Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stein, Heinrich Friedrich Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omstridd, betydelse i Preussens
historia. Anmärkningsvärd är redan den mångfald af
uppslag i olika riktningar, som såg dagen för att
först långt senare realiseras. Men framför allt
kännetecknas denna tid af ingripande reformer, som
verkligen kommo till utförande trots exempellöst
vidriga yttre förhållanden. S. hade nämligen ringa
framgång i sina underhandlingar om den af fransmännen
påförda oerhörda kontributionssummans fastställande,
och större delen af de områden, som Preussen i freden
fått behålla, hölls därför under hela S:s ministertid
besatt af de franska trupperna. – De till nytt lif
väckta ständernas fria medverkan i statsarbetet var
hörnstenen i S:s statskonst. Hans statsideal var hvad
han kallade den "gamla tyska författningen". Denna,
som i Preussen så godt som h. o. h. undanträngts af
absolutism och byråkrati, men som S. i Väst-Tyskland
sett lefva kvar i ett ännu lifskraftigt ständerväsen,
ville han i möjligaste mån återupplifva. I England,
som han besökte 1786–87, hade han funnit detta gamla
germanska statsskick fortlefva särskildt i den starkt
utvecklade lokala själfstyrelsen. Också från den
franska revolutionens idéer hade S. mottagit starka
impulser, och i viktiga punkter lade han studiet
af revolutionens lagstiftning och förvaltning
till grund för det preussiska reformarbetet. Detta
skedde dock i det klart medvetna syftet att därmed
effektivare kunna bekämpa Frankrike. Ty från sina
allmänna utgångspunkter kunde han ej annat än ogilla
revolutionens urartning till cesaristisk despoti;
Napoleon och hans Frankrike voro föremål för hans
oförsonliga hat. (Synnerligen upplysande om S:s
program är den af honom 1807 förf. s. k. Nassauer
denkschrift.) S:s arbete uppbars af en i en ideell
lifsåskådning rotfast entusiasm, som också meddelade
sig åt hans medarbetare. Med entusiasmen förbundos
dock stark själfkänsla och stolthet, som stundom
föranledde slitningar med dessa och med konungen
och som skärpte den fiendskap hans radikala politik
mångenstädes väckte. – Ett edikt om böndernas sociala
frigörelse (upphäfvande af den s. k. erbuntertänigkeit
m. m.), afsedt att gälla för vissa provinser, förelåg
utarbetadt vid S:s ämbetstillträde; han genomdref,
att det utfärdades som gällande för hela monarkien
(9 okt. 1807). Det åtföljdes af åtskilliga andra
åtgärder i samma riktning. En förordning af 19
nov. 1808 gaf städerna vidsträckt själfstyrelse genom
valda representanter. Under medverkan af Scharnhorst,
Gneisenau o. a. påbörjades ett djupgående reformarbete
inom armén. Spaniens uppror mot det napoleonska
herraväldet sommaren 1808 ledde S:s tankar i
riktning mot en folkresning, som äfven i Tyskland
skulle afskudda det franska oket. Ett S:s bref, som
oförbehållsamt uttryckte hans förhoppningar, föll
emellertid i Napoleons händer (aug. 1808), och denne
gaf tydligt till känna sin önskan, att ministern måtte
afskedas. S. ryggade visserligen ej tillbaka för en
brytning med Frankrike, men väl konungen, som dessutom
hyste starka betänkligheter mot S:s allt längre gående
reformidéer, och 24 nov. 1808 fick S. afsked från
alla sina befattningar. Dessförinnan hade han dock
erhållit konungens underskrift på en förordning om
den högre förvaltningens omorganisation. I sitt
s. k. "politiska testamente" hade han dessutom
sammanfattat de reformplaner, hvilka icke
hunnit förverkligas: själfstyrelsens
ytterligare utveckling, inrättande af en
nationalrepresentation, inskränkningar i adelns
privilegier, införande af allmän värnplikt,
förbättringar i undervisningsväsendet o. s. v. –
Sedan Napoleon förklarat S. i akt och låtit
beslagtaga hans gods, vistades han under tre år
i Österrike. Vid brytningen mellan Ryssland och
Frankrike 1812 inbjöds han af kejsar Alexander
till dennes högkvarter. Han blef där den naturliga
medelpunkten för de tyska element, som ifrade för en
ny koalition mot Frankrike. Han förmådde kejsaren
att icke nöja sig med Rysslands befrielse, utan ge
signalen till en allmän resning mot det napoleonska
herraväldet. Sedan ryssarna i början af 1813 besatt
Ost- och Westpreussen, sändes S. till Königsberg för
att öfvertaga de båda provinsernas förvaltning, intill
dess Preussen slutit sig till Frankrikes fiender. De
församlade ständerna gåfvo sitt bifall till allmän
folkbeväpning. Sedan kort efteråt en allians mellan
Ryssland och Preussen kommit till stånd och de båda
makterna inrättat ett centralförvaltningsråd för
Nord-Tyskland, anförtroddes presidiet i detta åt S.,
en af Rysslands representanter (mars 1813). Han stod
nu på höjdpunkten af makt och inflytande och hvälfde
vidtgående planer på Tysklands nyorganisation efter
den blifvande segern. Förhållandet ändrade sig efter
Österrikes tillträde till koalitionen, i den mån
ledningen öfvergick till Metternichs diplomatiska
och konservativa statskonst. S. blef visserligen
chef för det centralförvaltningsdepartement,
som de förbundna makterna efter segern vid Leipzig
inrättade för ockuperade länder (okt. s. å.), och
kallades hånfullt af sina vedersakare "kejsare
af Tyskland", men hans befogenheter blefvo till de
tyske småfurstarnas förmån mycket kringskurna. Som
Alexanders rådgifvare deltog S. i Wienkongressen. Hans
hufvudintresse var där egnadt åt den tyska frågan,
för hvars lösning han utarbetade det ena projektet
efter det andra. I grund och botten vida mer tysk än
preussare till sinnelaget, ifrade han framför allt
för en förbättrad författning åt riket. Ledningen
borde enligt hans mening tillkomma Österrike. Men
därjämte var han angelägen att stärka Preussens
ställning och verkade i detta syfte för Sachsens
införlifvande i den preussiska monarkien. Han fann
emellertid i det diplomatiska ränkspelet sina öfvermän
i Talleyrand och Metternich, af hvilka ingendera
önskade göra slut på det tyska småstatsväsendet, och
Wienkongressens resultat motsvarade ingalunda hans
förväntningar. – Efter kongressens slut öfvergick
S. till privatlifvet. I det offentliga lifvet deltog
han sedermera endast som landtdagsmarskalk för
Westfalen (1823–31). På S:s initiativ bildades 1819
Gesellschaft für ältere deutsche geschichtskunde
med uppgift att utge källskrifter till Tysklands
medeltidshistoria, och med stora ekonomiska
uppoffringar lyckades det honom bringa det därhän,
att källpublikationen "Monumenta Germaniæ historica"
(se d. o.) 1826 började utkomma. – Litt.: Biogr. af
Pertz (6 bd, 1849–55), Seeley (3 bd, 1879) och Lehmann
(3 bd, 1903–05; uttömmande, framhåller starkare än
den tidigare forskningen de franska inslagen i S:s
reformarbete). I motsats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
