Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenkrossning - Stenkräfta - Stenkult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1257
Stenkräfta-Stenkult
1258
huisen (se denne) ett instrument för stenkrossning,
och först 1818 verkställdes af Civiale (se denne) den
första operationen af detta slag på en lefvande. Hans
metod bestod i att med en trearmad rak tång, som
infördes sluten i blåsan och i hvars midt en borr
var gömd, så länge borra hål i stenen, att den till
sist gick sönder och bitarna af patienterna själfva
bragtes ut vid urineringen. Ett bättre instrument
angaf dansken Jacobsen, men det bästa och nu ensamt
brukliga, den s. k. litotritören 1. perkutören,
härstammar från Heurteloup (se denne). Litotritören
är ett dubbelt instrument, hvars ena gren löper i
den andra; den största delen är rak, den yttersta
böjd i ett knä och så inrättad att, när den kommit
in i blåsan, den kan öppnas och visar två näbbar,
emellan hvilka man söker fånga stenen. Är denna väl
fattad, slog man med en hammare på den inre grenen,
hvarigenom näbbarna med kraft bringades ihop och
stenen brast. Bättre och nu brukligt är att använda
en skruf, för att bringa näbbarna tillsammans. Därmed
fortsattes så länge, i en eller flera "seanser",
tills bitarna blifvit så små, att de kunna komma
fram af sig själfva. På sista tiden har det blifvit
alltmera vanligt att med kloroformens tillhjälp
göra seanserna så långa, att stenen genom en enda
operation söndersmulas och utbefordras genom en
särskild utsugningsapparat, bigelow (se d. o.). Denna
operation har fått namn af Ii t o l a p a x i.
Stenkrossningen är en mycket kinkig operation. Endast
mycken öfning och en lätt hand förläna mästerskap
däri. Genom densamma äro dock otaligt många människor
hulpna från ett af de svåraste och farligaste
lidanden, som kunna hemsöka en människa. Den var
under lång tid vida mindre farlig än den äldre
operationen: stensnittet (l i t o t o m i; se
därom vidare Stensnitt 2). Dock inträffade och
inträffa ännu dödsfall efter stenkrossning äfven
för de allra skickligaste operatörer. Dessutom
ges det ej få fall, i hvilka stenkrossningen är
outförbar, såsom vid mycket hårda eller mycket
stora stenar. I andra fall, där blåsan eller
njurarna äro mycket sjuka, är stenkrossningen
afgjordt farligare än snittet, synnerligen då
denna senare operation fått till sin hjälp den
antiseptiska metoden, hvilken på detta område,
som på alla andra, omgestaltat kirurgien. Också
börjar stenkrossningen alltmer trängas undan,
och den tid är kommen, då den endast undantagsvis
och i särskilda fall kommer till användning,
ftsr.*
Stenkräfta, zool. Se Kr af t a, sp. 147.
Stenkult, dyrkan eller helighållande af vissa stenar
eller klippor. Ovanligt formade eller färgade
mindre stenar ha hos sannolikt de flesta folk
användts som amuletter (se d. o.) eller fetischer
(se d. o.). Särskildt ha naturligtvis försteningar
(se d. o.) ådragit sig dylik uppmärksamhet, något
som äfven varit förhållandet här i Norden alltsedan
en fjärran forntid intill senaste århundraden. En
liknande öfvertro var f. ö., i synnerhet under
medeltiden, förbunden äfven med åtskilliga ädelstenar
och kristaller. Af naturen genomborrade stenar,
s. k. marstenar, har man ock flerstädes i Europa
tillskrifvit en skyddande förmåga. Den isländska
lagen Grågås (se d. o.) förbjuder att binda slika
stenar på folk eller fä. Troligen står denna sed i
samband med tron på åskstenar. Uråldrig synes
nämligen den föreställningen vara, att vid åskslag
faller en sällsam sten, "vigg". Man såg sådana
icke blott i stenredskap, som anträffats i jorden,
utan ock i vissa, ofta klotrunda eller spetsformiga
naturliga stenar. Sannolikt är det från tron på
dylika "åskstenars" underbara kraft och förmåga,
som föreställningen om en "segersten", hvilken gör
innehafvaren framgångsrik och oemotståndlig, leder
sin härkomst. Ofta ansågos vissa djur, såsom orm
(se Ormsten), padda, hackspett, örn, korp, ega och
bevaka eller inom sig hysa dessa magiska stenar. Denna
uppfattning om en hos vissa stenar inneboende underbar
kraft eller makt har ock anknutits till vissa större
stenar och stenblock eller klippor, hvilka genom form,
läge eller annan anledning förefallit underliga och
sällsamma, och har då ofta gett anledning till en mer
utpräglad helgd eller dyrkan med riter och offer. Det
är detta förhållande, som vanligen och i egentligare
mening af-ses med ordet stenkult. Att religiös vördnad
bevisats meteorstenar, är så godt som själfklart. En
sådan är t. ex. den ryktbara "svarta stenen" i Kåba
(se d. o. med fig.), hvilken fortfarande hvarje år
kysses af många tusenden andäktiga pilgrimer. Muhammed
bekämpade dock den urgamla stenkulten hos araberna,
men äfven han synes ha gjort ett visst undantag för de
stenar, hvilka, såsom det heter i koranen, "af lydnad
för Guds bud nedfalla från höjden". Helighållande
af vissa större stenar har man iakttagit i alla
världsdelar och hos ett mycket stort antal folk,
t. ex. indiska folk, semitiska och nordasiatiska
folk, japaner, malajisk-polynesiska folk, åtskilliga
afrikanska och amerikanska folk samt, ej minst, hos
de europeiska folken i allmänhet. En särställning
bland dessa intaga lapparna, hvilkas stenkult, om
ock starkt påverkad från nordborna, mer eller mindre
sammanhänger med andra boreala folks stendyrkan (se M
y t o l o g i, sp. 176). Särskildt har stenkulten hos
de semitiska och de klassiska folken varit föremål för
forskarnas uppmärksamhet. Utmärkande för kulten hos
dessa folk, likasom äfven hos indiska folk m. fl.,
är, att den heliga stenen öfvergöts med någon dryck
eller, oftast, smordes med olja. Denna rit möter
redan i l Mos. 28. Där dösar (se d. o.) förekomma,
äro dessa ofta föremål för vidskepelser och offer;
i synnerhet är detta fallet i trakter med keltisk
befolkning. Äfven fornnordisk saga och dikt omtala
stenkult. Härvid möter det primitiva draget, att
stenen, likasom ock hos åtskilliga andra folk, smörjes
med blod af ett offerdjur. Men äfven smörjning med
fett har otvifvelaktigt redan i forntiden förekommit
också här i Norden, enär detta bruk fortlefvat ända
in till våra dagar i våra mellersta landskap vid
offringen å de s. k. älfkvar-narna (se d. o.). Ett
egendomligt slags stenar, hvilka påtagligen
under heden tid varit föremål för kult, äro ock de
egentligen i några af Sveriges mellersta landskap samt
på Gottland och i Norge anträffade klotformiga eller
halfklotformiga, i Norge äfven svampformiga, stenarna
af hvitstenart, hvilka, bearbetade af människohand,
ofta äro mer eller mindre ornerade. Den prydligaste af
detta slag är den bekanta Inglingestenen i Småland (se
Inglinge hög med fig.). Ej sällan finnas de i närheten
af eller i kyrkor. Att stenkulten varit starkt rotad
och utbredd i Europa vid tiden för kristendomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
