägenheterna, vården af statssigillet och
lagarnas publicerande. De öfrige departementscheferna
utom generalpostmästaren och attorney general
(justitieministern) kallas blott sekreterare. Om den
hittillsvarande finske ministerstatssekreteraren
se d. o. Jfr f. ö. Minister och Statsråd. Om det
svenska statssekretariatets historia se N. Eden,
"Om centralregeringens organisation under den äldre
Vasatiden" (1899) och "Den svenska centralregeringens
utveckling till kollegial organisation i början af
sjuttonde århundradet" (1902), samt A. B. Carlsson,
"Den svenska centralförvaltningen 1521 -1809" (1913).
S. B.
Statsservitut, folkr., fortbestående inskränkningar
i en oafhängig stats höghetsrätt öfver sitt område
eller territorium till förmån för en annan stat eller
dess medborgare, hvarigenom den förra staten varaktigt
förpliktas att tillåta eller underlåta något, som den
eljest vore berättigad förhindra eller utföra. De
egentliga folkrättsliga statsservituten stödja
sig på häfd eller grundas genom öfverenskommelse
mellan vederbörande stater. Statsservituten upphöra,
dels om de två staterna sammansmälta till en stat,
dels om servituts-föremålet upphör att existera,
dels ock genom internationell öfverenskommelse, som
upphäfver det grundläggande fördraget. Som exempel
på folkrättsliga Statsservitut må nämnas rätt att ha
militärväg genom eller fästning, krigshamn e. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
