Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenhönssläktet - Steniga Arabien - Stenij, Sten Edvard - Stenindustrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1237
Steniga Arabien-Stenindustrien
1238-
från Gamla världen, har näbben kort, med hvälfd. rygg,
näsborrarna täckta af ett naket fjäll och inuti
försedda med små, korta fjädrar; 3:e handpennan är
längst, stjärten kort, icke dold af täckfjädrarna
samt bildad af 14 pennor, tarserna äro nakna,
plåtbeklädda, kortare än mellantån och hos hannen
försedda med trubbiga sporrar eller hornvårtor
samt fjäderdräkten rik och tätt åtliggande. Den
förhärskande färgen hos arterna är rödaktigt grå,
hos några med dragning i skiffergrått, f ramhalsen,
öfre delen af bröstet äfvensom skänklarna utmärkas
genom lifliga färger. C. ruja, r ö d h ö-nan: ofvan
olivbrun med rödaktig anstrykning; stjärten rödbrun;
ett band öfver ögat samt strupen hvitaktiga,
det senare begränsadt af ett svart band, som
bakåt upplöses i droppformiga fläckar; bröst och
sidor blåaktiga, de senare med rödbruna och svarta
tvärband; dess längd utgör 38 cm. Denna art bebor
sydvästra Europa, i n. till Belgien. För omkr. hundra
år sedan inplanterades den i Storbritannien och är
mångenstädes i dess östra delar allmännare än vanliga
rapphönan, med hvilken den har mycket gemensamt i
sina rörelser. I motsats till rapphönan sätter den
sig dock gärna i träd. Större delen af året lefver
rödhönan i flockar på 10-30 stycken. Sitt bo lägger
den i sädesfält och på vinberg, under små buskar
o. s. v. i en liten uppkrafsad fördjupning i marken ;
äggen äro 12-16. C. R. S. (L-e.)
Steniga Arabien. Se Petreiska Arabien.
Stenij [steni], Sten Edvard, finländsk språkforskare,
f. 26 april 1857 i Valkeala, Viborgs län, student
1874 och filos, magister 1882, disputerade
1887 för filos, licentiatgrad och adjunktur med
afh. De syriaca libri lovi interpretation e quce
Peschita vocatur. 1888 blef S. teol. kandidat och
utnämndes 1889 till adjunkt i den heliga skrifts
grundspråk vid Helsingfors’ universitet, hvilken
tjänst han från 1886 bestridt. 1896 utgaf han för
teol. licentiatgrad afh. Galatalaiskirjeen tekstin
yhte-näisyydestä (Om enhetligheten i Galaterbrefvets
text), aflade teol. licentiatexamen i Uppsala
1900 samt utnämndes 1902 till innehafvare af
den nya professuren i nytestamentlig exegetik
i Helsingfors. Han hade dessförinnan utgett
Die altarabische ubersetzung der briefe an die
hebräer, an die römer und an die corinther (texten i
"Finska vet. soc:s Acta" 1901) samt Hebreerbrefvets
israelitisk-judiska bakgrund (1901). 1909 utkom
Apostoli Paavalin lähetysmatkat (Aposteln Paulus’
missionsresor). S., som är en trägen medarbetare
i "Teologisk tidskr.", har tagit en betydande
del i 1886 års finska bibelkommissions arbete.
T. C.
Stenindustrien omfattar de grenar af teknisk
verksamhet, som afse att genom yttre, mekanisk
bearbetning, såsom huggning, sågning, slipning
o. s. v., för en mängd hufvudsakligen praktiska
ändamål tillgodogöra åtskilliga i naturen
förekommande bergarter och mineral. Den viktigaste
delen af stenindustrien är den, som har till föremål
bergarternas förarbetande till byggnadssten och för
ornamentala ändamål samt för hamn- och brobyggnader,
till gat- och trappstenar, grafmonument m. m. Härtill
användas de flesta bergarter, som besitta tillräcklig
hållfasthet, såsom graniter, kalkstenar, marmor och
sandstenar. Andra bergarter
med skarpt gry och en viss hårdhet, såsom en del
sandstenar, vissa slag af lava m. fl., användas
till slip- och kvarnstenar, en del skiffrar till
brynstenar, andra till taktäckning. Den mindre
stenindustrien, som grundar sig på vissa stenslags
användning till prydnadsföremål och husgerådssaker
m. m., och hvilken som råmaterial begagnar åtskilliga
genom ovanlig färg, glans eller hårdhet utmärkta
mineral och bergarter, såsom flusspat, malakit,
kalkspat, bergkristall, agat, jaspis, alabaster
m. fl. samt porfyr, marmor, serpentin, täljsten
m. fl., saknar numera större betydelse. Hit bör
också räknas slipning af facetterade och kullriga
stenar till smycken, såväl af verkliga ädelstenar
(se d. o.) som af s. k. halfädelstenar och flera
bland nyss nämnda hårda mineral. Bland hufvudorterna
för sådan mindre stenindustri må nämnas Jekaterinburg
i Ryssland, där jaspis från Verchne Uralsk, rhodonit
från Sedjelnikova och malakit från Nizjnij Tagilsk
förarbetas i privata och staten tillhöriga sliperier
samt ädelstensslipning drifves som husslöjd;
Idar och Oberstein i Oldenburg, hvarest bearbetas
hufvudsakligen agat, men äfven diverse halfädelstenar;
Zöblitz i Sachsen samt några ställen i Cornwall med
serpentinindustri; Florens och Rom med mosaikarbeten
i marmor och lava; samt Dalarna i Sverige med sin
kända porfyrindustri. Den större stenindustriens
historia står i nära samband med byggnadskonstens och
sammanfaller i det närmaste med denna. Man behöfver,
för att visa detta, endast erinra om sådana för de
stora epokerna inom arkitekturen utmärkande arbeten
som egypternas i granit utförda obelisker och sfinxer,
af hvilka en del nu pryda Europas och Amerikas större
städer, indernas väldiga tempel och grafbyggnader,
grekernas och romarnas storartade byggnadsarbeten i
marmor och lavaarter samt medeltidens rikt utsirade
kyrkor i kalksten, sandsten och lava, hvilka arbeten
hvar för sig vittna om en mycket högt uppdrifven
yrkesskicklighet hos stenhuggaren. (Ett exempel
på indernas utsökta stenhuggeriskulptur lämnar
pl. IV till art. Indien.) Under senare tider
gick denna skicklighet delvis förlorad, och först
sedan man kommit därhän, att det forna slafarbetet
kunde till en del ersättas med maskinarbete, blef
stenbearbetningen ånyo en lönande handtering, hvilken
småningom utvecklat sig till en stor och viktig
näringsgren. Ett framstående rum inom densamma intar
granitindustrien, som mer eller mindre högt uppdrifven
förekommer i Finland, Frankrike, Förenta staterna,
Italien, Norge, Storbritannien, Sverige, Tyskland
och Österrike. De måhända viktigaste produkterna af
densamma äro sten till hamn- och brobyggnader samt
gatsten, därnäst åtskilliga monumentala arbeten, ej
minst grafvårdar, samt husbyggnadssten. Mera bekanta,
moderna granitarbeten äro Alexanderskolonnen och de 52
pelarna i Kazankyrkan i Petersburg af finsk granit,
nedre delen af Siegesdenkmal i Berlin, från Sverige,
så ock riksdagshuset och operahuset i Stockholm
samt piedestalen till Gustaf II Adolfs staty där,
pelarna till Forthbron samt Eddystones fyr, af skotsk
och engelsk granit, samt f. ö. en mängd byggnader
och statyer i Aberdeen, London, Berlin m. fl. st. –
Kalksten (jämte marmor) och sandsten, hvilka torde
vara de inom byggnads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
