Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbyssa - Stenbäck, Lars Jakob - Stenbär - Stencell - Stencil - Stendadel - Stendal - Stendhal - Stendös - Stendös - Stene - Steneby - Stenen i grönan dal - Stenersen - Stenersen, Peter Christopher - Stenersen, Stener Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1221
Stenbyssa-Stenersen
1222
Stenbyssa, krigsv., kallades under medeltiden
gröfre kanon (byssa) med stenprojektil.
Stenbäck, Lars Jakob, finländsk skald, f. 26 okt. 1811
i Kuortane socken, Österbotten, d. 21 april 1870 i
Storkyro, blef 1827 student i Åbo, men studerade
1830-32 i Uppsala, där han under inflytande af
Sveriges stora skalder fattade en brinnande kärlek
till diktkonsten. Först 1837 tog han kandidatexamen,
i Helsingfors. Kort förut hade S. blifvit gripen af en
pietistisk rörelse, som vid denna tid uppstod bland
den studerande ungdomen. Han sökte på grund däraf
alltmera nedtysta sin sångmö och kastade sig med
lågande trosnit på teol. studier. Sina pietistiska
åsikter uttalade han i en ofta nog polemisk form i
"Evangeliskt veckoblad", som under hans ledning
utkom 1839-41, och samtidigt råkade han i tvekamp
med J. L. Runeberg, som mot S. skref "Den gamle
trädgårdsmästarens bref". S. blef prästvigd 1842
och utgaf 1844 för docentur en dogmatisk-historisk
afh. om den kristna kyrkans grundprinciper. Men
den religiösa rörelse, hvars talan han förde,
hade, ehuru af alldeles ofarlig beskaffenhet, väckt
misstankar på högre ort, och oaktadt den akademiska
senatens flertal, bland dem alla teol. professorer,
gett honom sina röster, blef hans ansökan om docentur
förkastad. S. egnade sig i stället åt det pedagogiska
kallet och blef 1846 rektor vid högre elementarskolan
i Vasa. 1855 erhöll han professuren i pedagogik och
didaktik vid universitetet, men utnämndes s. å. till
kyrkoherde i Storkyro pastorat. S. var en ovanligt
rikt begåfvad skaldenatur. Han sjöng ej mycket, men
allt hvad han sjöng var sanning inom honom själf,
var ett flöde ur hans egen verkliga stämning för
tillfället. Det egendomliga och djupt gripande i
hans lyrik är, att han på sätt och vis sjöng mot sin
vilja. Hans sång är återljudet af en djup inre strid
mellan hans nya troslif och den värld af skönhet,
som han i sin ungdom så högt älskat. Hans Dikter
(1840; 5:e uppl. 1899) omfatta dels världsliga
skaldestycken, bland dem många af oförvansklig
skönhet, dels andliga stämningar. Under sina
sista år sysselsatte han sig uteslutande med
psalmsång och utgaf 1866 ett psalmboksförslag,
innehållande äfven några originalpsalmer af
honom själf. Jfr minnesteckning af C. G. v. Essen
(1870), E. Aspelin, "L. S." (1900), och G. Castrén,
"Studier i L. S:s lyrik" (i Sv. litt. sällsk:s i
Finland "Förhandl. och uppsatser", d. 26) m. fl.
A. H.
Stenbär, bot. Se Stenhallon.
Stencell, bot. Se Sklereid.
Ste’ncil (eng.), ett slags med
paraffin e. d. öfverdraget papper, som används
för mångfaldigande (duplicering) af dokument o. d.
Med vanlig skrifmaskin kan skrifvas på stencilpapper,
som man dock därvid täcker med ett tunt silkespapper
för att undvika förorening af typerna. Dupliceringen
försiggår sedan i en särskild apparat, i
hvilken stencilen insattes på en vals. Genom
att en färgvätska pressas genom de af typerna i
stencilen genomslagna öppningarna erhållas aftryck
på pappersark, som genom en vefanordning införas
under valsen. På detta sätt kan af en stencil ett
stort antal kopior erhållas, hvarvid dock helst
bör användas olimmadt papper, som insuger färgen.
Fma.
Stendadel, Lithodomus, zool., ett till klassen
Lamellibranchiata (musslor) hörande släkte, som
kännetecknas genom ett nästan cylindriskt, både fram-
och baktill afrundadt skal och därigenom, att umbones
ligga nära framändan. L. lithophagus, som förekommer
i Medelhafvet och borrar sig in i stenar, koraller
e. d., torgföres och ätes. L-e.
Stendal, kretsstad i preussiska reg.-omr. Magde-burg,
prov. Sachsen, vid Uchte (till Elbe) och flera
järnvägslinjer. 27,263 inv. (1910). Sengotisk
katedral, byggd 1188-1466, restaurerad 1893,
den sengotiska Mariakyrkan (fullbordad 1447),
och sen-gotiskt rådhus med en Rolandstod (från
1575) på torget framför, ett par stadsportar från
midten af 1400-talet. På torget ö. om Mariakyrkan
bronsstaty af den i S. födde J. J. Winckelmann,
hvarjämte Afrikaforskaren G. Nachtigal, som var
född i Eichstädt nära S., har en byst i S. S. har
gymnasium, Altmärkisches museum (fornsaker och
na-turvet. samlingar), stadsarkiv samt betydande
industri af olika slag (ullspinneri, klädes-, maskin-,
pappers-, socker- m. fl. fabriker). S. gjordes
till stad på 1100-talet af Albrekt Björnen och var
tidigt hufvudort i Altmark samt en af de viktigare
hansestäderna. 1258-1309 var det säte för den äldre
1. stendalska linjen af huset Askanien. J.F.N.
Stendhal [städa’’!], pseudonym för den franske
författaren M. H. Beyle (se denne).
Stendös. Se Dös.
Stene, brunnsort i Kumla socken, Örebro län,
5 km. från Kumla station, ligger 40 m. ö. h. Det
har flera järnkällor, hvilkas järnhalt motsvarar
Medevi högbrunns. God badinrättning. Frekvens 200
personer. Säsong: juni-aug. Ln.
Steneby, socken i Älfsborgs län, Vedbo härad. 13,055
har. 3,562 inv. (1916). S. bildar med öd-sköld,
Tisselskog och Backe ett pastorat i Karlstads stift,
Norra Dals kontrakt.
Stenen i grönan dal. SeGrönan dal.
Stenersen, norsk släkt, urspr, af bondestam i Gausdal,
där den kan spåras tillbaka till omkr. 1470.
1. Peter Christopher S., präst och
skald, f. 1723 i Gausdal, d. 1776, kom 15
år gammal till Danmark, där han från 1749 till sin
död var präst i olika församlingar på Själland.
I sitt nya fosterland var han förelöpare till en
särpräglad, norsk diktarskola. Hans få, men
val-formade skaldestycken vittna om starka
intryck af norsk natur och norskt folklynne äfvensom
af Klopstock och antiken. - Se Fr. Bull,
"Fra Holberg til Nordahl Brun. Studier til norsk
aands-historie" (1916).
2. Stener Johannes S., teolog, f.
18 aug. 1789 i Jevnaker, Kristians amt, d. 17 april
1835, blef lektor 1814 och professor i teologi vid
Kristiania universitet 1818. Starkt påverkad först
af Grundtvig, senare af sin ämbetsbroder S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
