Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenungsön - Stenvandlingar - Stenviksholm - Stenyxa - Stenzel, Gustav Adolf Harald - Stenzler, Adolf Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Göteborgs och Bohus län, begränsad i n. af Askeröfjärden,
i s. af Hakefjärden, skild från fastlandet genom
det smala Stenungsund. Ön är bevuxen af skog,
mest barrskog. Mildt hafsklimat. Hafsbadanstalt
sedan 1845. De fleste kurgästerna bo uti egna
villor. Tillgång på bostäder för främlingar är
rätt begränsad. På andra sidan Stenungsund ligger
Stenungsunds järnvägsstation vid statsbanelinjen
Göteborg-Strömstad, med afdelningskontor af
A.-b. Göteborgs bank samt en mängd handlande och
handtverkare.
Ln.
Stenvall, Alexis, finsk författare under märket
Aleksis Kivi, f. 10 okt. 1834 i Palojoki by i
Nurmijärvi socken, Nyland, d. 31 dec. 1872 i
sin födelsesocken, son till en byskräddare och
hans hustru, fick den första undervisningen
af en byskolmästare. Tolfårig sändes han till
Helsingfors, vardt för en tid lärjunge i Högre
svenska elementarläroverket, hvars rektor, skalden
och kritikern Fredrik Cygnæus, äfven framdeles
förblef hans gynnare. Efter många svårigheter vardt
S. hösten 1857 student. Han åhörde en tid Cygnæus’
och Elias Lönnrots föreläsningar, men uppgaf snart
studierna för att egna sig åt författarskap. 1860 fick
han pris vid Finska litteratursällskapets dramatiska
täflan och 1865 ett statspris på 2,500 mk, men hans
verk mottogos för öfrigt kallsinnigt, till stor
del på grund af A. Ahlqvists fullkomligt afvisande
kritik. 1862 lämnade han definitivt Helsingfors och
bosatte sig på landet. – S:s lif var en oafbruten
strid mot nöd och sjukdom (dipsomani). Hösten 1870
var hans motståndskraft uttömd, och han hemföll åt
obotlig sinnessjukdom.
S. framstår som den första själfständiga och verkligt
betydande diktarpersonligheten i den finskspråkiga
litteraturen. Från honom plägar man härleda både
det finska dramat och den finska romanen, öfver
hufvud taget den finska prosakonsten. Han saknade
Runebergs klassiska bildning, ej heller fick han
tillfälle att förvärfva sig någon vid modern,
litterär och estetisk kultur. Dessa omständigheter
ha icke blifvit utan betydelse för hans ämnesval och
för hans litterära form. S. rörde sig i sina verk
i stort sedt inom sin hembygds hvardagsverklighet,
uttrycket då taget i sin vidaste mening, och han
gestaltade denna verklighet i en språklig form,
som framför allt utmärkes genom ett sällsynt stort
mått af omedelbarhet och ursprunglighet. Grunden
i S:s stil bildar hans hembygds allmogetal, ur
hvilket den hämtat sin robusta åskådlighet och sin
dramatiska hållning af flödande lif; andra viktiga
stilelement ha bestämts af S:s komiska inbillning,
en fantasi, som sträfvar att vidga hvardagsfakta och
förstora deras språkliga uttryck, samt af den starka
lyriska känslighet, som gick genom hans dramatiska
naturell. Litterära impulser hämtade S. särskildt
ur bibeln, från Shakspere (i Hagbergs tolkning),
Don Quijote, Kalevala, den finska folkpoesien och
äfven från K. J. L. Almquist. S. framträdde 1864 med
sorgespelet Kullervo och lustspelet Nurmaisuntarit
("Sockenskomakarna", 1917). I tragedien om den
"olycksfödde" Kalevalahjälten har han gestaltat
känslor och stämningar från sin egen ungdom i en
form, hvars tycke af Shakspere kanske icke endast
beror på litterär påverkan, utan äfven förutsätter
frändskap. I
komedien ger han en skildring af sin hembygds
människor, buren af djup och fantasifull humor. Till
den ansluter sig stoffligt den ypperliga farsen
Kihlaus (1866; "Förlofningen", 1916). Lyrikern
framträder särskildt i dikthäftet Kanervala (Ljungens
visor, 1866), märkligt genom naturkänslans i dåtidens
finskspråkiga poesi enastående äkthet och djup,
äfvensom i de båda små skådespelen Yö ja päivä
(1867; "Dag och natt", 1878; "Natt och dag", 1915)
och Lea (sv. öfv. 1915), det senare en religiös och
filosofisk själfrannsakning, från hvars premiär 10
maj 1869 den finskspråkiga scenkonstens genombrott
vanligen räknas. S:s försök att gå utom sin ämneskrets
(bl. a. sorgespelet Karkurit, 1865, Flyktingarne)
kröntes icke med framgång, och han återupptog
arbetet på den omfattande folklifsskildring, som
hade sysselsatt honom sedan 1860-talets början,
romanen Seitsemän veljestä (tr. 1870; De sju
bröderna), hans största verk. 1871 trycktes S:s
sista arbete, Margaretha, ett skådespel, som redan
bät vittne om svikande skaparkraft. – S. är geniet
i den finskspråkiga litteraturen och dess store
nationelle diktare. Hans ställning beror främst
på folklifsskildringarna. Bottnen i dessa verk
bildar det sällsynt starka verklighetssinne, den
vördnad för lifvet, sådant det är, hvilka skänkt
människor och miljö hos S. en så äkta, så direkt
och så mångtonig realitet. Sida vid sida med
"realismen" går emellertid hos S. en "romantik"
af ett alldeles särskildt slag. Den har formen af
en säregen fantasifull humor, som förutsätter en
komisk inbillning i släkt med Cervantes’. Denna
spränger alltjämt den traditionella realistiska
ramen; den försätter verklighetsskildringen med drag
af grotesk och burlesk fantastik, och den skapar
ofta en specifik stämning: ett underligt patos,
i hvilket humor och tragisk känsla förenat sig. S:s
Valitut teokset (Valda skrifter) utkommo i 2 bd (1877
ff.). Bästa upplagan af "Seitsemän veljestä" utgafs
1908. En fullständig textupplaga af S:s arbeten är
f. n. under utgifning. Se V. Söderhjelm, "Finlands
yngre finska litteratur" (i "Ord och bild", 1895) och
"Profiler ur finskt kulturlif" (1913), O. Manninen,
"Alexis Kivi" (i "Ateneum", 1901), A. Mörne,
"A. K." (1911), och V. Tarkiainen. "A. K." (1915).
O. H-én.
Stenvandlingar, miner. Se Cronstedt 5, sp. 895.
Stenviksholm (S t e n v i g s h o l m). Se S t e i
n-vi k h o 1m.
Stenyxa, arkeol. Se Stenåldern.
Stenzel [ste’ntsel], Gustav Adolf Harald,
tysk historieskrifvare, f. 1792 i Zerbst,
d. 1854, blef professor i historia i Breslau
1820. S. skref bl. a. Geschichte Deutschlands unter
den fränki-schen kaisern (2 bd, 1827), Geschichte
Preussens (5 bd, t. o. m. 1763, 1830-54, i Heerens
och Ukerts "Geschichte der europäischen staaten")
och Geschichte Schlesiens (l bd, t. o. m. 1355,
1853) samt utgaf flera viktiga källskrifter till
Schlesiens historia. Biogr, af K. G. W. Stenzel
(1896). (N. H-tz.)
Stenzler [ste’nts-], Adolf Friedrich, tysk indo-log,
f. 1807 i Wolgast, d. 1887 i Breslau, blef filos,
doktor i Berlin, hvarefter han under en längre
vistelse i Paris åhörde Chézy, S. de Sacy och
A. Rémusat och sedan arbetade i East-India-House’s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
